 |
| Våfflan på bilden åt jag i somras på mysiga Stalpet i Aneby. |
Idag är det våffeldagen. Det räcker att jag hör ordet våffla för att jag ska minnas när mina ungar var nyfödda. Det kom vänner och släktingar och gratulerade oss.
Vi bjöd på våfflor. Den nyblivna pappan stod glad med rosiga kinder i köket. Hällde våffelsmet i järnet. Småsprang glatt in till gästerna med stora högar nygräddade våfflor travade på fat. Och sedan i full fart tillbaka till våffeljärnet igen.
På bordet stod kristallskålen full med vispad grädde och intill den lilla skålen med jordgubbssylt. Från kopparna på bordet steg doften av nybryggt kaffe.
Jag satt med ett mirakel i min famn; en liten bebis, ett litet nytt liv cirka två veckor gammalt räknat från när navelsträngen klippts av mellan henne och mig. Det var blott sekundrar jag släppte blicken från den lilla jag höll i min famn. Jag ville lära känna varje millimeter av henne, varje hårstrå på hennes huvud. Jag drunknade i hennes ögons djup.
Sällan var jag så lycklig som just då. Aldrig förut hade jag upplevt något så stort, så omtumlande, så mäktigt i mitt liv. Jag var mamma.
Hela huset andades frid sedan den lilla kommit dit. Hennes lugna andetag, hennes bebisdoft. Allt var frid. En känsla av helighet som ett skyddande hölje runt omkring henne.
Våffeldoften höll i sig en tid i huset. Vänner kom och vänner gick.
Samma sak upprepade sig när nästa dotter föddes.
Lyckan. Glädjen. Uppvaktningarna. Våffeldoften. Friden.
Sedan dess har våfflor en alldeles särskild betydelse för mig.
Som madeleine-kakan för Proust.
#Blogg100 - Dag 26
