Det är många år sedan nu, ändå kan jag minnas allt kristallklart. Den där påskaftonen när barnen var små och vi hade gäster hemma. Sex vuxna och sex barn var vi. Barnen var utklädda till påskkärringar och vi mammor också. Till och med de små pojkarna var påskkärringar. Idag är alla de små påskkärringarna vuxna män och i stort sett vuxna kvinnor. Men när jag vill, så kan jag se dem som små barn med glada målade sotade ansikten och hucklen på huvudet, förkläden kring midjan. Just den där påskaftonen.
Vi åt påskmat tillsammans och allt var frid och fröjd. Det var mycket skratt kring bordet, mycket spring från barnafötter kring bordet också.
Sedan satt vi vuxna och pratade tillsammans. Jag minns att jag sprang fram och tillbaka, upp och ned från stolen, för att passa den minsta av påskkärringarna. Min yngsta dotter som ska fylla 18 år i år. Då var hon 2 1/2 år. Kanske den farligaste åldern av alla för en människa. Stor nog att kunna ge sig iväg på äventyr själv. Alltför liten för att kunna förstå alla risker som finns i världen. Man behöver en vuxen som ser efter att inget händer.
Jag minns att de större barnen sprang upp och nedför trappan. Jag minns att jag hela tiden sprang efter för att stänga trappgrinden.
Jag minns... att jag sitter i fåtöljen, att jag vrider på huvudet och jag ser... att min lilla söta påskkärring på 2 1/2 år precis är på väg mot trappan, hon är vid grinden och hon är så liten att hon klämmer sig igenom springan mellan grinden och trappan och jag rusar upp från fåtöljen, springer så fort benen bär mig med andan i halsen för att hinna hejda henne.
Men det är försent. Hon är redan på väg nedför den långa trappan, i sin långa kjol. Och så gör jag det man precis INTE ska göra i en sådan situation. Jag säger hennes namn, hon vänder sig om där på kanske andra trappsteget. Och i samma stund faller min lilla. Hon faller på sidan, jag sträcker ut mina händer i förtvivlan, försöker fånga henne, men mina armar är decimetern för korta.
Hon faller, hon rullar nedför trappan, för varje trappsteg hör jag hur hennes huvud slår mot den hårda kanten i trappan och jag sträcker mig längre och längre och längre men jag når henne inte. Jag är hjälplös i min förtvivlan över vad som sker. Den lilla påskkärringen rullar som en liten boll nedför precis vartenda trappsteg. Och jag kan inte göra någonting åt det.
Till sist är hon där nere på golvet. Jag ligger på huk bredvid henne. Hon blundar. Säger inte ett knyst. Min lilla, fina, älskade, älskade påskkärring. Jag säger hennes namn, försöker få henne att prata. Hon slår upp sina blå ögon, tittar på mig men säger fortfarande ingenting.
Jag bär henne uppför trappan, lägger henne i sin säng, vakar över henne. Jag gråter stilla. Ringer sjukhuset. De ställer frågor. Säger att jag ska vara vaksam, säger att jag ska väcka henne varannan timme om hon somnar, hela det närmsta dygnet, prata med henne, se efter att jag får kontakt med henne.
Jag gör så. Jag väcker henne varannan timme. Jag får kontakt med henne. Själv sover jag inte en blund den påsknatten.
Nästa morgon har hon som en krans kring huvudet med sju bulor. Hon är sig själv igen, fast jag försöker läsa mycket för henne, hålla henne i mitt knä så att hon är stilla.
Det gick bra. Det blev inte värre än så. Men aldrig glömmer jag de där oändligt långa sekundrarna som jag sträckte min hand efter henne när hon rullade fritt nedför trappan. Aldrig glömmer jag känslan av otillräcklighet, känslan av att vilja stoppa, rädda, hjälpa. Aldrig glömmer jag den känslan av förtvivlan i mitt bröst.
Aldrig någonsin i mitt liv glömmer jag just den påskaftonen.
