Så kom besked om skärpta restriktioner också i Jönköpings län på grund av ökad smittspridning. Inte helt oväntat om du frågar mig. Jag har förvånat tittat in på caféer i stan ibland och sett fullt med människor i olika åldrar sitta nära varandra.. Själv har jag dragit mig bort från all trängsel hur fikasugen jag än känt mig. Jag som älskar att gå på café och sitta bland människor, vad jag saknar det. Vad jag längtar tills vi kan leva mer normalt igen.
Men just nu får vi försöka ta oss igenom de närmsta veckorna ändå. Bara umgås med de i samma hushåll. Bara besöka livsmedelsbutiker, apotek och vården. Det känns tufft, men det finns inget annat alternativ just nu än att ta sitt ansvar som samhällsmedborgare.
Vilken tur att jag har Internet, tv, böcker, ljudböcker med mera. Promenaderna och min träning. Om inte man var en överlevare före denna pandemi, så tränas man verkligen i den konsten just nu som människa.
Min älskade katts mående har blivit sämre. I morse ringde jag Djursjukhuset. Hon ska undersökas redan imorgon. Jag är beredd på att det kan bli dags att ta farväl. "Din katt sjunger ju på sista versen nu", som man sa till mig i telefonen. Jag får se hur det blir. Jag kommer att sakna henne. Mycket. Men som hennes ägare är det min skyldighet att se till att hon får ett värdigt slut utan lidande. Som sagt, jag får se hur det är imorgon.
En dag i taget. Det gäller mycket, nuförtiden.
