En tid funderade jag mycket över varför och hur jag skulle komma ur det, men det tjänar liksom inget till. Det är som det är och jag accepterar det som man får göra med det som inte alltid funkar som det ska i en människas kropp. En del har besvär med blodtrycket, andra med diabetes. Jag har panikångest. Strunt samma. Yoga lindrar, det vet jag.
Hur som helst. Man blir så trött efter en panikattack att det kan, verkligen, behövas något extra för att orka ta sig upp. Det kan ta upp till sjutton timmar innan kroppen hittat balansen igen efter en rejäl panikattack. Man kan bli lika trött som efter ett rejält träningspass.
Ofta har tanken på att blogga hjälpt mig att komma ur sängen, tack min blogg för det. Ibland har tanken på min fina katt varit den som fått trycket i bröstet att lätta tillräckligt för att jag ska orka upp. Idag var det tanken på en människa jag håller mycket av som fick trycket i bröstet att lätta. Man får ha sina knep att ta till när det känns tyngre än vanligt.
Därute är det alldeles svart fortfarande. Det enda som lyser upp är månen därute i universum. Det är måndag och jag har fått en gammal låt på hjärnan som vill ut, jag nynnar på den ofta just nu;
"Du ska få en dag imorgon
som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till.
Då kan du rätta till det,
det du gjorde fel igår.
Och så får du det så gott imorgon kväll.
Och om du inte klarar det och allt känns lika trist.
Så ska du höra suset ifrån furorna som sist.
Du ska få en dag imorgon
som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till".
Kanske att någon vet från vilken sång de här orden kommer?
Den sången här under, "The worrying kind" som egentligen The Ark skrivit men som Maya Hirasawa framför så lugnt och rogivande vackert, det är den sång som jag tycker allra, allra bäst beskriver känslan att ha en panikattack och vad man behöver som människa just då; lugn och ro, vänliga ord och ömhet från andra människor.
