Jag har precis läst mammas dödsannons i tidningen. Den är så fin, med en liten fågel på en kvist med blad som nyss slagit ut. Ändå så gör det ont att läsa den. Jag ser min mammas namn, jag ser mitt eget namn bland de andras och allt känns overkligt en stund, som i en dröm, en bubbla.
"Är du död, mamma, dog du verkligen?", tänker jag. "Din väska hänger ju där på stolen och din grå kofta. Ska du inte komma och hämta dem snart? Ska du aldrig mer bära din gröna väska i din hand, aldrig mer ta upp dina glasögon ur den, är det verkligen så?".
Idag ska jag säga upp mammas lägenhet. Den ska tömmas och städas på cirka en månad. Begravningen är om två veckor. Jag ska ringa kyrkvaktmästaren för att se ut en gravplats till mamma. Jag ska träffa prästen i kyrkan där begravningen ska vara. Med mera.
Det är många saker att ha ansvar för den närmaste månaden. Ibland känns det som att jag vill lägga mig i sängen och strunta i alltsammans. Fast det gör jag ju inte.
Jag försöker tänka att jag för varje sak jag slutför räknar ned i stället. Jag räknar ned till den dagen när allt det praktiska kring mammas död är över. Någon gång i maj.
Då skulle jag vilja ha en riktigt lång semester på ett lugnt ställe för att ta in alla känslor som inte riktigt hänger med just nu. Jag får se hur det blir med det.
