Jag läste häromdagen en intervju med en man som forskar i konflikter. Varför konflikter uppstår i vår värld. Just nu forskade han kring hur det kommer sig att religiösa konflikter innehåller grövre våld än andra konflikter. Han är själv kristen och troende.
När det gäller anledningen till att konflikter uppstår, menade mannen i intervjun att det finns ett enda enkelt och tydligt svar på det. Brist på tillit. Till exempel om ett land börjar rusta upp med vapen så litar andra länder mindre på det landet. Tilliten brister. Och de börjar ofta själva rusta upp. Vilket i sin tur leder till en negativ spiral med tanke på en värld i fred.
Jag tänker att när tilliten brister är det läge för konflikter i alla relationer. Man mot man. Människa mot människa. Oavsett om det handlar om parrelationer, vänner, politiker och samhällsmedborgare, land mot land.
Några rader från en vän i cyberrymden i ett helt annat sammanhang berättade om en annan man som menade att det mest allvarliga i Sverige idag är att vi har tappat tilliten.
Tilliten till varandra, tänker jag. Tilliten till att där finns stöd för oss att få när vi är svaga, sjuka, barn eller åldrande på väg in i döden. Från andra människor. Från samhället.
Tillit bygger goda relationer. Tillit skapar goda, starka och fredliga samhällen.
Tilliten börjar i mig själv.
Att jag vågar känna tillit.
Trots vad som varit.
Trots vad som kanske är.
Att bygga tillit när den en gång brustit kan ta tid.
Ibland är det kanske inte möjligt och kanske också till skada för mig själv som människa.
Det är viktigt att lita till det jag känner i mig själv.
Tilliten till mig själv bygger tillit också till andra.
