I morse vaknade jag med gråten i halsen. Jag hade drömt om Stefan Liv. Vi är så många här i Jönköping som gråter över att han är borta. Det blev en chock. Säkert hjälper drömmarna mig att läka och ta in det som hänt.
Det poppar också upp minnen i mitt inre från när jag själv fått ta emot dödsbesked från polisen vid min ytterdörr. Minnen från när min pappa dog i Spanien och kom hem balsamerad i en spansk kista. Det tog en dryg månad innan han var hemma i Sverige av olika anledningar. Han obducerades två gånger innan. Första gången för att konstatera dödorsaken. Sedan en gång till eftersom man misstänkte brott.
Det var inte förrän min pappa kom hem till Sverige som jag kände att jag kunde börja sorgeprocessen. Stefan Livs anhöriga får hem Stefan Liv snart, om inte han redan är hemma. Jag tänker på dem och vad de har framför sig.
Min yngsta dotter var på minnesstunden i Kinnarps Arena igår. Hon pratade länge i telefon med mig efteråt och berättade om hur stämningsfullt och vackert det hade varit. "Som den allra finaste begravning", sa hon.
Själv såg jag en del av minnesstunden för Stefan Liv på TV och jag läste om det i J-Nytt. När jag såg bilderna på Stefan Livs små pojkar rann tårarna ur mina ögon. Jag önskar av hela mitt hjärta kraft till Stefan Livs anhöriga och till alla hans lagkamrater och vänner här i min hemstad Jönköping.
På något sätt går livet vidare. Det finns något vackert och starkt i att livet, trots allt, går vidare, även om det är stillastående och haltande i början av en sorg. Det finns något vackert i att vi väljer att fortsätta att leva så normalt som vi kan, också när vi sörjer. Även om det just nu känns som att solen ryckts bort från Jönköping.
Vi kommer aldrig att glömma Stefan Liv någonsin.
