R.I.P. Yatzy

R.I.P. vår älskade allra finaste Yatzy. Onsdagen den 4 november tog vi farväl av dig efter att du långsamt försämrats den senaste månaden. Du fick ett stilla och värdigt slut på ditt långa liv vilket jag är så tacksam för. Tack för all tid med dig. All tröst du varit i tunga stunder. All glädje och närhet och kärlek du gett till oss. Alla skratt du gett oss. All ömhet du fått oss att känna. Jag glömmer aldrig dig. Du är för evigt i mitt hjärta. Det kommer att vara så tomt och tyst här i huset efter dig, du vackra själ. Alltid så vänlig var du. Tack för att jag fick vara med om dig. Älskade, allra mest älskade Yatzy vad jag saknar dig redan. 19 1/2 fantastiska år fick vi med dig. Tack från mitt blödande hjärta. Jag visste inte hur förlamande ont det skulle göra nu när du är borta. Men det gör det. Så många år du har funnits där för mig och de andra. Genom sorg och glädje. Du fattas oss. Tomrummet efter dig är så stort. Liksom tacksamheten över att ha fått ha dig med oss så länge.

Mamma skulle fyllt 89 år idag

Hej mamma,

Grattis på din födelsedag! 89 år ... tänk att det är 89 år sedan du föddes, tänk att det redan är fyra år sedan vi firade din födelsedag tillsammans den där sista gången. Hemma hos dig i din blommiga soffa som var så skön att sitta i. Som du sparade till så länge och var så lycklig över att kunna köpa dig. Att få välja en soffa alldeles själv ...

Soffan är borta. Kanske sitter någon annan i den nu. Jag kan inte fira din födelsedag med dig så som förut, inte sitta nära dig, inte räcka dig en födelsedagsblomma, inte ge dig ett paket från mina händer som möter dina. Inte se hur glada dina ögon blir och inte höra hur du skrattar när du får mina presenter. Du hade alltid kvar barnaglädjen, den där glädjen över att få fylla år, att få öppna ett paket, att bli överraskad.

Jag minns den sista födelsedagen hemma i din lilla vackra lägenhet med de höga fönstren och de djupa fönsternischerna. Jag minns blommorna som du pysslade om varje dag. Kaktusarna och pelargonerna som jag tog med mig hem efter att jag tömt det hem som var ditt den där sista gången. De lever hos mig nu. Kaktusarna har fullt med knoppar. Pelargonerna ska jag snart ta in och vinterförvara.

Den där sista gången ... du hade gjort en tårta till oss. Jag blev överraskad för du var så svag, så liten, du hade blivit så smal som jag aldrig sett dig förut. Du hade svårt att svälja så själv åt du inte mycket av tårtan. Men vi andra åt. Vi drack kaffe. Vi hade en fin stund tillsammans.

Jag vet att frågan fanns där i mig. Frågan om detta skulle vara den allra sista gången som jag firade din födelsedag hemma hos dig. Vi hade båda två på känn vad som väntade. Den där döden. Det slutgiltiga. Punkten. Eller om det nu, kanske, är ett kommatecken.

Jag är så glad att den där sista gången blev ett så vackert minne för mig. Tack, min bästa och mest älskade mamma! Tack för alla vackra minnen jag har med dig. Tack för att du visade mig hur stark en människa kan vara. Tack för alla känslor som vi kände tillsammans. Tack för all visdom du delade med dig av. Tack för alla våra djupa samtal om livet, om människorna, om blommorna, naturen, fåglarna, sorgen och glädjen och kärleken. Tack för skratten och tårarna som vi delade med varandra. Tack för dina ögon som såg mig själv ibland bättre än jag ens såg mig själv. Tack för dina öron som lyssnade när jag ville berätta något för dig. Tack för alla de stunder du fanns där för mig. Tack för hoppet du gav mig när mitt liv var som tyngst. Tack för att du bar mig och tack för att jag fick bära dig genom ett långt liv.

Jag saknar dig så mycket. Jag lever vidare. Jag fyller mina dagar med nya saker. Dagar är som dagar är. Ibland är där glädje. Ibland finns där det som gör ont. Du vet, jag berättar om det för dig när jag är vid din grav.

Jag tror att du vet. Du ser. Någonstans från där inte jag än själv varit, så tror jag att du ser. Från ett annat perspektiv. En annan dimension.

Jag tror att du lever i en värld så mycket friare än den där jag är.

Jag älskar dig, mamma.

Genom evigheten och för alltid.

Sann kärlek har inget slut.


Kramar/
Anna-Karin

Tre år sedan mamma dog #blogg100

 

Idag är det tre år sedan min mamma dog. Hon blev 86 och ett halvt år. Jag drömmer ibland fortfarande om henne på nätterna. Fast det är inte så ofta längre som jag vaknar i gråt för att jag drömt om henne. Livet går vidare.

Jag saknar min mamma varje dag. Vi delade så mycket med varandra. Både känslomässigt, tankar och livserfarenheter. Ingen hade följt mig så genom livet som hon gjort. Ibland kändes det nästan irriterande hur hon kunde se rakt igenom mig. Idag händer det att jag saknar någon som ser mig så som hon såg mig.

Det sägs att det tomrum en människa lämnar efter sig när hon dör, ska man som efterlevande fylla med nytt.

Det gör jag, så gott jag kan. Livet går faktiskt vidare.

Fast det tomrum en människa lämnar efter sig kan aldrig helt ersättas med någon annan.

Så unika är vi som människor.

Så unika är vi i varje relation till en annan människa.

Det sägs att man när man sörjer någon kan man försöka fundera efter vad man gjorde tillsammans med den människan som man saknar och så söka efter att hitta till det någon annanstans. Det är ett bra råd för att ta sig igenom sorgen, tycker jag.

Sorg ska sörjas. Sorg får ta tid. Sorgen är ofta ett bevis på att där funnits lycka och kärlek.

Och plötsliga stunder översköljs jag av stor tacksamhet över all den tid jag fick tillsammans med min mamma och allt det vi delade, allt hon pratade med mig om och allt hon lärde mig.

Från att baka strutar och odla pelargoner och känna glädje över det enkla i livet som inte kostar några pengar alls, till att kunna skratta mitt i det svartaste av mörker.

Tack min älskade lilla mamma ... du ska veta att jag saknar dig precis varje dag även om jag tror att du är med mig i varje andetag.

#blogg100 #bloggswe

Värmen som smälter frosten i själen

När jag tittar ut genom fönstret med morgonyrvakna ögon ser jag frosten på taken och gräset utanför. Nyss var det +30 grader i uterummet. Nu är där frostiga fönsterrutor.

Morgonsolen kryper sakta in med sin värme över den frostiga gräsmattan. Frosten har inte en chans. Långsamt smälter solen bort den. Allt blir grönt. Igen.

Så som Sorgen på en sekund kan göra att en förut levnadsglad människa fryser till is och sjunker samman. Fylld av en gråt som inte alltid orkar fram.

Så som värme, ömhet och tiden långsamt får Sorgen att tyst på tå i natten smyga allt längre bort.

Även om den nog alltid lämnar en skugga där den har varit.



#blogg100 #bloggswe

Brytas av för att växa sig stark

Vår lönn ska beskäras. Stora grenar och små grenar ska väljas ut för att sorteras bort. Lönnen ska tas ned på höjden och krympas på bredden. Göras mer luftig. Allt för att den ska växa sig stark.

Kanske är det likadant med oss människor, tänker jag. Ibland behöver vi se om oss själva för att finna styrka. Bryta och ta bort det som försvagar oss i stället för stärker oss. Det kan handla om tankar, prylar, beteenden eller relationer.

Ibland ser livet till att en gren bryts av. Livets vind drar fram i vårt landskap. En älskad dör. Minnet finns kvar. Fast personen är där inte längre på samma sätt rent fysiskt.

Ur det som brustit kan en ny styrka, en ny kraft växa fram.

Död kan bli till liv.

Tomrum kan fyllas med nytt.

Idag skulle min mamma fyllt 88 år.

Jag tänder ljus för henne.

Pratar med henne om hur jag har det.

Lyssnar efter hennes svar till mig i vinden. I suset från lönnens blad.

Långsamt växer jag mig starkare igen.

#bloggswe

Blödande

Jag öppnade mina sår

Du lämnade mig

Blödande
sökte jag

Någon


(Anna-Karin)

Läkande trädgård och motion

Jag vaknade kallsvettig och med en stor klump av gråt i halsen. Under den tidiga morgontimmen hade jag i sömnen mött båda mina döda mostrar och min mamma. Att se lilla Mimmi sova i sin hundbädd när jag satte mig på sängkanten kändes tröstande då.

Efter frukosten gick jag ut i trädgården med Mimmi. Det kändes som att jag inte skulle orka något alls. Sorg tar energi. Sorg tar sig tid ibland.

Jag bestämde ändå ett trädgårdsprojekt för dagen. Tänkte på de där fina orden; "Om jag så skulle dö imorgon, skulle jag plantera ett äppelträd idag."

Fast dagens projekt var inte att plantera för mig. Utan att klippa ner alla små lönn-bebisar som den stora skogslönnen hemma hos mig envisas med att strö omkring sig i häckar och vinbärsbuskar och rabatter. Livskraftig som den är.

Jag tror att om sådär 400 år när jag själv och kanske också huset jag bor i nu är borta, kommer tomten jag bor på att vara en hel skog full av lönnar. Fast då har nog Jönköping vuxit så mycket att platsen jag bor på har blivit en stad. Kanske. Ingen vet. Fast fantisera kan man.

Tyngden i mitt bröst tinade långsamt upp medan jag var i min trädgård. Jag klippte några grenar. Sen var jag så trött att jag fick vila mig. Klippte några grenar till. Och sen vila i Baden-Baden. Så där höll jag på. Och timmarna gick.

Det var ett underbart väder. Små svalkande fläktar från vinden, klarblå himmel och en strålande sol.

Jag njöt av dagen och nuet. I natt har jag sovit drömlöst och avslappnat. I alla fall minns jag inga drömmar från natten som varit.

Idag är det svalare väder. Det passar mig perfekt.

Jag kliver i mina träningskläder och tar en lång promenad.

Nu är det tre veckor sedan jag började gå längre och snabbare än förut. Min kondition blev snabbt bättre. Ångesten har minskat. Sömnen är bättre för det allra mesta. Jag har fått mer energi och glädje.

Rörelse är liv.

Liv är rörelse.

Hur hanterar du dagar när du vaknar ur en dröm som tömt dig på energi?




#Blogg100 - Dag 89

Om att gråta

Låt oss gråta våra frusna tårar tillsammans.

Det finns inget skamligt i det.

Sörja det som gjorde ont.

Låt våra tårar rinna tillsammans.

Som bäcken, där livet flödar runt omkring.

Ibland är tid att gråta.

Ibland att skratta och le.

Du levande människa ...

Du flod av tårar ...

Och skratt.




Lästips: 

Sanna Lundells krönika "Nu ska jag aldrig mer gråta ensam"



#Blogg 100 - Dag 50

När barnen flyttar hemifrån

Aldrig kunde jag ana hur tyst och tomt det skulle bli när barnen flyttat hemifrån. Det är en nästan lika stor omställning att barn flyttar hemifrån som det en gång var när de flyttade in som små bebisar.

Nu kanske jag känner av det ännu mer än genomsnittet eftersom jag som sjukskriven i fjorton år varit hemma så mycket med mina barn.

Det handlar inte bara om att barnen inte bor hemma längre. Deras kompisar har också flyttat från den lilla orten där jag bor. In till stan eller någon annanstans. Alla de som brukade ringa på och dyka upp titt som tätt. Vi brukade prata och skratta tillsammans. Bara att höra deras röster gav mig massor av liv utan att jag behövde anstränga mig alls.

Jag är en människa som trivs med ensamheten i lagom dos. De åren jag jobbade heltid njöt jag av ensamhet när jag var ledig. Som sjukskriven blir ensamheten ibland (inte alltid) för stor.

Fast det finns ingen ensamhet som är så stor att den inte går att fylla med musik har Åsa Jinder sagt.

I den tiden i livet jag är nu när barnen och deras vänner sällan är här längre, dyker det också upp nya möjligheter. Vi är färre som kompromissar om det vardagliga. Jag behöver ta mindre hänsyn som man ju av respekt för varandra behöver göra när man lever i en familj.

"Familjen" är på ett sätt borta. Ett tillstånd som jag levt i så många år. Det är omtumlande att känna att jag inte behöver så stora ytor längre som förut. Det tar lite tid att lära om att handla lagom mycket mat och inte längre till fyra personer och ibland också barnens kompisar. Det går åt mindre duschcrème och tvättmedel. Jag vet alltid numera var någonstans jag har min mascara. I garderoben hänger alltid alla mina kläder på sin plats och ingen har lånat något där längre. Det största lyftet för ekonomin i ens liv sägs vara när barnen flyttar hemifrån.

Vad vill jag nu med mitt liv? Vill jag bo i stan eller på landet? Vill jag bo i villa eller lägenhet? Vill jag vara sambo eller singel? Vill jag renovera eller strunta helt och hållet i det? Vad vill jag göra med all den tid jag har fått nu till mig själv? Läsa böcker? Gå på gym? Träffa egna vänner? Odla växter? Resa dit jag aldrig varit förut?

Ett stort plus med att barnen inte längre bor hemma är att vanligtvis är det läggdags hos mig före midnatt numera, vardag som helg. Fast katten väcker mig ofta vid fyra-tiden med sitt jamande. Hon kommer aldrig att flytta hemifrån. Stannar hos mig tills hon dör.

Norges förre statsminister Jens Stoltenberg berättade en gång i Skavlan om hur tomt och tyst han tyckte att det blev när barnen flyttat hemifrån. Han tyckte att det fanns massor med information, samtal och rådgivning om hur det är att bli förälder, att få barn, att bli en familj. Fast nästan inget alls skrivet om hur det känns när barnen flyttar hemifrån och vilka frågor man kan ställas inför då kring sitt liv. Att det många gånger finns lika stor risk för kris i en relation när barnen flyttar hemifrån som när de en gång föddes. Det brukar visa sig när barnen flyttat hemifrån om man lyckats bevara närheten mellan sig i en parrelation genom de många år som man varit familj. Eller om man har glidit isär alltför mycket.

Det är märkligt att känna hur det känns som att bitar faller på plats när döttrarna kommer hem ibland, båda två samtidigt. Och hur det känns i bröstet när de reser sin väg igen.

Jag har läst att när man lever under samma tak binds man samman hormonellt. Det kan ta upp till två år innan den hormonella bindningen är över när barn flyttar hemifrån. Innan man är i balans igen, både den som flyttat hemifrån och den som är kvar i hemmet.

Det är som med allt annat i livet en omställning till något nytt. Liv är rörelse och förändring hela tiden. Vissa förändringar är större och känns mer än andra. Det finns både det som känns bra och det som känns jobbigt i en förändring. Där vilar många möjligheter till utveckling i förändringar.

Jag minns att jag redan när min äldsta dotter låg på golvet och lyfte sitt huvud för allra första gången, tänkte: "Hon är redan på väg bort från mig". Och så föll några tårar på min kind den gången. Samtidigt som jag log över hennes nyförvärvade styrka i sin lilla kropp.

Så är det ju. Det lilla barnet växer och utvecklas för att en dag kunna klara sig helt själv. Och sedan strålar vi samman ibland, jag och mina älskade unga vuxna döttrar. Fast för alltid är de i mitt hjärta sedan den dagen de sov under det den allra första gången.

Det är livets gång och mening. Jag är så lycklig och tacksam att ha fått vara med på den resan.

Det är bara det att det har varit så underbart och så roligt och så lärorikt att jag ibland frågar mig:

"Vad gör jag nu? Vad mer och större kan hända i mitt liv än det som redan hänt?"

Med ett öppet och nyfiket sinne går jag vidare på mitt livs väg.

Förväntar mig att bli överraskad av livet självt.



#Blogg100 - Dag 19

Brev till mamma

Lördag den 15 mars 2014

Hej mamma!

Hoppas att allt är bra med dig. Att det blåser mindre där du är än här hemma hos mig. Jag blir så trött av blåsten. Precis som du brukade bli.

Fast regnet är skönt. Jag har aldrig paraply. Älskar att känna regnet i mitt hår och mot mitt ansikte. Precis som du brukade göra. Jag vet ingen som kunde komma gående så genomblöt och så leende, i regnet, som du, mamma.

Om du visste vad jag ibland önskar att du kom gående på din gata i stan när jag åker omkring där i bilen. Fortfarande går du där när helst jag vill i mitt minne. Jag minns dina rörelser. Hur din jacka såg ut. Din stickade basker. Din handväska.

Jag minns hur du alltid log när du gick där på din gata i stan. I ditt älskade Jönköping, som du brukade säga till mig. Du log mot människorna du mötte. Mot den blå himlen. Till och från affären. Särskilt mycket log du de där gångerna du kunnat hämta ut din pension och fått pengar att köpa lite extra god mat och små överraskningar till mig eller dina barnbarn.

Jag trampar vidare på livets stig. Och som du vet alltför väl, så är den ibland lätt att vandra på och ibland lite tyngre. Fast jag trampar på hur som helst. Jag lär mig nya saker om mig själv. Får nya tankar om livet och människorna. Tänker ofta att jag skulle velat dela de tankarna med dig. Och höra hur du tänkte. Samtala med dig som vi brukade göra.

Jag tänker ofta på vilken människa du var, mamma. Så självständig och stark du var. Modig. Du var inte en död fisk som följde strömmen. Du gick din egen väg. Gjorde tvärt emot det alla andra gjorde. Vågade säga din mening. Protestera när du blev orättvist behandlad. Säga ifrån när människor försökte trycka ner dig. Bryta upp och våga nytt. Gång på gång. Du fantiserade och kunde drömma och leka och skämta ända in i döden.

Tack, mamma, för att du gick före mig på jorden och visade mig hur stark en människa kan vara. Det bär mig när jag känner mig trött och svag.

Tack för alla de gånger som jag fick gå bredvid dig.

Det är tomt utan dina samtal. Det är tyst som i graven. Ibland.

Fast inuti mig pratar jag med dig ofta fortfarande. Ibland.

Frågar dig och hör dig svara mig. Jag minns din röst. Eller så är den verkligen där och svarar mig.

Jag viskade till dig i ditt öra då för idag exakt två år sedan, den allra sista gången. När jag valt ut de kläder du skulle bära i din kista. Sjungit "Tryggare kan ingen vara" för dig en sista gång där på äldreboendet, där du låg så vacker i sängen med ditt silvriga mjukt lockiga hår som flöt ut över kudden och dina ögonlock slutna för alltid. När jag pussat din panna till avsked. När jag följt de sista stilla stunderna av din stund på jorden. Så nära tätt intill dig. Med min hand i din. Som jag nu fick släppa.

"Vi ses, mamma", viskade jag.

Så vill jag tro.


Kramar från din dotter Anna-Karin


P.S. Jag älskar dig. Nu och för alltid.

#Blogg100 - Dag 16

Gränsland - ta farväl och bygga nytt

I gränslandet mellan det som var och det som ska komma bor ibland en tomhet.

Där fanns ett liv som inte längre finns kvar. En helhet som splittrats.

Du söker efter något att hålla fast vid av det som var. Fast där är inget kvar.

Så många gånger du byggt nytt. Du kan konsten. Precis som att du kan konsten att ta farväl.

Fast ...

Hur många gånger klarar en människa att bygga nytt?

Minns att det som var, går nära det som ska komma.

Så stilla, tätt intill ...

Att du knappt märker det.

Var i tålamod och tillit. Ta ett steg ibland. Eller två.

Vem kan egentligen säga var något tar slut och var något annat tar sin början?

Som solljuset strålar dået sig samman med nuet och framtiden.

Sammansmältna.

I evighet.




#Blogg100 - Dag 13

Skärvorna och livets kärna

Jag läser Marcus Birros tröstande ord i en frågespalt till en kvinna som sörjer. Han skriver om att sorg är som ett krus som går i tusen bitar. Fast att Gud tar hand om en av de där skärvorna och skapar något nytt av det. Det blir aldrig någonsin som det en gång var. Gud skapar något nytt av människan.

Oavsett om man är troende eller inte, så tycker jag mycket om Marcus Birros ord om sorg och hur man påverkas av den som människa.

Det krossade kruset där en skärva av det som en gång var, blir grunden för det nya som växer fram.

Som att det finns något inuti var och en av oss som oavsett vad som händer oss i livet, förblir oförstört. Något att grunda sig i. Något som är botten i mig, det allra mest djupa, själva kärnan. Varifrån jag utvecklas som människa.

Vad som än händer mig finns där alltid något kvar att bygga nytt av. Att växa vidare från. En rot där det kan växa upp något nytt från det som kapats av.

Eller som Håkan Hellström sjunger om, "... det finns alltid nåt äkta att hålla fast vid".

Så är det ju.

Även om det kanske inte alltid känns så, när man befinner sig mitt i stora förändringar i sitt liv.

Spirande lycka

Och det händer
att jag ler
för mig själv
ibland.


(Anna-Karin)

Lönnarna och evigheten

Det var sommar och sol och mamma och jag hjälptes åt att duka långbord under den stora lönnen i trädgården. Den fina duken la vi på. Alla stolar som fanns i lägenheten plockades ut i trädgården. En lika personlig samling stolar som människorna som skulle sitta på dem. Gamla och nya. Svarta och vita. Och röda och bruna. Varenda stol mamma ägde gick åt.

Mamma tyckte om att bjuda på kaffekalas under lönnen. Det var grannar och ibland släktingar. Ibland ett litet kaffekalas med mig, lillebror och min kille. Kaffekalas var billigt. Den sortens kalas som mamma hade råd med. Kakorna och bullarna goda. Ibland fanns där tårta, ibland inte.

Under lönnens trygga gröna skuggiga tak som täckte alla som satt under det, var det prat och skratt blandat med fågelkvitter.

Varma sommarkvällar när det blivit tyst och stilla och solen sänkte sig och sände rosaskimrande strålar genom lönnens lövverk, dök den lille igelkotten upp intill stenen under lönnen. Den var törstig och nosade sig fram till platsen där vi ställde ut mat och vatten till den. Vem vet, kanske nosade den också upp kaksmulorna som låg i gräset efter kalaset på sin väg fram till stenen.

Lönnen och området under och omkring den var ett hem och gav mat åt så många. Inte bara människor. Utan också åt fåglarna. Mamma matade fåglarna året om. De var hennes och också mina älskade vänner. Som tack för maten fick vi njuta av deras skönhet och deras sång, sommar som vinter.

Jag minns nötväckan som blev så tam att den brukade möta min mamma när hon gick uppför backen mot huset där vi bodde efter att hon arbetat på fabriken. Så fort mamma kom in, hämtade hon fågelmat och gick ut och fyllde fågelbordet.

Jag minns domherren som flög in i köksfönstret. Mamma som skyndade sig ut. Tog upp den lille domherren i sina varma händer och höll den där tills den blivit så vaken igen att den flög iväg genom luften. Min lillebror tog kort på domherren omsluten av mammas händer.

Mamma antecknade alla fåglarna som besökte fågelbordet utanför vårt köksfönster. Blåmes, talgoxe, nötväcka, hackspett, pilfink, koltrast. Och många fler. Jag gav henne en bok om fåglar i present. Vi läste och lärde oss om de olika fåglarna tillsammans. De var kanske våra allra närmsta grannar och vänner då. Och så igelkotten förstås.

Lönnen var gammal och stor. Många löv hade den. Som föll ned på hösten och blåste runt. Inte bara i trädgården som hörde till huset där vi bodde i en lägenhet. Utan också till grannträdgårdarna. Det var inte alla grannar som uppskattade de inblåsta lönnlöven. Mamma orkade inte alltid räfsa ihop alla löven. Lillebror och jag hjälptes åt ibland. Ibland fick vi hjälp från någon annan.

En gång var grannen så arg för alla lönnlöven som hamnat i hans trädgård att han gick in och räfsade upp alla löven. Också de som var i trädgården som vi hyrde. Jag och mamma stod i köksfönstret och skrattade när vi fick se det. För oss var det svårt att förstå hur man kunde bli så arg för nedfallna lönnlöv. Vi hade ett annat perspektiv på livet. Det fanns det som var så mycket värre, tyckte vi.

Den kärlek vi kände för lönnen var utan gräns. Gränslös. Villkorslös. Heta sommardagar la jag mig på en filt under lönnen och åt vattenmelon i stora klyftor. Där satt jag med mina kompisar och pratade. Där låg jag på rygg och fantiserade om den ljuva framtid som väntade mig. Och njöt av att ha ett hem igen där jag, mamma och lillebror var tillsammans.

När inte lägenheten räckte till för ett kalas så fanns lönnen där. Utrymmet under lönnen var också näst intill gränslöst. Där fanns alltid plats för en gäst till. Det var högt i tak. Samtalen under den handlade om allt från vädret till samtal kring liv och död. Om människan.

På min bröllopsdag fick jag och min man en tavla av min mamma. Hon hade bett en släkting måla den åt henne. Fast det var mamma som haft tankar om motivet på tavlan. På tavlan fanns lönnen i vår trädgård full med fåglar. Jag, min man och lillebror sitter kring bordet. Mamma häller upp kaffe åt oss. Under lönnen vid stenen, är den lilla igelkotten. 

En dag blev min mamma uppsagd. Släktingarna skulle sälja huset med lägenheten som mamma hyrde. Hon blev erbjuden en annan lägenhet. En mindre. Med en trädgård full av vackra gamla äppelträd. Men ingen lönn. Inte heller något stort gammalt körsbärsträd som när det blommade stod som en vit brud i vår trädgård och nästan trängde in genom vårt köksfönster med den söta doften från alla sina blommor.

Mamma var fullkomligt förtvivlad efter uppsägningen. Hon ringde till mig och grät många gånger. Hon var arg. Hon ville inte flytta från hemmet hon skapat för sig och oss. Inte behöva flytta ofrivilligt en gång till i sitt liv. Jag och min lillebror hade redan flyttat från lägenheten. Fast mamma kände att hon hade skapat ett hem igen. Något för oss att komma hem till och hälsa på henne ibland. Och när inte vi var där hade hon alla sina fåglar. Och igelkotten. Grannarna som var hennes vänner.

Jag kände sorg. Jag förstod mammas skäl till att inte vilja tvingas flytta en gång till. Hon hade skött sin hyra som hon skulle. Det var svårt att förstå anledningen till att hon var uppsagd. Mer än att det måste handla om lönsamhet på något sätt. Inte för oss. Men för någon annan.

Mamma vägrade att flytta till den erbjudna mindre lägenheten. Ungefär samtidigt som det här hände, fick jag jobb i Jönköping. Jag och min man letade efter hus. Vi tittade på flera olika hus i olika områden, fast där var inget som riktigt passade oss.

En dag fick vi tips om ett hus söder om Jönköping. Vi åkte dit på visning. När jag klev in i huset kunde jag se rakt genom hallen och det stora vardagsrummet ut i trädgården. Mitt hjärta bultade hårt när jag fick se att där stod en stor lönn i trädgården. Mitt i fönstret såg jag lönnen. Jag föll platt till marken för huset. Som förälskad och knockad fullständigt.

Vi köpte det. Flyttade in. Jag drömde drömmar om att samla de människor jag älskade under skogslönnen. Duka till kalas där. Kanske skulle det nya huset och trädgården till och med kunna bli en så neutral plats att min pappa och mamma skulle kunna mötas där som vänner? Försonas? Under lönnen. Jag drömde drömmar.

Jag frågade mamma om hon kunde tänka sig att flytta till Jönköping. För att slippa tvångsflytten hon var på väg att hamna i. Det kunde mamma. Hon ville hellre flytta av fri vilja än av tvång. Det är skillnad. Fast kanske förstår inte den det som aldrig upplevt hur det är att tvingas flytta utan att vilja det själv. Inte bara en gång. Utan gång på gång. Kanske behöver man själv ha upplevt det för att verkligen kunna förstå hur det känns?

Efter många telefonsamtal till olika hyresvärdar, fick mamma en vacker lägenhet med gammaldags höga fönster i ett av Jönköpings mysigaste kvarter. Visserligen endast ett rum och kök. Men en så vacker lägenhet! Från köksfönstret kunde mamma se ett stort gammalt päronträd mitt på gården.

Jag, lillebror och min man hjälpte mamma att flytta till Jönköping. Det var den 1 april för snart 25 år sedan. När vi nästan var klara, hörde vi i radion att alla människor i Forsheda uppmanades att hålla sig inomhus. Det var en brand i gummifabriken i det lilla samhället. Först skojade vi om att det var ett aprilskämt. Men det var det inte.

Vi pratade snabbt om hur vi skulle göra. Vi ville inte bli sittande i den tomma lägenheten och vänta på att branden skulle gå över. I stället skyndade vi oss med det allra sista. Slängde in kartongerna i bilen. Packade in oss själva där och for iväg.

Vi skrattade högt tillsammans i bilen när vi lämnade samhället som just då sveptes in av en tjock, illaluktande, gråaktig rök. Mamma tyckte att det kändes mycket bra att lämna sitt hem just så den sista gången. Skrattande. Lämna något illaluktande, giftigt och smutsigt, för något nytt och friskt. Det var lättare att lämna så. Lättare ... så länge tankarna höll sig borta från lönnen och alla fåglarna och den lille igelkotten som var kvar. Fast kanske flög fåglarna också sin väg den dagen min mamma flyttade och slutade mata dem? Jag tror det.

Under skogslönnen hemma hos mig dukade jag till kalas många gånger. Små kalas. Stora kalas. Dockkalas med mina ungar och deras kompisar. Jag kände stor lycka när jag genom fönstret kunde se min lillebror, mamma, min man och våra barn sitta där ute under lönnen. Fast min pappa kom aldrig. Vissa drömmar är tillräckliga som de drömmar de är. Viss längtan förblir evig längtan.

Jag minns den där försommardagen den första försommaren efter att min mamma dött. När jag var vid hennes gravplats innan gravstenen kommit på plats. Den där gången som jag fick se något som stack upp precis bakom det svarta korset med mammas namn på. Framför häcken som var en grön vägg bakom mammas gravplats. Den där bruna, smala, lilla pinnen med lönnknoppar på ... Det var inte möjligt. En liten, liten lönn precis bakom min mammas kors. Jag kände på den med mina händer. Tog kort på den. Tittade noga efter. Jo, det såg ut som lönnknoppar.

Nästa soliga dag som jag besökte mammas grav hade den lilla lönnen slagit ut sina knoppar. Bakom det svarta korset med mammas namn på stod en liten baby-lönn i all sin prakt. De vackra lönnlöven skuggade lätt korset som mamma vilade under. Från den stora almen och den lilla sjön strax intill, sjöng fåglarna öronbedövande för min själ i tung sorg och saknad. Tårar föll stilla på mina kinder ner i den mörka jorden till mamma.

Utanför mitt fönster står en gammal lönn. Den blir äldre för varje år precis som jag själv. Den berättar för mig om att vad som än händer, vad som än sker. Vad än jag får lämna, vart jag än hamnar i mitt liv. Också den dagen jag lämnar detta liv, så kommer någon gång. Någonstans. En liten lönn-näsa att landa. Så ett litet frö. Som ska slå rot och växa sig större för varje dag på denna jord. Bli ett stort träd där människor kan vila i skuggan från löven. Bjuda på kaffekalas med tårta. Ligga på en filt och titta på molnen och den blå himlen genom lövverket.

Vad som än sker ...

Går det alltid att hitta en lönn.

Till tröst.

Utanför mitt fönster står en gammal lönn.

Den påminner mig om evigheten.

När det blir vår ska jag packa en korg. Lägga en blommig filt i den. Fylla en termos med kaffe. Ta med en liten plåtburk med bullar och kakor. Gå till kyrkogården och sätta mig där vid mammas grav. Ha kaffekalas vid den lilla lönnen under almen. Till fågelsång och lövens sus. Se ut över den glittrande sjön. Lyfta blicken mot den blå himlen och titta på molnen. Prata med mamma om vädret en stund. Om gamla minnen. Berätta hur jag har det nu. Och drömma nya drömmar.

Begravning

Fredagen den 8 november begravdes min moster Karin som blev 89 år.

Det var en så vacker högtid. Solen lyste in genom kyrkfönstren strax innan begravningsgudstjänsten började. Mycket sång och musik och vackra minnesord.

Mosters grav ramades in av de allra vackraste blommor. I bakgrunden de kala, svarta trädgrenarna mot novemberhimlen där lite ljusblått syntes ibland. Det fick mig att känna som att mosters trädgård med alla hennes blommor var där och omslöt henne i tacksamhet. Det kändes kärleksfullt och tryggt.

Det kändes för mig som att mosters ande svävade över oss alla som var med på minnesstunden efteråt. Som att det var moster som bjudit in oss alla på kalas. Samma varma stämning och gemenskap som jag minns från fester och kalas hemma hos henne en gång.  Människor i olika åldrar. Från de yngsta till de äldsta. Generationsmöte.

Så lever vi på något sätt vidare genom varandra. De som en gång var. De som nu är. Och de som en gång skall komma.

Jag mötte släktingar och vänner som jag inte sett eller talat med på länge. Det kändes bra mitt i sorgen och saknaden som också var där. Det tröstar att ha andra människor omkring sig. Alldeles särskilt när någon människa har dött. Vi människor behöver varandra.

"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig." 

(Jacques Werup)

 

Visst blev det bättre med tiden

Det är bra att ha olika perspektiv i livet. Tidsperspektiv, till exempel. Min äldsta dotter börjar sitt nya jobb idag. Hon gick upp klockan halv fem i morse för att komma med tåget.

Hon letar efter lägenhet i Värnamo. Jag önskar att hon snart ska hitta en ledig med lagom dyr hyra.

Idag, märkligt nog samma dag som min äldsta dotter börjar sitt första jobb som färdigutbildad bibliotekarie, skulle min mamma ha fyllt 87 år. Jag ska gå till kyrkogården idag och sätta en bukett rosor på hennes grav. Och berätta för henne, där hon ligger nere i jorden, om att hennes barnbarn börjar jobba på bibliotek idag. Jag kan tänka mig att hon ler varmt av lycka djupt där nere då, i den mörka jorden, mamma. Jag kan tänka mig hur hennes ögon skulle lysa av stolthet över sitt älskade barnbarn som hon så ofta läste sagor för.

När min mamma var tonåring drömde hon om att bli fotograf. Min morfar fotograferade mycket. Han åkte runt och tog kort på människor. Både döda och levande, för så gjorde man på den tiden. Morfar fick betalt för att han fotograferade människor. En extra inkomst till den låga industrilön som han hade. Min mamma fick hjälpa honom att framkalla bilder i hans lilla ateljé där hemma. Hon tyckte mycket om att framkalla foton.

Mamma var så bra på att framkalla att hon blev erbjuden en anställning i Värnamo i en fotoateljé. Fast lönen hon blev erbjuden var så låg att hon hade inte råd att hyra sig ett inackorderingsrum i Värnamo utan tackade nej till jobbet. Började jobba på fabrik i stället. Tillverka krigsdetaljer. För detta hände sig under den tid då det var ett andra världskrig.

Min mamma fick ångestattacker i fabriksmiljön. Arbetade ändå så flitigt att hon förstörde ackordet för de andra anställda. Vilket ledde till att hon blev populär hos chefen fast mindre populär bland arbetskamraterna.

Så fort det var rast gick min mamma ut från den mörka, instängda fabriken med alla tunga lukter från metaller och gud vet vad. Från alla tankar på kriget och hennes fästman som var inkallad vid gränsen mot Norge.

Hon gick ut och promenerade i naturen.

Andades.

Visst har det blivit bättre i Sverige sedan den tiden.

Vilket inte hindrar alls att vi ska fortsätta att skapa ett så bra samhälle som möjligt för människan.

Idag känner jag stor glädje och stolthet över att min äldsta dotter får jobba med det hon älskar i en miljö som fått hennes ögon att tindra som stjärnor ända sedan hon var liten.

Idag känner jag saknad och sorg över att min mamma är död. Och jag känner tacksamhet över alla de år som jag fick ha henne som min världens bästa, mest älskade, klokaste, mest känslosamma och roligaste mamma.

Vila i frid, Kristian Gidlund

Författaren, musikern och inte minst bloggaren Kristian Gidlund är död.

Tack för allt du gav åt så många människor.

Det är inte åren du levde här på jorden som räknas.

Utan vad du gjorde av de år du levde här.

Vila i frid.


”Så föll ett långsamt regn genom trädgården. 

Och jag gick ut för att stilla en oövervinnelig törst.”

(Kristian Gidlund, blogg "I kroppen min")

Skördetid på Västra Torget

 

Jag och äldsta dottern vandrade bland närodlad frukt och grönt från bland annat Gigeryd, Habo, Visingsö, Gränna och Skaraborg tidigt idag på Västra Torget i Jönköping.

Där fanns lingon och blåbär. Karl Johan och kantareller. Levande kräftor i hinkar.

Hinkvis med krysantemum i alla möjliga färger. Mer än meterhöga gladioulus för 10 kronor styck. Det var många människor som vandrade runt med inköpta gladioulus invirade i brunpapper på torget.

Plommon, potatis- och äppelsorter som man inte hittar i de vanliga affärerna här i stan. Små goda gråpäron, palsternackor, härliga morotsknippen, gula och gröna vaxbönor. Ett överfullt skafferi från allt det jorden kan ge oss människor så här i skördetid.

Västra Torget i Jönköping har betytt mycket för mig ända sedan jag för allra första gången flyttade till Jönköping när jag var 19 år. Många gånger var jag där med min mamma. Hon handlade nästan alltid sin potatis, sina morötter och sina äpplen där. Blå mandel var hennes favoritpotatis som hon brukade köpa där.

Idag var det första gången som jag var på Västra Torget sedan min mamma dog. Äldsta dottern var med mig. Det kändes skönt att inte vara helt ensam där just idag. Så många minnen som fladdrade förbi i mig. Glada minnen.

Det trillade tårar av saknad.

Och jag viskade tyst inuti mig själv om förändringarna som sker hela tiden i våra liv.

Påminde mig själv om att inget varar för evigt.

Allt är förgängligt.

Som det goda Viktoria-plommonet från torget som jag nyss åt upp.

Borta. Fast, i skålen är där fortfarande plommon kvar.

Och jag har fortfarande ett liv kvar som ska levas.


P.S. Västra Torget i Jönköping är en upplevelse. "Öppet" varje lördag året om mellan kl 7-13 (ca). Utbudet på torget är inte bara frukt och grönt utan också kläder, tyger, gardiner och en hel del överraskningar från gång till gång. Jag tycker om att följa årstidsväxlingarna på Västra Torget. Nu är där skördetid. Till advent kommer alla adventskransar och julblommor. Sedan tomtar och julpynt. Vid påsk är där fullt med fastlagsris i sprakande färger. På våren små fina plantor, pelargonsticklingar och uteväxter. Man kan köpa fisk, ost, korv, kött, frukt och grönt, bröd och bakverk där året om. Klart värt ett besök för dig som kanske inte varit där

Fånge

Fångad i mig själv, längtar slå mig fri. Längtar ut, längtar flyga fritt, tyngdlös, sväva ...

Längtar vara flyttfågel, flyga från mörker till ljus, från kyla till värme.

Längtar frihet, vara fri ...

Känner mig fängslad, fast i bojor, kedjad, instängd ...

Tappat nyckeln i ett evigt mörker.

Ser en strimma ljus, där borta.

Känner doft av fuktigt gräs tränga in.

Hopp.

När jag inte längre orkar hålla emot sorgen

Det är röran i skåpet med alla plastburkar, brickor och rostfria bunkar som får mig att brista. Jag har städat, handlat, lagat mat, varit ute med min lilla hund.

Hela tiden med detta tryck i mitt bröst. Spänningar som gör så ont och får mig att känna mig som förlamad. Som inkapslad med en vägg mellan världen och mig.

Det är röran där i skåpet som gör att jag blir så arg på alla dumma burkar att jag börjar lipa som en liten unge. Det är när jag plockar i ordning burkarna och bunkarna, ställer dem i varandra och gör så att de får plats som tårarna äntligen trillar. Jag kryper ihop. Längtar efter att någon ska hålla om mig.

Alla bilder, minnen och tankar som fladdrar förbi i mitt huvud.

Var är du, mamma? Vart ska jag en dag? Dit där du är? Vad är det för mening med alltihop? Vad är meningen med att jag finns i världen? Och alla andra? Vad finns kvar för mig i mitt liv nu? Vad är det som väntar mig?

Tårar av saknad, sorg, ensamhet i världen. Kanske ett stänk av dödsångest i sommarens sena andetag?

Kanske gamla tårar av övergivenhet som blandas med dagens tårar av saknad efter det som en gång var.

Efteråt lättar allt därinne som jag tryckt undan.

För en stund förlamar sorgen mig inte längre.

Jag kramar min lilla hund.

Hon slickar bort tårarna från mina kinder med sin mjuka, varma tunga.

Jag borrar in mitt ansikte i hennes svartkrulliga päls.

Hennes doft av hund gör mig lugn.