Vi grät av lycka när vi såg in i vår nyfödda dotters ljusblå ögon.
I henne såg vi oss själva.
Aldrig kände jag mig starkare.
För henne kunde jag gå rakt in i döden. När som helst.
Första året med henne var en kärleksbomb som fyllde oss med kraft och energi. Kraft att klara av sådana bagateller som mjölkstockning, nattvak och blöjeksem. Hon var den bästa av ungar. Pigg och vaken. Följde utvecklingskurvan som hon skulle. Slurpade i sig mjölken från mina bröst med god aptit.
Jag kände mig som en ko ... och jag älskade det.
Jag älskade att kunna ge liv.
Den lilla flickan band mig och min älskade ännu närmre samman.
- Det känns som att vi är två pusselbitar, viskade jag till honom där han låg bakom min rygg. Som att vi passar så bra in i varandra, du och jag.
Jag undrade om något kunde vara större än det här. Att få föda fram en människa. Följa henne på hennes väg genom livet.
Vår lilla unge var ett år när polisen ringde på hemma hos mig när jag städade köksgolvet en vårdag.
Dödsbudet om min pappa blev en chock. Jag visste nästan ingenting om hur han levde sedan mina föräldrar skilt sig när jag var tolv år. Han dog i en stor hjärtinfarkt i ett hyrt hus i Spanien. Affärerna han hade därnere visade sig vara trassliga. Bara någon dag efter att jag fått besked om att han var död, ringde främmande människor till mig och krävde mig på pengar.
Jag fick kontakt med Svenska kyrkan där min pappa bott i Spanien. Genom prästen där fick jag kontakt med en bra spansk advokat som kunde engelska.
Under tre år jobbade jag heltid. Vår dotter var på dagis när vi jobbade. Samtidigt hade jag kontakt med advokaten i Spanien för att försöka reda ut hur det egentligen var med min pappas affärer därnere. Jag sökte stöd hos min pappas släktingar som haft mer kontakt med honom än vad jag själv haft.
- Du är hans dotter. Det här får du ta hand om. Vi har inget som helst med det att göra, fick jag till svar.
Jag kände mig mycket ensam. Gamla ärrade sår revs upp. Jag sörjde min pappa. Jag sörjde att vi aldrig haft någon riktig vuxenkontakt med varandra. Och att just det nu var för sent.
Min älskade stöttade mig så mycket han kunde. Nu var det han som höll om mig när jag grät. Han hjälpte till att bära den tunga kistan från Spanien med min balsamerade pappa inuti, till den sista vilan.
Tre år tog det. Sedan stod jag i Malmö Tingsrätt. Allt kändes som i en ond dröm. Jag gick ed på att jag inte kände till att min pappa hade några dolda tillgångar någonstans. När dödsboet sedan sattes i konkurs fick jag äntligen vila från det.
Vår lilla glada, kloka flicka hade guldgula lockar, ljusblå ögon och rosiga kinder.
Hon kunde prata nu.
- Jag vill inte bara vara ett barn i huset, sa hon ofta trumpet till oss vid köksbordet på kvällarna efter jobb och dagishämtning.
Och det ville inte vi heller att hon skulle vara.
