Internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor

Idag är det "Internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor". Inte precis en dag att fira. Mer en dag att prata eller skriva om mäns våld mot kvinnor.

Varför finns det våldet? Vad kan vi göra åt det? Hur kan vi lära små pojkar att det aldrig är OK att slå eller bryta ned en kvinna? Hur ser vi och hur hanterar vi om vi misstänker att en väninna lever i en destruktiv relation?

Jag tror att samtal och kunskap om relationsvåld kan hjälpa. Kunskap om hur män på olika sätt långsamt kan bryta ned en kvinna. Psykiskt och/eller fysiskt. Kunskap om härskartekniker. Kunskap om relationer och hur det ska kännas i en bra relation. Det finns böcker och det finns bra sidor på nätet för att skaffa sig kunskap. 

Viktigt att sprida kunskap om relationsvåld och dess mönster redan tidigt i skolan tror jag. Att vara uppmärksam redan på små barn och också på hur vi vuxna behandlar varandra.

En bra relation ska få mig som kvinna att känna mig FRI! Fri att vara den jag är. Göra det jag vill. Vara med den jag vill vara med. Känna mig älskad för den jag är. Ge mig en god magkänsla istället för muskelspänningar och rädsla.


Lästips:

"Få fall av misshandel i nära relationer reds ut" (SVT)

Bröllopsdag

I helgen firade jag och min make att vi varit gifta i 30 år. Vi åkte till Helsingborg och bodde på hotell. På lördagen var vi i Helsingör och strosade runt bland de vackra gamla husen. Vädret var härligt. Vi kunde sitta ute och äta både mitt på dagen och på kvällen.

30 år som gifta. Det är en lång resa vi har gjort tillsammans. En resa som har innehållit allt från den största lycka till tyngsta sorg. Det är vi båda överens om.

Jag tackar för alla lyckliga minnen som jag fått med mig genom åren. Alla erfarenheter det har gett mig att leva i en så lång relation.

Ett av de största bevisen på vår kärlek är våra två döttrar. Genom bland annat dem lever vår kärlek vidare. Det känns fantastiskt att det blev så för att jag mötte en för mig okänd man på ett diskotek när jag var 17 år.

Sju år senare gifte vi oss en vacker septemberdag, den 29 september 1984.

En av de mest lyckliga dagarna i mitt liv.

På Österlen såg jag de här vackra vindruvsklasarna i en trädgård.

När barnen flyttar hemifrån

Aldrig kunde jag ana hur tyst och tomt det skulle bli när barnen flyttat hemifrån. Det är en nästan lika stor omställning att barn flyttar hemifrån som det en gång var när de flyttade in som små bebisar.

Nu kanske jag känner av det ännu mer än genomsnittet eftersom jag som sjukskriven i fjorton år varit hemma så mycket med mina barn.

Det handlar inte bara om att barnen inte bor hemma längre. Deras kompisar har också flyttat från den lilla orten där jag bor. In till stan eller någon annanstans. Alla de som brukade ringa på och dyka upp titt som tätt. Vi brukade prata och skratta tillsammans. Bara att höra deras röster gav mig massor av liv utan att jag behövde anstränga mig alls.

Jag är en människa som trivs med ensamheten i lagom dos. De åren jag jobbade heltid njöt jag av ensamhet när jag var ledig. Som sjukskriven blir ensamheten ibland (inte alltid) för stor.

Fast det finns ingen ensamhet som är så stor att den inte går att fylla med musik har Åsa Jinder sagt.

I den tiden i livet jag är nu när barnen och deras vänner sällan är här längre, dyker det också upp nya möjligheter. Vi är färre som kompromissar om det vardagliga. Jag behöver ta mindre hänsyn som man ju av respekt för varandra behöver göra när man lever i en familj.

"Familjen" är på ett sätt borta. Ett tillstånd som jag levt i så många år. Det är omtumlande att känna att jag inte behöver så stora ytor längre som förut. Det tar lite tid att lära om att handla lagom mycket mat och inte längre till fyra personer och ibland också barnens kompisar. Det går åt mindre duschcrème och tvättmedel. Jag vet alltid numera var någonstans jag har min mascara. I garderoben hänger alltid alla mina kläder på sin plats och ingen har lånat något där längre. Det största lyftet för ekonomin i ens liv sägs vara när barnen flyttar hemifrån.

Vad vill jag nu med mitt liv? Vill jag bo i stan eller på landet? Vill jag bo i villa eller lägenhet? Vill jag vara sambo eller singel? Vill jag renovera eller strunta helt och hållet i det? Vad vill jag göra med all den tid jag har fått nu till mig själv? Läsa böcker? Gå på gym? Träffa egna vänner? Odla växter? Resa dit jag aldrig varit förut?

Ett stort plus med att barnen inte längre bor hemma är att vanligtvis är det läggdags hos mig före midnatt numera, vardag som helg. Fast katten väcker mig ofta vid fyra-tiden med sitt jamande. Hon kommer aldrig att flytta hemifrån. Stannar hos mig tills hon dör.

Norges förre statsminister Jens Stoltenberg berättade en gång i Skavlan om hur tomt och tyst han tyckte att det blev när barnen flyttat hemifrån. Han tyckte att det fanns massor med information, samtal och rådgivning om hur det är att bli förälder, att få barn, att bli en familj. Fast nästan inget alls skrivet om hur det känns när barnen flyttar hemifrån och vilka frågor man kan ställas inför då kring sitt liv. Att det många gånger finns lika stor risk för kris i en relation när barnen flyttar hemifrån som när de en gång föddes. Det brukar visa sig när barnen flyttat hemifrån om man lyckats bevara närheten mellan sig i en parrelation genom de många år som man varit familj. Eller om man har glidit isär alltför mycket.

Det är märkligt att känna hur det känns som att bitar faller på plats när döttrarna kommer hem ibland, båda två samtidigt. Och hur det känns i bröstet när de reser sin väg igen.

Jag har läst att när man lever under samma tak binds man samman hormonellt. Det kan ta upp till två år innan den hormonella bindningen är över när barn flyttar hemifrån. Innan man är i balans igen, både den som flyttat hemifrån och den som är kvar i hemmet.

Det är som med allt annat i livet en omställning till något nytt. Liv är rörelse och förändring hela tiden. Vissa förändringar är större och känns mer än andra. Det finns både det som känns bra och det som känns jobbigt i en förändring. Där vilar många möjligheter till utveckling i förändringar.

Jag minns att jag redan när min äldsta dotter låg på golvet och lyfte sitt huvud för allra första gången, tänkte: "Hon är redan på väg bort från mig". Och så föll några tårar på min kind den gången. Samtidigt som jag log över hennes nyförvärvade styrka i sin lilla kropp.

Så är det ju. Det lilla barnet växer och utvecklas för att en dag kunna klara sig helt själv. Och sedan strålar vi samman ibland, jag och mina älskade unga vuxna döttrar. Fast för alltid är de i mitt hjärta sedan den dagen de sov under det den allra första gången.

Det är livets gång och mening. Jag är så lycklig och tacksam att ha fått vara med på den resan.

Det är bara det att det har varit så underbart och så roligt och så lärorikt att jag ibland frågar mig:

"Vad gör jag nu? Vad mer och större kan hända i mitt liv än det som redan hänt?"

Med ett öppet och nyfiket sinne går jag vidare på mitt livs väg.

Förväntar mig att bli överraskad av livet självt.



#Blogg100 - Dag 19

Anti-stress: Relationer

Vad jag fått lära mig är att relationsstress är den näst starkaste stressen efter sorg och dödsfall. Det är så viktigt för min hälsa att jag är i goda relationer med människor.

Människor som accepterar mig för den jag är. Som respekterar mina åsikter och mina känslor. Som jag kan lita på. Som är äkta och ärliga. Som är med mig därför att de tycker om mig som den jag är, som inte försöker att förändra mig eller förminska mig som människa. Som jag kan ha berikande samtal med. Och inte minst; relationer där vi kan skratta tillsammans. Med mera. Det är en del av vad en god relation är för just mig. Goda relationer innebär också god kommunikation.

Självklart förutsätter goda relationer att man ömsesidigt hanterar varandra på ett bra sätt. Det är ett samspel som ska kännas gott i magen och lämna en varm känsla efteråt att vilja träffas igen.

Relationer kan vara så olika. Det finns vänskapsrelationer. Kärleksrelationer. Arbetskamratsrelationer. Föräldra/barn-relationer. Och varför inte också bloggrelationer och cyberrymdsrelationer. Det är i de nära relationerna som det är allra viktigast att jag känner att jag har det bra och kan slappna av och vara mig själv.

Det är klokt att ibland fundera över de relationer man lever i och med.

Ibland får jag kanske välja bort en relation eller minska tiden och kraften jag ger i en relation. För att ta hand om mig själv. Om jag väljer bort en relation där jag mår dåligt, får jag kanske både tid och ork till två relationer där jag mår bra i stället. Vilken vinst! Dåliga relationer suger musten ur mig som människa. I värsta fall kan de leda till utmattning, ångest och depression.

Dalai Lama menar att vi människor skulle må bra av att känna närhet till egentligen allt som finns runt omkring oss. Att ha en god relation till naturen och till djur är lika viktigt och avstressande som att vara i goda relationer med människor. Att ta hand om en blomma kan få mig att må lika gott inuti som att vara i en god relation med en människa. Vi kan ha relationer med allt levande som finns runt omkring oss.

Den viktigaste relationen av alla är den som vi oftast inte ens tänker på när vi talar om relationer; relationen till oss själva.

Har du älskat dig själv idag?

Att vårda sina relationer och ibland utvärdera dem, är ett av många sätt att älska sig själv.


#Blogg100 - Dag 18

Tystnad som gör ont - om konflikter

Det går nog inte att leva ett liv som människa utan att ibland hamna i konflikter med andra. Både som barn och som vuxen. I relationer av olika slag.

Det är inget konstigt med det. Det viktiga är att man klarar att hantera konflikter på ett sätt så att man växer som människa i stället för att krymper, tänker jag.

När jag öppnar mitt hjärta för en människa i en konflikt och visar mitt sårbara jag, det innersta jag känner, kan jag bli bemött på så många olika sätt. Det är alltid en risk jag tar när jag väljer att öppna mig för en annan människa. Jag kan bli mött av allt från att få vila min ögon i en blick som är lugn och bekräftande till att mötas av flykt och tystnad.

Det sistnämnda gör så grymt ont i mig.

Härskartekniken osynliggörande. Där står du avklädd och möts av iskall tystnad och människor som vänder dig ryggen.

Jag förstår som vuxen idag själv anledningen till att jag reagerar så starkt som jag gör. Har man upplevt något tidigt i livet och dessutom gång på gång på gång, så sätter det sina spår i minnet och i känslorna.

Fast genom att vara medveten om varför jag reagerar som jag gör, kan jag välja att inte längre tillåta andra att utsätta mig för det. Jag kan sätta en gräns för hur jag tillåter andra att hantera mig. Välja vilka jag lämnar ut mitt innersta till och till vilka jag inte gör det.

Jag kan säga: "För mig är det inte OK att du lämnar mig mitt i en konflikt och vägrar reda ut det som har hänt. Jag önskar att vi samtalar med varandra i stället."

Sedan har den andra personen ett val att göra för sig själv. Det kan inte jag påverka och det är inte heller mitt ansvar.

När jag satt den gränsen kring mig själv, så tydligt och lugnt som jag klarar av, känner jag respekten för mig själv växa inuti mig.

Det är ett av de sätt jag visar kärlek till mig själv idag.

#Blogg100 - Dag 8

Sanningen

"Sanningen är den tryggaste platsen i en relation".

(Kathlyn & Gay Hendricks)


"För varje lögn kommer man närmre slutet på en relation".

Never make the one you love feel alone

"All relationships have one law: 

Never make the one you love feel alone, especially when you are there."

Om rädsla för närhet

"Lär dig att uppleva skillnaden mellan att du inte släpper någon in på livet på grund av dina inlärda rädslor eller för att du inte får dina vuxna behov tillgodosedda i relationen eller för att personen inte är att lita på.

Det är av speciellt värde att söka sig till relationer som kan kompensera för bristande trygghet och närhet".

(Forskning.se, "Kärlek och relationer")

Att bygga relationer

""Kommunikation och tid tillsammans bygger en bra relation. Och kel och smek. Fast utan kommunikation och tid tillsammans, inget kel eller smek". 

Ungefär samma sak med människor som med hundar, tänkte jag när jag läste de här orden. 

Det är lika viktigt att underhålla relationen till mig själv som till andra människor.

Behöver jag dig?

"Jag behöver dig".


"Jag behöver ingen förutom mig själv".


Vilken skillnad det gör i känslan att läsa de olika meningarna för mig.

Att behöva skapar beroende, ofrihet. Antingen det handlar om saker eller om människor.

Att inse att den enda jag, först av allt, behöver är mig själv, skapar frihet. Självständighet. Kraft.

Sedan är ju sanningen för mig, att vi människor också behöver varandra på olika sätt.

Fast först av allt behöver jag mig själv. För utan mig, vad har jag då?

Därför så viktigt att jag kommer ihåg att ta hand om mig.


Kan du känna skillnaden när du läser de två första meningarna?

Vem/vad behöver just du?

Är mitt hjärta tryggt i dina händer?

Jag läser Anna Kåvers bok "Himmel, helvete och allt däremellan - Om känslor". Fastnar för orden "Är mitt hjärta tryggt i dina händer?".

Så viktigt att ställa sig den frågan ibland när det handlar om relationer. Både vänskapsrelationer och kärleksrelationer. Och kanske framförallt att känna efter inuti sig själv, lita till sin känsla när det gäller hos vem eller vilka mitt hjärta kan vila tryggt.

Är mitt hjärta tryggt i dina händer? Kan jag visa mitt innersta för dig utan att du använder dig av det jag delar med mig av för att göra mig illa?

Kan jag dela med mig av det mest sårbara av mig själv utan att du kränker mig eller sviker mig?

Är mitt hjärta tryggt i dina händer?

Kan jag hålla ditt hjärta tryggt i mina händer?

Jag lovar att jag alltid försöker göra det.

Om du är en människa som jag håller av.

Det är viktigt för mig att hålla hjärtan tryggt i händer.


"Bli sparkad runt några gånger, som en del måste bli, för att fatta vad som betyder nåt och vem som går att lita på". 

(Håkan Hellström)

Dalai Lama om relationer

Jag läser i Dalai Lamas bok "Lycka" hur han resonerar kring relationer. För honom är förälskelse, passion, attraktion, åtrå, den romantiska kärleken inte säkert de bästa förutsättningarna för en lång och lycklig relation.

Nej, Dalai Lama menar att det är när man känner ömhet och värme mellan sig som människor som man har möjligheten att uppleva lycka en lång tid i en relation. Ömhet och värme är vägvisarna mot en lång och hållbar relation.

Det här gäller enligt honom i alla relationer mellan människor. Kärleksrelation såväl som vänskapsrelation.

Håller du med Dalai Lama?

När allt rasar

Du vet, de där gångerna när man har byggt sig ett högt, högt torn av legoklossar. Eller Duplo. Och så kommer det förbi någon eller något som gör att hela tornet faller samman och i bitar ...

Man blir arg. Ledsen. Sårad. Det gör ont.

Precis när man nått så långt ... den där kraschen.

Allt i bitar.

Det är då, precis då ...

Som min själ söker efter den där lilla, lilla klossen att börja bygga mig ett nytt torn med. Den allra första. Den som ska vara den stadiga grunden för mitt nya torn.

Kanske väljer jag samma som förra gången jag började på nytt.

Eller kanske ...

Väljer jag en helt annan bit att börja bygga med.

Kungabröllopet

"Låt oss hoppas att Madeleine under de fyra metrarna av släp har getts tid att fundera över vilket äktenskap, inte bara vilket bröllop, hon vill ha.

Vilken typ av partner, inte bara vilken typ av brud hon vill vara. Vad hon och Chris vill ge med sin relation, inte bara hur de vill uppfattas. Och låt oss hoppas att alla andra som också gifte sig i går har tagit sig tid för detsamma."

(Katrine Kielos, Aftonbladet)

Hur man kväver eller göder en kärleksrelation

Kärlek i en relation är att ömsesidigt vilja anstränga sig för att uppfylla en annan människas behov. Vi människor är inte alltid tankeläsare. För att kunna få kärlek, behöver man först veta själv vilka man behov man har. Sedan behöver man kunna uttrycka de behoven till en annan människa.

Kärlek ställer aldrig krav. Det handlar om att uttrycka sin längtan, sina drömmar och sina behov. Om att våga visa sig "naken", dela med sig av sitt innersta till en annan människa.

Våra behov kan växla genom livets gång. Om vi i början av en relation klarade att tydliggöra och uppfylla varandras behov, kan vi i en annan fas av livet upptäcka att våra behov har förändrats. Det vi förut önskade oss mest av allt är kanske nu något helt annat.

Kanske är det då man växer tillsammans? Om man klarar att förstå sig själv och den förändring som skett, om man kan förmedla det till sin partner och partnern klarar att förstå att en förändring har skett och strävar efter att ge sin partner det han/hon behöver i sitt liv just nu. 

När två människor i en relation hamnar i en kris av något slag, till exempel arbetslöshet, sjukdom, anhörigs död, kan våra behov som människor vara helt olika för att hantera krisen.

Någon kanske arbetar sig ur krisen. En annan behöver få vara sjukskriven ett tag.

Någon kanske behöver mycket närhet. En annan kanske vill lösa praktiska problem.

När två människor i en relation hamnar i en kris och har olika sätt att ta sig igenom krisen, kan det bli problem. Den som längtar efter närhet kanske är tillsammans med någon som i stället flyr situationen. Båda kan känna sig djupt sårade om de inte får sina behov tillfredsställda av den de älskar just då. Sår som kanske aldrig riktigt läker igen, som kan vara så svåra att reparera känslomässigt att de till sist leder till separation.

Man litade till att ens partner skulle finnas där för en, så som en förälder finns för ett barn, när det krisar. Fast så blev det helt annorlunda. Man kände sig ensam, osedd och inte lyssnad till. Tilliten brast. Tilliten, det som är den viktigaste byggstenen i en sann och djup relation till en annan människa.

Hur lyckas man hålla kärleken vid liv i en lång relation? Jag citerar ord från John Gottmans forskning kring det (källa Svenska Dagbladet):

"De par som enligt Gottmans forskning lyckas hålla ihop präglas av mycket stark vänskap. De vet en massa om varandra och gör många känslomässiga kontaktförsök i vardagen: de vänder sig till varandra, svarar när den andra börjar prata, lyssnar och undrar hur dagen varit. De tar i varandra när de passerar, skickar sms och köper en blomma.

I bra relationer gör parterna också ett ambitiöst städjobb efter sina konfrontationer, berättar Gunilla Branzell. Med ibland upp mot både 25 och 50 positiva handlingar kollar de upp den andre – är du med, har du släppt det, vad behöver vi göra nu?

Det här, menar hon, är ett tecken på att man lämnat maktkampen. Parterna håller kommunikationen i gång och minskar risken för missförstånd. Gör båda minst fem positiva handlingar efter sina gräl brukar de hålla ihop.

Motsatt effekt blir det för dem som gör färre än ett enda sådant försök efter en konfrontation. De skiljer sig oftast.

Det gör även de par där mannen inte tar till sig kvinnans yttre eller inre värld – som hennes längtan, åsikter och drömmar. Kvinnor är generellt redan så uppfostrade i att anpassa sig att de behöver känna att även mannen går henne till mötes.

– De män som missat att ta in sin partners tankar och känsloliv, där blir det separation, säger Ove Johansson.

Just den här egenheten kan Gottman tillskriva männen när det gäller hur väl paren lyckas leva tillsammans. Kvinnor behöver träna sig i att öppna mjukare vid en eventuell konfrontation. När de blir alltför anklagande låser sig mannen."



Inspiration till det här inlägget fick jag från två texter på nätet:

"Jag behövde dig men du fanns inte där". (Nattens bibliotek)

"Vänskap grunden för lång relation" (Svenska Dagbladet)

Relationer människor och djur

I en bra relation med en hund har man ögonkontakt. Man har roligt tillsammans. Litar på varandra. Rör vid varandra på ett kärleksfullt sätt.

Detsamma tycker jag gäller i bra relationer mellan människor. I en bra och kärleksfull relation till en annan människa, söker mina ögon kontakt med ögonen från dem hos en annan människa som söker min blick. Vi skrattar tillsammans, litar på varandra och rör vid varandra med ömhet och kärlek. Vi behandlar varandra på ett respektfullt sätt, försöker inte att ändra den andra människan.

Ändå är vi människor ofta så rädda att ta kontakt med eller röra vid en annan människa. Ibland också dem som står oss nära. Vi kan ibland vara mer rädda för att röra vid en annan människa, än vad vi är för att röra vid vår hund, ett djur som vi håller av. Jag undrar varför.

Kan det vara rädslan att bli avvisade som gör att vi är mer försiktiga vid att röra vid en annan människa än vid vårt husdjur? Eller är det att vi vet att vi har så mycket makt över vårt husdjur, det är så beroende av oss genom att vi ger det mat, att risken är mycket liten att det skulle lämna oss? Till skillnad från en människa som när som helst medvetet kan välja att lämna oss, att överge oss.

Vad tror du?

Kärlek gör aldrig ont?

Kärlek gör aldrig ont.

Så många gånger jag läst just de orden.

Tänkt att ... de betyder att det ska aldrig kännas ont i kärlek. Till exempel i en kärleksrelation till en annan människa.

Fast det kan visst kännas ont i kärlek. Man kan längta efter någon man älskar så att det gör ont. Sörja någon som man älskar så att det gör ont.

Plötsligt såg jag orden i en helt annan innebörd idag.

Kärlek GÖR aldrig ont.

Kärlek gör ...

Att göra är en handling.

Kärlek handlar aldrig ont.

Kärlek är goda handlingar.

Kärlek är, först och störst av allt, handling.

Goda handlingar.

Nyorientering och relationer

Igår låg jag mest på soffan och läste.

Bland annat läste jag tankar om att när någon man älskar dör, så påverkar det alla runt omkring som haft någon relation till den människan. Hela flocken, skulle man kunna säga. Relationer kastas om. För så viktig är en enda människa, att det finns aldrig någon som fullt ut kan ersätta en annan. Varje människa är unik. Därmed är också varje relation är unik.

Jag läste också om hur man i sorgearbete hamnar i en fas som kallas nyorientering. Där man börjar se framåt och fundera över hur livet blir nu, när den människan som dött inte längre finns så som han/hon brukade göra.

Jag tror att jag är just där nu i mitt liv. Än en gång. I fasen nyorientering.

I mitt huvud surrar tankar kring vad jag vill med resten av mitt liv. Vad är mest viktigt? Vad känns som onödigt?

Ska jag skriva klart romanen som jag håller på med eller finns det annat som är viktigare? Kanske handlingar i stället för ord?

Ska jag fortsätta med Skrivklådan eller ska jag kanske göra något annat?

Vilka människor vill jag ge till av min tid och kraft?

Vad är egentligen det viktigaste i mitt liv och hur tar jag hand om det?

Hur ska jag skapa ett bra liv för mig själv?

Vad är, idag, ett bra liv för mig?

Vad lärde jag mig av det som hände?

Det är många frågor. Inte riktigt lika många svar ännu, inifrån mig själv. Fast de kommer, det vet jag.

Jag vet vilka som står mitt hjärta närmast. Samtidigt som jag vet att jag ska släppa dem fria, vill jag ha kraft nog att finnas där för dem när de behöver mig.

Jag vet att om jag inte har mig så har jag inget som helst. Så den viktigaste relationen av alla i mitt liv är den med mig själv. Den vissheten övar jag mig varje dag på att förverkliga för mig själv. Komma ihåg att fråga mig; vad behöver JAG idag?

En dag faller pusselbitarna på plats.

En erfarenhet rikare går jag vidare.

Igen.

Alla kaos går över.

De tar bara olika lång tid.

Relationskris och ohälsa/utmattning

Jag har förändrats mycket som människa sedan jag blev utmattad för 13 år sedan. Jag har varit tvungen, för min hälsas skull, att lära mig sätta gränser och att säga nej. Jag har på många sätt fått nya perspektiv på både livet och människor. Med mera.

Alla åren för mig som långtidssjukskriven har varit en stark press och negativ stress för både mig och min make. En anhörig som drabbas av ohälsa innebär ofta inte bara förändringar i själva livsstilen. Det för också ofta med sig annan stress som ekonomisk stress och inte minst press från Försäkringskassan och nu också risken att bli utförsäkrad.

Så klart att det sätter sina spår i den relation man lever i. Rollerna i relationen kan kastas om över en natt. Den som tidigare var den så starke är plötsligt den mycket svage som behöver be om hjälp. Det är svårt att visa sig glad när man till exempel har ständig smärta, daglig ångest och kanske inte trivs med den nya livssituationen. Man kanske sörjer. Både sin förlorade arbetsförmåga och att inte ha arbetskamrater. Det kan bli tufft för den som fortfarande är frisk att alltid orka med att vara den stöttande.

Jag har ibland känt skuld över att jag blev sjuk. Trots att jag vet att jag inte har någon anledning att känna skuld. Jag visste ju inte då det jag vet idag om vad långvarig negativ stress gör med en människa.

Den som fortfarande är frisk kan känna att t ex han/hon behöver jobba väldigt mycket för att kompensera den som är sjuk. För att kunna klara ekonomin, helt enkelt. Då i sin tur blir också den personen trött och stressad. Man får mindre tid och ork att ta hand om relationen och varandra.

Arbetet kan också bli en tillflyktsort för den som är frisk. Medan den som är sjuk kan känna att han/hon inte har någonstans alls att "fly" till när längtan bort blir stark, därför att vi människor behöver omväxling för att må bra.

All negativ stress och press är en relationsdödare, tror jag. Det är en stark utmaning för en relation när den ena partnern blir sjuk. Det är min erfarenhet där jag är idag.

Jag lever själv mitt i en stark relationskris sedan en längre tid tillbaka. Jag kommer inte att blogga om det privata när det gäller den. Det har varit en lång och tuff tid för mig. Det känns befriande för mig att nu äntligen sätta ord på det i min blogg. Jag och min make har verkligen försökt nå varandra igen länge på olika sätt sedan jag blev sjuk. Vi har också gått i terapi under en längre tid.

Idag vet jag inte vad vår relationskris kommer att leda till för min del. Jag vill tro att det leder till något bra för oss båda hur det än blir. Kris är utveckling i någon form.

Vilka är dina personliga erfarenheter av relationer och att drabbas av ohälsa/utmattning?

Berätta gärna. Kanske kan vi stötta varandra.

Att ha bra relationer till våra allra närmaste anses vara en av de viktigaste, kanske till och med den allra viktigaste faktorn för att vi ska må bra som människor. För att ha god hälsa.

Jag har allt att vinna som människa på att skapa bra relationer till de människor jag vill ha nära mig. Det vill säga de människor som gör mig gott, där jag känner glädje och trygghet. Det som är kärlek för mig.

Midsommar 2012

Jag ska sätta en midsommarbukett på min mammas grav midsommafton.

Ända sedan mina barn föddes har min mamma varit med när vi firat midsommar. När mina ungar blev tonåringar, försvann de ibland iväg på egna midsommarfiranden. En sak brukar alla vilja vara med om på  midsommarafton hemma hos oss; födelsedagsfirandet av vår katt. Vi brukar göra en liten tårta med räkor, majs och vispgrädde till henne. Min mamma hade med ett paket till henne, med kattgodis eller en liten leksaksråtta i.

Förrförra midsommaraftonen var min mamma hemma hos oss och firade som hon brukade göra. Förra midsommarafton orkade hon inte komma hem till oss. Vi firade ett par timmar hemma hos henne i stället, i hennes lägenhet.

Jag minns att hon hade dukat fint till oss. Att hon bjöd oss på midsommarfika. På hennes soffbord stod den handmålade midsommarstången i porslin som hennes syster målat. Visst hade jag tankar om att kanske var det här den allra sista midsommaraftonen för mig tillsammans med min mamma. Fast jag hoppades. Min mamma hoppades också att hon skulle bli bättre. Bli bra. Vi har alltid hoppats mycket, jag och min mamma. Jag vet inte hur vi skulle orkat med våra liv och de utmaningar vi fick, om inte vi hade haft hoppet. Hoppet var verkligen vårt ankare, vår livlina.

I år är mamma inte med oss på det vanliga sättet när vi firar midsommarafton. Det gör ont i mig. Mitt bröst blir tungt av tårar som trängs och ibland rinner de över. Jag saknar henne mycket.

Människor säger till mig att jag ska väl ändå vara glad att mamma inte lider längre. Det är så klart att jag är tacksam att mamma inte lider längre. Jag är tacksam för alla midsommaraftnar som vi har fått fira tillsammans, för alla glada minnen, för alla jordgubbar och all potatis och sill och all gräslök, inte minst.

För alla skratt som vi kunde ha utan att behöva någon alkohol för det, för alla de nyktra, glada midsomrarna tillsammans med mamma och min familj. För alla midsommarkransarna, alla midsommardanserna ... alldeles särskilt för den där midsommaraftonen när vi allesammans dansade på vår altan i den ljumma midsommarkvällen, i det magiska ljuset, så mycket sommar.

Så klart att jag är tacksam för de där midsommaraftnarna när regnet vräkte ned också. När vi genomblöta stod under taket vid Fröjden i Jönköpings stadspark, där man dansade in midsommaren just den gången, i det regnet. Jag är tacksam för alltsammans.

Fast ... jag saknar min mamma mycket också. Samtidigt. Allt på samma gång.

Jag läste någonstans att det vi brukar kalla ett sorgeår stämmer väl in på en människas sorgearbete. Vi ska uppleva, för allra första gången, ett helt år med helger, firanden, födelsedagar och andra dagar utan den personen som förut levde och fanns med. Det känns.

Det skulle vara ännu mera sorgligt om inte det kändes, tycker jag. Om jag inte kände något alls.

Min katt fyller tio år i år. Vi ska fira henne som vi brukar. Kanske får hon extra många räkor i år när hon fyller jämt.

Den här midsommaren är Mimmis allra första midsommar. Kanske att vi gör en blomsterkrans till henne och sätter den på hennes svarta krulliga huvud? 

Lupinerna, prästkragarna, klöverblommorna och smörblommorna, hundkexen ... allesammans är där, precis som vanligt. Det tröstar när någon man älskar saknas. Naturen läker själen.

Jag ska sätta en midsommarbukett på min mammas grav midsommarafton.

Den meningen känns som en av de mest märkliga meningar att ta in som jag skrivit i hela mitt liv.

Det är så svårt att fatta när någon fattas.