lördag 21 april 2012
Den dagen jag föddes
Den dagen jag drog mitt första andetag blommade de gula påskliljorna utanför sjukhuset i den lilla staden. Solen lyste. Det var en ovanligt varm vår det året.
Min stolta pappa hissade flaggan framför det stora gula huset vi bodde i. Han skrev till mig många, många år efter den dagen, att det var den lyckligaste dagen i hans liv.
I åtta långa år var mamma och pappa gifta innan jag föddes. Ända sedan min mamma fått sitt nervsammanbrott som 28-åring. varit inlagd på mentalsjukhus och nära att dö, sade läkarna att mina föräldrar aldrig skulle kunna få barn tillsammans. Min mamma var för svag för det. Sa de. Fast min pappa sa till min mamma; "Så klart att vi ska ha barn".
De misstog sig, expertisen. Livet är mäktigare än någon expertis som helst. Livet. Och kärleken.
Min mammas och pappas intensiva kärlek till varandra födde fram mig, en dotter, en liten unge med vitt, lite krulligt hår på huvudet har min mamma berättat för mig.
En liten unge med stor aptit, blåa ögon och full med bubblande skratt och massor av ord i sig.
En liten unge som sov gott om nätterna så att min svaga mamma fick sova. Mamma ammade mig så ofta jag ville ha mat och struntade i det expertisen sa om att man bara skulle amma var fjärde timme.
En liten unge som sprang ifrån min mamma i affärerna så att hon lydde en farbrors tips om att köpa sele till ungen. En liten vild och djärv unge, enligt min mamma, som behövde uppfostras. En liten vild unge med massor av fantasi, så att en del människor tyckte att hon ljög. Fast min mamma och pappa förstod att det var fantasier som kom ur min mun och inte lögner.
En liten unge som älskade att känna min glada, skrattande pappa lyfta upp mig i famnen, kasta upp mig högt i luften för att känna att jag landade i hans trygga famn igen.
En liten unge som fick så mycket kärlek, så mycket uppmärksamhet, med så många som förundrades över att hon överhuvudtaget fanns runt omkring dem. Hon skulle ju inte ... nåja, det var vad expertisen sa. Kärleken är större. Än vilken expertis som helst.
Idag fyller den lilla ungen som är jag år. En hel massa år. Hennes pappa är död sedan tjugotre år. Nu är hennes mamma också död. Men den lilla ungen är vid gott liv, om än något trött. Och hon saknar sin mamma. Alldeles särskilt just idag. Hon saknar den där kända mammarösten som alltid sa "Grattis" till henne och gav henne överraskningar och en väldoftande vit lilja, eller två, så många mamman nu hade råd med just den födelsedagen.
Länge leve kärleken.
Och livet.
Tack, mamma.
Tack, pappa.
Tack för att ni inte gav upp.
Tack. För att ni gav mig livet.
Även om det gör ont att leva ibland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)