Mamma är begravd

Mamma är begravd. Nu vilar hon på en underbar plats nära där jag bor.

Jag kommer att minnas all den vackra musiken, blommorna, den blå himlen, det glittrande vattnet, solen som strålade och de människor som var med och tillsammans skapade en vacker stund att spara i mitt hjärta för evigt.

En liten fågel satt i trädet ovanför mitt huvud och kvittrade när jag la en rosa ros på den vita kistan som ett sista farväl till min älskade mamma.

Jag känner mig lycklig att ha en plats att gå till nu de stunder jag saknar mamma. För sakna henne kommer jag att göra. Mycket.

Jag älskar dig, mamma. 

Tack för allt. 

Begravningsdagen

"Jag vill inte". Det är min första tanke när jag vaknar. "Jag vill inte begrava min mamma".

Hur barnslig och liten kan man bli inför döden? Fast så klart att jag går upp i alla fall. Jag går upp, jag gör min frukost, jag sminkar mig lite, tittar på bilden av dig, mamma, stryker din kind och känner ögonen tåras.

Jag ställer mig en stund i köksfönstret och ser solen gå upp över de öppna fälten. Det blir en vacker begravningsdag. Den vackraste jag kan önska mig. Lite frost på marken därute fortfarande. Fast solen med sin värme kommer att driva bort allt som känns kallt och svårt. Både i luften och i mitt hjärta just nu.

Kanske inte idag. Kanske inte imorgon heller. Fast någon gång. Någon gång ... Så småningom.

Sakteliga är idag början på något nytt i mitt liv. Som alla andra dagar. Fast ändå inte. Sakteliga ... kommer jag att känna att du är nära fast ändå borta. Sakteliga ... en sekund, en stund, ett steg i taget.

Jag vill skriva om dig. Jag vill skriva om hur du älskade att hänga tvätt på tvättlinan i min trädgård. Du älskade det så mycket att du gärna hängde upp min tvätt också därute, inte bara din egen.

Jag vill skriva om hur du njöt av att sitta en varm försommardag på stentrappan intill husväggen där jag bor, vända ditt ansikte mot solen ... och de runda kinderna. Jag kan se dig le och blunda och njuta av värmen, ljuset, fågelsången.

Jag vill skriva om hur du alltid lyckades se rakt igenom mig och hur irriterad jag kände mig för det ibland. Jag ville ha vissa saker för mig själv som vuxen, fast du såg mig, du såg hur jag hade det.

Jag vill skriva om alla de gånger vi gick till Västra Torget och handlade. Hur lycklig du var för potatisen du köpte med dig hem, morötterna, de svenska äpplena.

Efteråt fikade vi i pingstkyrkan, satt där och pratade innan vi promenerade hem till dig med det vi handlat.

Jag vill skriva om hur mycket jag kommer att sakna stunderna med dig, småpratet och också de djupa samtalen om livet, människorna, oss själva, naturen, mina barn och dina barnbarn och inte minst samtalen om kärleken och sorgen.

Jag kommer att sakna dig, mamma. Mycket. Ofta. Jag kommer att fortsätta prata med dig och jag tror att du ser rakt igenom mig precis som du alltid gjort. Jag tror att du hör mig.

Och sakteliga ... kommer jag att känna att du är där med mig fast ändå borta.

Idag är det din begravningsdag. Begravningsdag ... en födelsedag, något nytt ska födas fram nu.

Kram, mamma.