För gammal för arbetsgivare vid 55+, läser jag idag i Sveriges Radio Ekot. När har man "rätt" ålder som
anställd? Inte särskilt många år när man är kvinna i alla fall.
När jag var i 20-årsåldern och nyutbildad hette det från arbetsgivarna att jag saknade erfarenhet.
När jag skaffat mig erfarenhet hette det att jag skulle kanske skaffa
barn och familj snart. Alltså mindre attraktiv att anställa. Ändå fick
jag jobb.
När jag skaffat mig barn och familj, ja, då var jag en småbarnsförälder som kunde ha sjuka barn ibland.
Jag var alltid uppskattad som anställd. Fast ändå dessa ord om att man
inte var tillräcklig. För att man var för ung, för oerfaren, för att man
drömde om barn och familj, för att man hade små barn att ansvara för
också förutom jobbet. Alltid något som bedömdes som "fel" av de som
skulle anställa.
Jag planerade att min karriär skulle ta fart när
mina barn kom in i tonåren. Då skulle jag satsa för fullt på jobbet som
jag älskade.
Minst 110 %.
Fast då hade jag redan slitit ut mig.
Och nej. Jag är inte bitter. Jag ser bara klart hur allt var och är.
Det enda av de val jag gjort i mitt arbetsliv som jag ångrar är att jag
så ofta sa "ja". Att jag hade så svårt att säga nej att jag till sist
gick rakt in i väggen.
Fast om jag inte gjort det, hade jag
kanske aldrig blivit min egen chef som jag är idag. Aldrig lärt mig att
säga "nej" som jag kan idag.
Och dessutom; som min egen chef har jag numera alltid precis rätt ålder.
#bloggswe
