Fråga Doktorn - om energiläckage vid utmattningssyndrom

HÄR är en länk till ett mycket informativt inlägg i Fråga Doktorn om hur snabbt energin försvinner vid utmattningssyndrom och också lite tips om hur man kan hushålla med den energi man har just för dagen.

Så otroligt bra med all kunskap och information som finns idag om utmattningssyndrom. Tänk var forskning kan betyda för den som har en ohälsa. När jag själv drabbades för ca 20 år sedan så förstod läkare och andra ingenting om vad det var med mig eller vilken hjälp jag behövde.

I det här fallet kan jag som själv drabbades en gång intyga att det som man berättar om i inslaget stämmer på pricken hur det är att leva med utmattningssyndrom.

Utmattning - förändringarna i samhället och handeln

En gång i tiden var vi människor vandrare som plockade våra egna nypon i naturen och kokade soppa på dem eller torkade nyponen för att ha tillgång till dem länge.

Jag tänker på när jag var liten. Och yngre. När jag gick och handlade i en affär och det jag hörde var människor som rörde sig. Plockade i varor. Samtalade med varandra. Skvallrade med varandra om något som hade hänt. Ljudet från mynten och sedlarna. Kassaapparaten.

Jag var med min pappa och handlade. Det var en liten affär. Alla kände nästan alla. Vi visste var vi hittade varorna på sina hyllor för de var inte så många. Var det något vi undrade över så gick det lätt att få kontakt med någon att fråga. Och vi kände så klart handlaren.

Så annorlunda mot hur när jag går och handlar idag. Musiken i högtalarna i stormarknaden möter mig direkt. Hämta en scanner så att jag själv kan scanna varje gång jag lägger ned en vara i den stora kundvagnen. Alla reklamskyltar med erbjudanden som möter mig med sina förtrollande budskap om att fynda, fynda, få tre för två. Vägghyllorna med hundratals tandkrämsvarianter. Där kan jag stå med min förvirrade hjärna om jag inte direkt hittar just den tandkrämen som jag alltid brukar köpa. Om inte jag bara tar en, vilken som helst, för att slippa beslutsvåndan.

Myllret av människor och varor. Nästan aldrig möter jag någon människa jag känner igen. Mer än möjligtvis, om jag har tur, någon av de anställda. Men det händer väldigt sällan. Där finns ingen charkuteridisk längre. Ingen fiskdisk med manuell betjäning längre. Kommer nästa generation att veta vad en manuell disk är undrar jag ibland?

Vid kassan känner jag stresspåslaget tydligt. Där nås kulmen. Allt pipande och bloppande, alla varor som ska upp på rullbandet. Ovanför kassakön en skärm att titta på med reklaminslag om man nu händelsevis inte skulle ha något att titta på där på stormarknaden. Men fokusera, nej, min hjärna vill inte fokusera just då. Den är virrig av alla intrycken, trött. Jag blundar lite lätt men ljuden stänger jag inte ute förrän jag sätter mig i bilen med min matkasse. Där kan jag vila en stund och hämta kraft. Återhämta mig.

Det är så mycket som är bra i vår tid. All mat vi kan handla när vi har råd att handla den. Det stora utbudet är fantastiskt, något som väl aldrig vi människor upplevt förut. Tänk all frukt och alla grönsaker, mat från all världens hörn.

Det är så mycket som är bra ... men vad gör alla dessa intryck med våra hjärnor? Egentligen?

Det händer att det är dagar när jag längtar tillbaka till min barndoms lilla affär. Till det lugna livet där det fick ta tid att handla, att plocka sina varor. Där det inte fanns några bildskärmar att titta på i kön och ingen musik i affären. Utan människor som samtalade med varandra. Där människomötena var en del av att handla sin mat.

Men klockan går inte att vrida tillbaka. Utveckling kallas det. Som människa tar det ibland tid att ställa om när utvecklingen går snabbt. Det tror jag personligen är en av alla anledningarna till det stora antalet utmattade människor nu.

Tack till dig som läser här. Du är varmt välkommen att kommentera med dina tankar om du har lust.

Varför blir vi så utmattade?

Jag prasslar runt i frostiga höstlöv tillsammans med min lilla dvärgpudel och tankarna fladdrar iväg kring alla dessa berättelser om utmattade människor i Sverige som jag hör och läser om. För det allra mesta handlar det om kvinnor även om där också finns män som blir sjuka av stress.

För cirka 20 år sedan kände jag själv de första symptomen på stressrelaterad ohälsa. Men jag förstod inte vad det handlade om. Jag tror att varje människa som blir sjuk av stress har sin egen personliga berättelse till att det blev som det blev. Jag tror också att det finns det som vi som blir sjuka av stress har gemensamt i varför vi hamnade där.

Stor fysisk och psykisk ansträngning under många år kan i värsta fall leda till att man får utmattningssyndrom. I mitt fall handlade det om stor arbetsbelastning på jobbet samtidigt som jag bearbetade en tung sorg och också levde på ett sätt som jag kände inte stämde överens med hur jag egentligen ville leva. Där fanns både yttre stress och inre stress under många år dessförinnan också. Som en tid av arbetslöshet med mera.

Jag jobbade heltid men ville jobba deltid eftersom jag hade två små barn. Jag kände att åren med dem kunde jag aldrig få igen och som att jag missade något ovärderligt för mig. Samtidigt som jag var glad över att ha ett jobb och tjäna bra med pengar och den ekonomiska tryggheten som blev av det, så brottades jag med min längtan efter att kunna leva mer avslappnat och stressfritt tillsammans med mina små barn.

Det blev en konflikt mellan min längtan efter att vara duktig yrkeskvinna och en bra mamma. Jag tror att vi är många som lever med den konflikten som föräldrar i vår tid.

Den höga arbetsbelastningen gjorde att jag hade ingen tid att sörja sorgen jag bar på efter en nära anhörigs död. Sorg är ett arbete i sig och kan ta väldigt lång tid. Obearbetad sorg kan i sin tur leda till olika sorters ohälsa som t ex depression, ångest och utmattning. Man kan inte hoppa över vad det är att vara människa. Inte hoppa över sina känslor hur länge som helst. Om man försöker springa ifrån sig själv, kommer känslorna ikapp på något sätt förr eller senare.

Hög arbetsbelastning både i jobb och på fritiden, vilket i sin tur gör att vi inte hinner med att verkligen KÄNNA det vi känner och att få vara människor så som vi är ämnade att vara, tror jag är några viktiga anledningar till att vi kör slut på oss själva.

En annan anledning tror jag är att vissa av oss kanske bryr oss så mycket om andra att vi tappar bort oss själva på vägen. Lite sund egoism är viktig för att hålla ihop under ett liv.

Bostadsbristen i Sverige tror jag också spelar in för att människor blir utmattade. Många unga människor flyttar runt många gånger och bor otryggt i andra hand tillsammans med andra innan de hittar sitt eget boende. Förhoppningsvis håller det här på att vända nu efter vad jag kan läsa i nyheterna idag. Man tror att bostadsmarknaden börjar bli mättad och det är verkligen på tiden i så fall.

Pressen att prestera hör till vårt prestationssamhälle. Det är när du presterar du skaffar dig status och ett värde i samhället. Så för att höja eller bevara vår status som människor kämpar vi på som bara den för att prestera på alla möjliga och omöjliga områden. Tills en dag kroppen och själen inte vill längre utan protesterar med att sluta fungera.

Vi behöver få vila våra hjärnor varje dag. Skapa oss ett hållbart liv. I artikeln som jag tipsar om efter mitt blogginlägg berättar psykiatern Anders Hansen om hur man kan vila sin hjärna.

”Att inte göra ett skit då och då kan nog vara bra. Inte bara för kreativitet, det verkar också påverka hur vi mår. Man kan faktiskt ”slå på” default mode network genom att göra saker som inte kräver någon mental kapacitet, gärna något repetitivt. Det är ingen slump att folk ibland får bra idéer när de står och diskar eller krattar löv”, säger Anders Hansen.

Det här är några av de funderingar jag har idag kring varför så många blir utmattade. Kanske skriver jag ned fler tankar kring det här i bloggen så småningom.


Lästips: "Vikten av att inte göra någonting alls" (Dagens Industri)

Människor fortsätter att bli utmattade i Sverige

Nästan varje vecka läser eller hör jag i nyheterna om människor som blir utmattade i Sverige. Som får stressrelaterad ohälsa eller i värsta fall utmattningssyndrom.

Nu är det 20 år sedan jag själv kände de första varningssignalerna som två år senare gjorde att jag fick utmattningssyndrom och blev allvarligt sjuk. Det är väldigt länge sedan känner jag nu. Jag tycker att det är så sorgligt att inte man tog oss som drabbades då på större allvar. Att man inte under alla dessa år har kunnat skapa ett bättre arbets- och samhällsklimat utan att människor fortsätter att köra slut på sig själva. Och dessutom i allt yngre åldrar. Jag vet att där var människor som redan när jag blev sjuk av stress varnade för vart det skulle ta vägen med människorna och vårt samhälle om ingenting förändrades. Och nu är vi tyvärr där och det verkar accellerera hela tiden.

Här är några länkar till intressanta artiklar om det senaste kring utmattningssyndrom och stressrelaterad ohälsa. Min blogg är för mig ett sätt att samla information kring just det.

"We can´t do it" (En serie i tre delar om utmattningssyndrom i SVT Play. Mycket bra!)

"Forskare larmar - stor ökning av stressjukdomar" (SVT Nyheter)

"Psykiatriforskare - "Vi behöver ta reda på hur vi förebygger stressjukdomar" (SVT Nyheter)

Meningen med livet en tuff fråga för utmattade

Vad är väl meningen med livet när allt som gav mening åt livet rycks bort i ett enda slag? En fråga som man ibland får ställa sig mer än en gång i livet.

Men i botten av ett utmattningssyndrom kan man inte ens ställa sig den frågan. Än mindre diskutera den.

Så småningom blir det en allt viktigare fråga. En väg till läkning. Vem är man när man förlorat allt det som var viktigt? Och till och med tappat bort sig själv?

Jag tror att allt börjar med att hitta relationen till sig själv igen. Den som man tappade bort på vägen när man gav allt för allt annat och andra. Sedan bygga nya relationer där man mår bra som människa och känner sig respekterad.


"Livets mening är att ingå i ett sammanhang."



Lästips: Ny forskning: Utbrända förlorar meningen med livet

Stress och minnesproblem

Stress ger ofta minnesproblem visar en avhandling från Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs Universitet.

"Många av dem är eller har varit sjukskrivna, de lider av stress, utmattningssyndrom eller är nedstämda och deprimerade. Sju av tio hade denna typ av problematik.

– Det kan också handla om att de har demens i familjen eller släkten och därför är mer observanta på minnesproblem, säger Marie Eckerström.

Ofta handlar det om ganska lindriga problem, men som ändå väcker oro.

– Det kan vara till exempel att man inte kommer ihåg saker man sagt till andra, eller saker som andra har berättat. Eller att det kan vara svårt att göra flera saker samtidigt. Men det är väldigt spretig grupp, med många olika slags kognitiva problem. De märker förändringar i vardagen och att de tycker inte de klarar sitt arbete eller det sociala livet lika bra som förr, säger Marie Eckerström, psykolog."

"– Samhällsutvecklingen spelar in, samhället förändras,våra patienter lever i en mer komplex miljö. Vi lever i en tid med ett ökande informationsflöde, men vi kan inte ta in hur mycket information som helst, säger Marie Eckerström och fortsätter

– På arbetsplatser måste man lära nytt hela tiden, även när man närmar sig pensionsåldern. Många har svårt med de nya datoriserade arbetssätten, medan de som växer upp i dag har med sig det från början. När vi ska lära nytt handlar det till stor del om hur mycket vi kan hänga upp det på något vi redan kan.

Även för samhällsekonomin är det viktigt att människor ska klara att fortsätta jobba, framhåller Marie Eckerström:

– Det sägs att vi måste jobba längre än vi gör i dag. Då är det viktigt att bidra till de som är i de sista 15 åren i arbetslivet, att de kan fungera bättre."

Källa: SVT Nyheter

Internationella Kvinnodagen 2017 - sjukersättningen som skapar ojämlikhet

Jag var 12 år när min mamma blev ensamstående med två barn och min pappa blev en frånvarande pappa. Min mamma hade ingen yrkesutbildning. Det var en tuff kamp för henne att resa sig efter skilsmässan och att bli självförsörjande.Hon läste in grundskolan och utbildade sig sedan till sjukvårdsbiträde.

Jag såg andra gifta kvinnor i mammas ålder som fick be om pengar av sin man eftersom de inte själva hade ett arbete. Jag såg vuxna kvinnor bli nekade pengar av sina män trots att de varje dag lagade mat till familjen och mannen. Bäddade rent i deras sängar. Tvättade och strök kläderna. Höll rent och ordning och reda. Oavlönat.

Där och då bestämde jag mig att så skulle jag aldrig någonsin i mitt liv ha det själv. Jag skulle utbilda mig och ha ett yrke. Vara självförsörjande.

I gymnasiet på samhällskunskapslektionerna fick jag lära mig att kvinnor och män var lika värda. Jag gick en utbildning på högskolan. När jag kom ut i verkligheten märkte jag att det jag lärt mig i skolan stämde inte särskilt väl med verkligheten.

På anställningsintervjuerna fick jag frågor om när jag tänkte skaffa barn. Det fick aldrig min kille när han gick på intervjuer. Trots att vi båda var i en stadig relation.

Jag trodde att jag genom att utbilda mig och jobba skulle kunna känna mig självförsörjande resten av mitt liv. Men så hände det som jag i min blåögdhet inte trodde skulle hända. Jag blev sjuk. Fick ett funktionshinder, utmattningssyndrom. Och kunde inte längre arbeta som förut. Precis som så många andra kvinnor idag i Sverige. Där finns också män som hamnar i den situationen. Men det är allra flest kvinnor som hamnar där fortfarande.

År 2017 är jag en av många kvinnor i Sverige som trots att vi jobbat länge och slitit ut våra kroppar och själar, har en så låg sjukersättning att vi inte känner oss självförsörjande som människor längre. Så låg ersättning att vi känner att vi är ekonomiskt beroende av en partner för att känna att vi har råd att gå till tandläkaren, hämta ut mediciner och att ibland unna oss något extra.

Ingen regering som låter det få vara kvar så oförändrat i Sverige kan kalla sig feministisk för mig.



Blogg100 - dag 8

BlueCall App när själen gör ont och du behöver någon att prata med

Nu i höst har en ny app lanserats som heter BlueCall App. Den är tänkt att hjälpa till att fylla behovet att lätt nå någon att prata med när man mår psykiskt dåligt.

Jag vet själv hur svårt det kan vara ibland att dels ta steget att ringa till någon när man mår psykiskt dåligt. Och dels vilka köer det kan vara att få någon att tala med även fast man har fått en remiss från sin läkare. Det finns alltså fler människor som mår psykiskt dåligt än vad det finns lyssnare i Sverige. I alla fall professionella lyssnare.

Ibland räcker det att tala med en närstående när man mår dåligt i själen. Men ibland gör det inte det. Det kan också vara att det man behöver tala med någon om är känsligt. Man är kanske rädd att såra någon eller att tynga en vän eller anhörig. Det finns också ofta känslor av skam över att man mår dåligt i själen. Även om det så klart inte alls är något att skämmas över. Nästan alla människor drabbas någon gång i livet av en livskris eller något annat som gör att man mår dåligt. Att få berätta hur man känner det och att få bra feedback kan ibland vara skillnaden mellan liv och död.

I den tid vi lever i tycker jag att en app i mobiltelefonen kan vara ett sätt bland många att hjälpa den som mår psykiskt dåligt. Inte minst bland unga människor är ju appar och mobiltelefoner numera som en förlängning av oss själva och alltid tillgängliga.

När man ringer till BlueCall app väljer man själv om man vill tala med en medmänniska eller någon som är utbildad inom samtalsstöd. Man är alltid anonym och stödpersonerna har tystnadsplikt. Samtalen är kostnadsfria eller har en låg kostnad.

HÄR är BlueCall apps hemsida och därifrån kan du också ladda ner appen till din mobiltelefon. Det är kostnadsfritt att ladda ner appen. .

Öppettider för samtal hos BlueCall app är måndag, onsdag och söndag kl 19-22.

Du kan också följa BlueCall app i sociala medier som t ex Facebook och Instagram. Där finns tankar och också länkar som handlar om psykisk ohälsa och hälsa.

Jag har själv inte testat appen eftersom den så här långt bara fungerar för Iphone och jag har en Android. Så småningom kommer appen också att finnas för Android.

Hur som helst tycker jag att idén är bra och helt rätt i tiden. Allt fler, inte minst unga, drabbas av psykisk ohälsa. Varje litet steg som vi kan göra för att människor ska må mindre dåligt i själen är stora och viktiga steg för oss alla. Ingen människa ska behöva känna att där inte finns någon att tala med när man mår psykiskt dåligt.

BlueCall är skapat av tre tjejer, Caroline, Charlotte och Lisa, som alla tre har upplevt psykisk ohälsa på mycket nära håll och vet hur viktigt det är att få hjälp och stöd när man behöver det. Så här berättar de:

- Vi har upplevt frustrationen av att se nära och kära lida för att samhällets resurser inte räcker till att hjälpa alla som behöver stöd. Vi har själva stundtals varit långt under isen, men lyckats ta oss tillbaka med hjälp av medmänskligt samtalsstöd, och vill nu göra något för de där ute som är i behov av stöd, men som kanske inte vet vart de ska vända sig, eller väntar på en psykologtid från en remiss, inte har råd att gå till en privatpsykolog, eller bara vill ha någon som lyssnar.

Träning, stress och utmattningssyndrom

Allt oftare läser jag om hur träning både förebygger stress och kan läka stressrelaterad ohälsa. HÄR är ännu en intressant artikel i just det ämnet.

Bland annat läser jag tankar om att livet är ju sådant att ibland kan man inte plocka bort en stressfaktor ur sitt liv. Istället kan man öka sin stresstålighet genom konditionsträning och styrketräning.

Jag motionerar själv så mycket som min kropp klarar idag. Ibland utmanar jag mig själv och ökar nivån eller byter aktivitet. Det är viktigt med motion. Både för kroppen och för själen.

Ändå finns det stunder när jag reflekterar över budskapet som syns allt mer om att man ska motionera så förebygger man stress och utmattning. Det finns en risk att man lägger ansvaret helt på individen känner jag. Att man själv helt kan styra om man blir utmattad eller inte. Vilket jag inte håller med om. Ibland är det som händer i livet alltför påfrestande, det händer alltför traumatiska saker med kort tids mellanrum och man får inte den möjlighet till återhämtning som man behöver för att orka. Det blir helt enkelt för mycket.

Varför reflekterar jag över detta? Jo, helt enkelt för att jag tänker på mig själv och mina personliga erfarenheter. När jag blev utmattad jobbade jag heltid. En gång i veckan gick jag på motionsgymnastik. I stort sett varje kväll efter jobbet promenerade jag olika långa sträckor. Jag var beroende av mina promenader. Var så van vid dem att jag inte gärna lät bli dem. Det var sträckor på mellan 2-7 km i kuperad mark om jag inte hade någon besvärlig infektion. Jag sprang i långa trappor både på jobbet och hemma. Alla mina värden och min kondition var bra. Jag rökte inte och jag drack ingen alkohol.

Ändå, trots det jag gjorde för min hälsa, så en dag efter tre års tid med accellererande olika märkliga stressrelaterade symptom, slutade min kropp att fungera. Mina händer löd mig inte längre. Jag kunde inte ta mig ur sängen. Jag orkade inte tala eller att lyssna. Kunde inte koncentrera mig. Med mera med mera.

Så ja, visst är det viktigt och visst kan det göra att man som människa blir mer stresstålig när man tränar. Men det är inte så enkelt som att det är en 100 % garanti att man klarar sig i alla fall från att drabbas av stressrelaterad ohälsa. Det är min personliga erfarenhet.

Blogginlägget om sjukersättningen - många läsare

Mitt förra inlägg om sjukersättningen har så här långt haft 952 besökare. Jag har fått så fin respons i olika grupper i FB på det jag skrivit. Det har fått mig att känna mig mindre ensam i min situation.

Tack till dig som läser det jag skriver.

Många vill liksom jag förbättringar när det gäller sjukersättningen.

Det önskar jag att politiker tar till sig. Det är på tiden att de gör det anser jag.

Om stresstålighet noll vid utmattningssyndrom och senaste forskning kring hur man kan läka

Igår hittade jag ett intressant program med den senaste forskningen kring utmattningssyndrom. Det tar upp vad man idag vet händer i hjärnan vid en utmattning. Också det man idag vet kan lindra eller bota den skada man har fått.

Förut har man sett att konditionsträning är bra medicin vid utmattningssyndrom. Nu kan man se att styrketräning faktiskt hjälper ännu bättre än konditionsträning. Avslappning är också viktigt. Det handlar om att hitta en balans mellan konditionsträning, styrketräning och avslappning.

Anti-depressiv medicin har däremot ingen som helst effekt enligt forskarna. Ändå fortsätter läkare att skriva ut det till många med stressrelaterad psykisk ohälsa fortfarande enligt vad som sägs i programmet. 

När jag hör hur man i programmet hävdar att alla kan "komma tillbaka" efter ett utmattningssyndrom, även om man inte ska komma tillbaka till den livsstil man hade förut, förutsatt att man får rätt vård, stöd från omgivningen och från arbetsgivaren, så tänker jag på hur tufft det verkligen var när jag själv blev sjuk för 18 år sedan. Där fanns ju ingen som förstod vad det var med mig eller vilken hjälp jag behövde. Att känna sig så sjuk som jag gjorde då och att inte få någon förklaring till mina symptom och ibland till och med bli misstrodd av både läkare, anhöriga och myndigheter, ja, jag kan lugnt säga att det är bland det mest tuffa jag upplevt i mitt liv. Och då har jag ändå upplevt flera tuffa trauman i mitt liv.

Istället fortsatte man att pressa mig ännu mera tills jag mer eller mindre stupade helt. Jag anklagar ingen. Man kan inte hjälpa om man inte förstår vad det handlar om. Eftersom "medicinen" att bota utmattningssyndrom inte var känd då, så kunde man helt enkelt inte ge mig det stöd som jag hade behövt då. Jag fick prova mig fram själv genom åren till det som hjälpte mig.

Jag rätar på min rygg och känner mig stolt att jag trots allt överlevt den utmaningen jag fick i mitt liv. Jag har gjort precis allt jag har kunnat för att bli så bra som det är möjligt efter utmattningen, det vet jag.

Fast oj vad jag många gånger kan sakna att inte ha ett arbete fortfarande.

En plats att höra till. En hyfsad inkomst.

Hur hjärnan påverkas vid stress

HÄR kan du läsa om hur hjärnan påverkas av stress och vid utmattningssyndrom.

Enligt forskarrapporten skadas bland annat människans förmåga att hantera stressiga situationer. Studien visar också att personer med ett diagnosticerat utmattningssyndrom hade svårare att dämpa sina reaktioner vid höga ljud.


Forskarna kunde också se att de utmattade människorna hade starkare band mellan amygdala och områden i hjärnan som är direkt kopplade till emotionell ångest.

Enligt rapporten riskerar kronisk stress att skapa känsla av utmattning, likgiltighet och känslor av ineffektivitet. Utmattade personer är mer sårbara för depressioner än andra personer.

Lennart Levi om stressen i samhället

I Veckans Affärer läser jag en intressant intervju med Lennart Levi, Sveriges första professor i stressmedicin 1978, Han berättar bland annat om hur långvarig och svår stress utan möjlighet till återhämtning skadar en människa.

Att allt fler människor i Sverige blir sjuka i stressrelaterad ohälsa kommenterar han så här:

”Det beror på ett kortsiktigt tänk. Somliga företag räknar på sina resultat för nästa kvartal och bortser ofta från att en människa ska kunna arbeta livet ut. Det som lönar sig kortsiktigt kan straffa sig långsiktigt i form av försämrad produktivitet och ökad ohälsa”, säger Lennart Levi.

Lennart Levi anser att man ska göra skillnad på utmattningssyndrom och utmattningsdepression.

"Vid utmattningssyndrom ses kvarstående stresskänslighet, uttröttbarhet och minnesproblem, och en trötthet från vilken du inte kan vila ut dig. Då du är deprimerad är du så ledsen att ingenting längre spelar någon roll", säger Lennart Levi.

Att-inte-ha-något-jobb-ångest

På vägen norrut längs med Vättern har träden redan börjat få höstfärger. Den torra sommaren sätter spår som inte går att göra något åt längre. Äppelträden dignar hur som helst av frukt. Jag drömmer om äppelkaka med vaniljsås och varma ugnsäpplen med kanel.

Rönnbären är fulla av bär. Undrar om det blir en kall vinter i år då? Vem kan veta. Från mina smultronplantor i kruka kan jag skörda söta smultron. Vinbärsbuskarna är fulla av röda vinbär. Häromdagen gjorde jag krusbärskräm. Så god och så vackert kärleksröd att den var en sann njutning för både magen och själen.

Många har börjat jobba nu efter semestern. På radion tror jag att man säkert tjugo gånger de senaste dagarna berättat om olika sätt att hantera jobbångesten efter semestern. Fast inte en enda gång nämnde de något sätt att hantera att-inte-ha-något-jobb-ångest.

Mitt sätt att hantera den ångesten är att försöka ta vara på det som är bra med varje dag. Att känna tacksamhet över att jag kan styra min tid själv. Att jag kan vara utomhus när andra kanske måste sitta inne och jobba fast att det fortfarande är så somrigt ute.

Även om det finns det som jag saknar från den tiden jag var i arbetslivet, så har också denna tid i mitt liv många positiva saker att ta vara på och njuta av. Till exempel har jag massor av tid att ta hand om min hälsa. Att vara ute i naturen. Känna mig fri från andras krav på prestation. Möjligheter till pauser när jag behöver det. Tid att blogga och skriva och skapa. Ett liv med mindre tidsstress. Även om där finns delvis annan stress i mitt liv idag istället. Men eftersom jag har gott om tid för återhämtning så är det ändå hanterbart.

Jag har inget minne av att jag hade ångest för att jag skulle börja jobba efter semestern alla de år som jag arbetade. Jag brukade tycka att det var skönt att komma in i vanliga rutiner igen. Även om jag så klart njöt av att vara ledig när jag var ledig. Hur som helst så hade jag ett jobb jag gillade och jag tyckte om att arbeta och att samarbeta med andra människor. Det gjorde mig glad. Säkert kan det kännas annorlunda om man är på en arbetsplats där man inte trivs.

Tar mig själv till må bra igen

Det finns inget härligare efter en period när man trillat ner i en grop igen, att känna att man hittar kraften i sig själv igen, kraften att kunna vända mörkret till ljus. Idag känns det som att jag är där igen. Äntligen!

Jag tar till hjälp allt jag lärt mig som jag vet får mig att må bra. Sjunga, musiken, dansa eller annan rörelse, yoga eller meditation, kramar och att skriva och läsa. Skratt och att vara i naturen.

Frågar mig själv varför jag och så många med mig ramlar ner i stress- och slitträsket gång på gång? Vad är det som gör att vi väljer bort det som får oss att må bra för det som gör att vi mår dåligt? Vem lärde oss att det var viktigare med en massa "måsten" än att prioritera att må bra? Vem lärde oss att det är viktigare att städa än att dansa? Att ha det perfekta hemmet och utseendet än att sjunga? Vem lärde oss det egentligen?

Idag ska jag banne mig ge mig själv en dag med bara det som jag vet får mig att må bra.

Jag byter oro mot dans. Jag byter tårar mot skratt. Jag byter deppiga tankar mot gos med min lilla hund Mimmi. Jag byter måsten mot lust.

Och det ska banne mig bli många, många fler sådana dagar nu i mitt liv.

För det är sannerligen på tiden att jag ger det till mig själv.

Jag känner att jag blir glad nu bara av att skriva det.

Och stark.

Det är möjligt att själv vända sitt mående. Fast ibland behöver man krascha innan man klarar att göra det. Det är i motvind draken lyfter.

Here I come!

Vill du flyga med mig?

Förhindra och lindra smärta i nacke, axlar och skuldror

Att ha ont i nacke, axlar och skuldror kallas "askungenacke" i tidningen Sunt Arbetslivs mycket intressanta och lärorika artikel "Stress utan pauser ökar risken för askungenacke".

Det som lindrar när man har den här sortens stressrelaterade besvär är att ta pauser ca en gång i halvtimmen. Att andas djupa andetag. Och lätt styrketräning 2-3 gånger per dag, några minuter åt gången. Att träna intensivt och ta i ordenligt korta stunder kan hjälpa. Det botar inte besvären, men gör att man får ökad livskvalitet och mindre smärta. Stretcha kan också hjälpa.

Själv så fortsätter jag att styrketräna med hjälp av gummibandsövningar en liten stund varje dag. Jag känner mindre smärta och får också lättare kontakt med när musklerna börjar bli trötta så att jag kan pausa i tid.

Yoga, lätt styrketräning och promenader är bra "medicin" för mig.

Förebygg utmattning

Någonstans på nätet som jag tyvärr inte minns var, läste jag de här punkterna för hur man ska kunna förebygga utmattning. Bra tips, tycker jag. Även om livet ibland faktiskt kör ihop sig så att man inte klarar att stoppa en utmattning i alla fall. Men tips värda att påminna sig själv om ibland när det är mycket stress.

Förebygg utmattning

1. Prioritera ditt eget välmående
2. Öva på att sätta gränser
3. Dra ner på arbetstakten

4. Be andra om hjälp
5. Slappna av och gör ingenting
6. Upplev natur, litteratur och musik

7. Träffa människor som ger energi
8. Sov så mycket du kan

Utmattningssyndrom drabbar starka och omtänksamma

I Kurera läser jag en intressant artikel om utmattningssyndrom. Det finns så mycket kunskap idag om utmattningssyndrom jämfört med när jag själv drabbades för 17 år sedan.

Enligt artikeln är det starka och omtänksamma människor som drabbas av utmattningssyndrom. Högpresterande personer med starka inre resurser. Godhjärtade personer som tänker mycket på andra drabbas lättare av utmattning än de som inte tänker lika mycket på andra. Det blir som att köra bil utan att tanka.

Det handlar också ofta om personer som har svårt att säga nej, vilket leder till att de inre resurserna töms.

Utmattning är inte detsamma som depression. Däremot kan utmattning ibland leda också till en depression. Att bli deprimerad är en känsla av att ge upp. Jämfört med att bli utmattad när det mer handlar om ilska och frustration över livet.

För att ta sig ur utmattning behövs att man fokuserar mer på sig själv. Att göra sådant som känns roligt. Öva sig i att säga nej, sätta gränser och be om hjälp. Det är förändringar som kan vara svåra eftersom det handlar om att förändra sin personlighet. Det är vanligt att man ramlar tillbaka i sina gamla mönster och så blir det för mycket igen. Att sova är bland det viktigaste för att återhämta sig efter en utmattning.

Alltså inte alls mera arbete eller press utifrån, vilket tyvärr ofta drabbar den som blir utmattad. Både från myndigheter, arbetsliv, omgivning och sig själv som den starka människa man i grunden är.

Tyvärr tas inte utmattningssyndrom alltid på allvar. Vissa tror att det är en påhittad sjukdom. Men utmattningssyndrom är högst verklig och drabbar ofta högpresterande människor.




#Blogg100 - dag 13

Stressjukdomarna ökar stort - det är inte människan det är fel på

För 15 år sedan brukade jag tänka att en dag, om inget förändras i arbetslivet, kommer alla att känna någon eller själv vara den som blivit sjuk av stress.

Nu 2016 är vi tyvärr där.

Kanske att vi nu tvingas inse att så här kan vi inte ha det. Detta bygger inget starkt samhälle.

Så synd att inte man lyssnade på oss som blev sjuka av stress tidigt. Men nej. Det var oss det var fel på. Hette det då. Men så är det inte. Människor är aldrig "fel". Däremot kan ett sjukt samhälle och arbetsliv och orimlig belastning skapa psykisk och fysisk ohälsa.

Ibland är det roligt att "få rätt". Men i detta sammanhanget önskar jag verkligen att jag hade haft fel.

Hög tid för förändring är det nu.

Det här sättet som vårt samhälle fungerar på idag håller inte.

Vi behöver alla tid för återhämtning.



Tankar:

Jag vägrar att bli ett offer.

Jag skapar mig ett så bra liv som möjligt.

Med det jag har. Där jag är. Av det som är jag.



Lästips: "Oacceptabelt att jobbet gör människor sjuka" (DN Debatt)



#Blogg100 - dag 9
 

Hur känns stress?

Den som har ett gott och balanserat liv, känner troligen på sig när det börjar snurra lite väl fort. Men för den människa som levt mycket länge i ett stresstillstånd utan möjlighet till tillräcklig återhämtning, kanske ända sedan han eller hon var ung, så är det inte säkert att man känner skillnad på stress eller lugn och ro.

Kroppen kan "glömma" hur det känns att vara avslappnad. I stället lever man i ett kroniskt stresstillstånd, dag som natt. Det handlar om muskelspänningar, huvudvärk, magont, yrsel, muskelkramper, ytlig andning, andfåddhet, hjärtklappning. Svårt att sitta still, rastlöshet. Sömnsvårigheter. ångest och panikattacker. Med mera.

Det är när man har levt länge i ett sådant tillstånd, som där finns risk att man hamnar i utmattning. För mig var det så. Jag glömde hur det kändes att vara avslappnad. Det "normala" i mitt liv var att känna mig som jagad av en björn.  24 timmar om dygnet.

När sedan min kropp och själ äntligen började hitta lugn och ro igen, så kändes avslappningen som något mycket obehagligt, ovant och främmande. Ja, till och med något skrämmande. Ibland.

Den som har varit mycket spänd under en lång tid, blir väldigt trött när kroppen äntligen slappnar av.

Och ibland också sjuk.