När dörren till Arbetsförmedlingen slår igen bakom mig och jag går ut därifrån mellan de köande människorna på väg in till AF, känner jag att jag säkert svävar en bit ovanför marken där jag går. På väg hem i bilen önskar jag att jag befann mig på motorvägen i stället för inne i stan. Jag känner lust att trycka foten i botten på gaspedalen och köra så fort jag får och så fort det går. Det jublar och sjunger inne i hela mig och jag vill hem. Jag vill hem och skrika ut min lyckokänsla här i min blogg. Och jag undrar hur jag ska kunna skriva så att andra förstår hur jag känner mig och varför jag känner mig som jag gör.
För mer än tio år sedan nu, när jag befann mig i en svag period som människa, sa "experter" till mig att jag inget dög till längre. Jag fick veta att jag aldrig mer skulle bli frisk, jag skulle aldrig mer kunna arbeta. Jag fråntogs möjligheten att ens försöka prova att arbeta. Jag tvingades till sjukskrivning, fast jag inte ville det, fast jag vägrade skriva under pappren.
I mer än tio år nu, har jag kämpat för att bli frisk och stark igen, för att skaffa mig ett så gott liv som jag kan trots det som skett. I mer än tio år nu, har jag varit beroende av bidrag, fast jag inget hellre önskat än att kunna vara så stark att jag skulle kunna försörja mig själv.
Jag minns ett samhälle där man som människa fick lov att vara svag, att vara missbrukare, att ha psykiska funktionshinder, att vara handikappad och ändå få vara med. Jag minns ett samhälle där företag överanställde därför att man räknade med att det kommer alltid att finnas perioder i en människas liv när man kanske är lite svag, när man inte orkar prestera maximalt.
Jag minns ett mänskligt samhälle, ett samhälle där människor fick lov att vara människor. Med sina styrkor och också med sina svagheter. Det samhället finns inte längre i Sverige. Vi har ett annat samhälle idag. Ett samhälle där man som anställd ska prestera maximalt precis hela tiden. Och helst lite till. Vi har ett samhälle där endast supermänniskor får plats. Supermänniska, det kan man vara ibland. Men ingen människa klarar att vara supermänniska hela tiden. Det löser man lätt i vårt samhälle idag. Man byter helt enkelt ut supermänniskan som inte orkar längre, mot en annan, ny supermänniska. Och använder henne så länge hon hänger med.
Från och med idag är jag friskförklarad till 25 %. Jag får stanna upp i skrivandet en stund nu och läsa den senaste raden en gång till. Jag är frisk till 25 %. .. Jag har själv vetat om att det varit så i ett par års tid nu. Jag har fått kämpa som bara den för att övertyga myndigheterna om att det är så. Jag har jobbat ideellt för att bevisa att jag kan. Jag har ringt och tjatat och varit grymt enveten. Jag tog risken att hoppa på projektet förra hösten, för att en gång för alla bevisa att jag kan jag också. Trots mina besvär med stressöverkänslighet, panikångestattacker. Jag kan ändå. Jag har något att ge i alla fall till samhället av mig själv. Jag har rätt att få vara med, jag också. Det ska finnas plats för alla i ett samhälle. Inte bara för mig den tid i livet som jag är en supermänniska. Jag ska få vara med också när jag inte är på topp. Jag tänker ta plats i det samhälle jag har rätt att få vara en del av, sådan som jag är.
Idag har jag själv fattat beslutet att starta eget. Jag har redan idag fått veta flera jobb som väntar på mig. Faktiskt så många att jag känner att jag kanske får sålla bort, säga nej. Jag ser många fördelar för just mig med att starta eget. Jag räknar med att kunna styra min egen tid på ett annat sätt än som anställd. En fördel med de besvär som jag trots allt har. Jag räknar med att kunna skriva i flera olika sammanhang. Jag räknar med att få lära mig massor av nya saker, jag räknar med att få det bättre ekonomiskt i stället för sämre.
Jag har blivit så självgående efter mer än tio år som sjukskriven så att starta eget, att få vara min egen chef, kändes som det allra bästa för just mig. Jag har blivit min egen allra bästa chef. Jag har ställt mig frågan "Vem vill jag ha som chef?". Och jag kom fram till svaret att det var mig själv jag ville ha till chef. Ingen annan. Så kan det gå, här i livet.
Nu blir det en del praktiska saker att fixa med, saker som jag aldrig gjort förut i mitt liv. Jag har förut funderat över att starta eget och frilansa i mitt liv, men min rädsla för att råka ut för samma sak som min pappa, att gå i konkurs och förlora hus och hem har skrämt mig så att jag inte vågat.
Också där har stora saker hänt inuti mig själv. Jag har vänt mina rädslotankar till raka motsatsen. I stället för att tänka att det som hände min pappa kan hända mig, tänker jag idag att det finns ingenting helst i världen som säger att det som hände min pappa kommer att hända mig. Kanske till och med att det är en fördel för mig idag, att jag kan vända det till en styrka, att eftersom jag vet hur det gick för min pappa, så kommer jag ibland att tänka till mer än en gång innan jag kastar mig in i något. Ta mig betänketid. Meditera. Följa mitt hjärta.
Jag följde mitt hjärta helt och hållet idag. Belöningen för det är att jag svävar fortfarande en bit ovanför marken. Det jublar inuti hela mig och jag känner fortfarande att jag vill ge mig ut på motorvägen, trycka foten på gaspedalen och bara skrika rakt ut i luften så hela världen hör det:
"YES!!! I did it!!!"
