Hur skulle jag berätta om sanningen? Genom att bli författare, präst eller journalist, tänkte jag då. Eller nunna, av en anledning som det tog mig många år att på något sätt förstå.
Åtta-åringen i mig lever fortfarande med full kraft. Även om jag med åren insett att när jag berättar sanningen, berättar jag min egen sanning, ingen annans. För det allra mesta.
Vi har alla rätt till våra egna sanningar.
Att vara sann mot sig själv är kanske den idag mest viktiga sanningen för mig själv. Det handlar om att jag vågar se mig själv. Också det som jag kanske inte vill se i mig själv. Att jag vågar se mig själv utan skygglappar. Utan att fördöma eller tycka illa om.
Sanningen kan vara att inse att jag inte kan berätta sanningen. För att jag har inte hittat det som är sanning inifrån mig själv ännu.
Att söka min sanning är den väg jag vandrar idag.
När jag har lust, berättar jag också om den.
När jag känner att den kanske kan vara till hjälp för någon mer än mig själv.
Alla sanningar behöver inte berättas, älskade lilla åtta-åring inuti mig själv.
Det var en stor uppgift som du tog på dig.
Kram på dig, lilla älskade, starka vän och sanningsälskare.
Redan så tidigt i ditt liv fick du uppleva alltför många lögner.
Därför valde du så medvetet att i stället berätta sanning i ditt liv.
Du hade smakat på så många gånger hur ont lögnen gjorde.
Sett hur den förstörde relationer.
Med din sanna barnasjäl.
