För fyra år sedan ville jag som långtidssjukskriven inget hellre än att få jobba med den kraft jag hade. Jag minns debatterna i TV inför valet som jag följde noga. Jag minns när Reinfeldt med sina så bruna ögon, sa att varendaste en av de långstidssjukskrivna som skulle och ville arbeta, om så bara en timme varje dag, skulle få göra det om han fick förtroendet att regera.
Det var nästan att jag föll för hans bruna ögon. Det var, nästan, att jag röstade på honom den gången. Men bara nästan.
Reinfeldt fick makten av folket. I början av de fyra åren som följde trodde jag på det han lovat oss långtidssjukskrivna. Jag ringde själv Försäkringskassan gång på gång på gång. Bad dem om hjälp. Fick ibland ett litet skratt tillbaka, att nej, följa det statsministern lovat, det kunde man inte göra, då skulle vi ju ha ministerstyre i Sverige.
Jag envisades med att tro på det Reinfeldt sagt där i TV-rutan. Jag tänkte, att då får jag väl göra något själv då, med hans löfte i ryggen. Jag tog själv kontakt med Svenska Kyrkan och jobbade ideellt där ett och ett halvt år trots protester från Försäkringskassan i början, arbeta, det fick jag ju inte göra. Jag gjorde det i alla fall och efter ett tag tystnade protesterna från Försäkringskassan.
När jag fått beskedet att det ideella arbetet inte skulle kunna leda vidare till en anställning, man hade inte råd, sa man, trots att jag som anställd skulle vara "nästan gratis" tack vare alla bidrag från staten, bestämde jag mig själv för att lämna Svenska Kyrkan som arbetsplats. Jag hade fått bekräftat för mig själv att jag hade en viss arbetsförmåga. Jag ville få använda mig av den i ett "riktigt" arbete. Med möjlighet att kunna försörja mig själv till viss del och också kunna bidra med något till samhället.
Jag mediterade och funderade sedan ett bra tag över nästa steg. För det var jag själv som fick ta stegen, vartendaste ett. Jag fick ringa Försäkringskassan gång på gång på gång. Sitta i telefonköer. Någon gång lyckas få tag i en handläggare som förklarade att tyvärr var han/hon inte längre min handläggare längre utan jag hade fått en ny. En gång fick jag till svar att jag hade ingen handläggare alls längre. Därför att från Försäkringskassans sida var jag "ute ur rullarna" som den här handläggaren så "varsamt" uttryckte sig till mig där i telefonluren.
Jag fick kämpa för att få en handläggare. Det tog ett par månader, kanske ett halvår, så hade jag en handläggare igen. Då minns jag att jag var glad. Ett steg närmre ett jobb, tänkte blåögda jag. Som fortfarande drömde så starkt om att få bidra till samhället med den kraft jag hade, få vara del i en arbetsgemenskap igen, trots att jag inte var en "perfekt" människa. Trots att jag var en alldeles vanlig människa som slitit ut sig både på arbetet och därhemma men som ändå faktiskt ville arbeta, trots panikångesten, trots den ständiga smärtan. Om så bara en timme om dagen... Jag menar, Reinfeldt hade ju faktiskt sagt det, där i TV-rutan, precis innan han fick makten, att jag skulle få jobba.
En dag läste jag i tidningen att det fanns ett projekt för just sådana sjukskrivna som mig. De med tidsbegränsad ersättning. Jag ringde blixtsnabbt upp min handläggare. Men, nej, han hade inte hört talas om att det fanns ett sådant projekt. Han fick läsa tidningen och sedan skulle han återkomma till mig. När han undersökt om det fanns ett sådant projekt.
Han återkom inte. Jag fick ringa upp honom. Inte bara en gång utan ett par gånger. Till sist hittade han projektet det handlade om. Sedan blev det väntan på om jag skulle få lov att delta i projektet. Åren gick.
I mitten av våren 2009 hade jag väntat färdigt. Jag ringde upp handläggaren igen. Han skulle leta i sina papper och sedan återkomma till mig. Den här gången ringde han faktiskt upp mig, efter någon månad. Han bad om ursäkt, jag hade blivit bortglömd, som han sa. NU skulle han ta tag i mitt ärende. Den här gången gick processen förvånansvärt snabbt.
Förra hösten fick jag vara med i det projekt jag läst om som min handläggare först inte ens visste fanns. Jag fick, på egen begäran vilket man noterade i pappren, möjligheten till utredning av min arbetsförmåga idag. Slumpen, eller vad det nu var, gjorde att jag själv kunde ordna en praktikplats på ett riktigt företag på bara två veckor. Jag jobbade där under cirka ett års tid. Hela tiden hoppades jag på att få bli anställd. Jag kände att jag hade viss arbetsförmåga. Jag var ju också nästan "gratis" att anställa. Under hela fem år. Ändå kände jag visst tvivel om att få bli anställd. Därför hade jag som plan B att starta eget.
Projektet jag var med i tog nyligen slut. Resultatet blev att läkare, Arbetsförmedling, Försäkringskassa och också jag själv konstaterade att jag idag klarar att arbeta 25 %. Jag fick ingen anställning, trots att jag är nästan "gratis". Däremot fick jag erbjudande från företaget jag praktiserat hos om att arbeta, om att skriva artiklar och få betalt för dem. Om jag hade ett eget företag.
Jag kände där i den stunden att det var dags för mig att ta den chansen. Jag bestämde mig definitivt precis där och då. Därför är jag idag på väg att starta eget. Jag arbetar idag. Med den kraft jag har. Jag kommer att få betalt för det jag gör. Inte på grund av Reinfeldts bruna ögon eller vallöften. Utan därför att jag är en enveten rackare som aldrig någonsin ger upp. Mer än den enda gången jag gjorde det, därför att min kropp la av, helt utanför min kontroll, så utmattad och överansträngd som jag var då, för drygt tio år sedan, när jag bröt samman.
Ungefär två veckor efter att jag bestämt mig för att starta eget blev jag kallad till Arbetsförmedlingen igen för ett nytt möte där också Försäkringskassan skulle delta. På det här mötet fick jag veta om att jag hade blivit utförsäkrad. Jag fick information om vad som skulle ske med mig, att eftersom jag redan fått ett beslut på ersättning året ut skulle jag få det. Efter nyår kommer jag att utredas en gång till. Jag kommer att få delta i ett nytt program hos Arbetsförmedlingen. Jag kommer att få börja om från början, där jag var för drygt tio år sedan. Börja om från början med att sjukskriva mig som om att det var för allra första gången. Jag fick veta att det idag är mycket svårare att få bli sjukskriven än det var för drygt tio år sedan.
Jag hörde det man sa på mötet mycket tydligt, men jag tog inte in det känslomässigt på fullt allvar förrän den dagen jag fick brevet om utförsäkringen i min hand. Det var då jag förstod.
Jag är glad att jag redan innan inifrån mig själv hade fattat beslutet om att starta eget. De mycket svarta tankar som började dyka upp i mitt huvud när jag fick brevet om utförsäkring, kunde jag därför slå bort med att börja ta tag i mitt liv, börja göra ett litet arbete, ta ett litet steg i en konstruktiv riktning för mig själv. Jag hade ändå hoppet kvar! Jag hade min arbetsförmåga på 25 %. Jag har en positiv diagnos, jag kan bli ännu friskare än jag är idag.
Det här var berättelsen om Fredrik Reinfelds vallöfte till mig som långtidssjukskriven före förra valet. Det började med ett löfte om att alla långtidssjukskrivna som ville och kunde arbeta, om så bara en enda timme, skulle få göra det.
Det slutade med ett brev om utförsäkring i min brevlåda för drygt en vecka sedan.
