Jag var 12 år när min mamma blev ensamstående med två barn och min pappa blev en frånvarande pappa. Min mamma hade ingen yrkesutbildning. Det var en tuff kamp för henne att resa sig efter skilsmässan och att bli självförsörjande.Hon läste in grundskolan och utbildade sig sedan till sjukvårdsbiträde.
Jag såg andra gifta kvinnor i mammas ålder som fick be om pengar av sin man eftersom de inte själva hade ett arbete. Jag såg vuxna kvinnor bli nekade pengar av sina män trots att de varje dag lagade mat till familjen och mannen. Bäddade rent i deras sängar. Tvättade och strök kläderna. Höll rent och ordning och reda. Oavlönat.
Där och då bestämde jag mig att så skulle jag aldrig någonsin i mitt liv ha det själv. Jag skulle utbilda mig och ha ett yrke. Vara självförsörjande.
I gymnasiet på samhällskunskapslektionerna fick jag lära mig att kvinnor och män var lika värda. Jag gick en utbildning på högskolan. När jag kom ut i verkligheten märkte jag att det jag lärt mig i skolan stämde inte särskilt väl med verkligheten.
På anställningsintervjuerna fick jag frågor om när jag tänkte skaffa barn. Det fick aldrig min kille när han gick på intervjuer. Trots att vi båda var i en stadig relation.
Jag trodde att jag genom att utbilda mig och jobba skulle kunna känna mig självförsörjande resten av mitt liv. Men så hände det som jag i min blåögdhet inte trodde skulle hända. Jag blev sjuk. Fick ett funktionshinder, utmattningssyndrom. Och kunde inte längre arbeta som förut. Precis som så många andra kvinnor idag i Sverige. Där finns också män som hamnar i den situationen. Men det är allra flest kvinnor som hamnar där fortfarande.
År 2017 är jag en av många kvinnor i Sverige som trots att vi jobbat länge och slitit ut våra kroppar och själar, har en så låg sjukersättning att vi inte känner oss självförsörjande som människor längre. Så låg ersättning att vi känner att vi är ekonomiskt beroende av en partner för att känna att vi har råd att gå till tandläkaren, hämta ut mediciner och att ibland unna oss något extra.
Ingen regering som låter det få vara kvar så oförändrat i Sverige kan kalla sig feministisk för mig.
Blogg100 - dag 8
