lördag 27 februari 2010

Bilder från Is-land



Igår tänkte jag ta bilder på snö och is innan det försvinner.

Det började med att jag inte kunde köra ut från vår gata därför att äntligen har man börjat köra bort snö härifrån. Så gatan var blockerad av grävmaskinen och två stora lastbilar fulla av snö.

Efter att ha gjort en intervju, åkte jag till Is-land. En plats som jag länge drömt om att åka till för att fotografera. Jag är lite "hemlig" nu, när jag skriver Is-land. Jag har tänkt skriva lite senare här i bloggen varifrån bilderna kommer egentligen.



På Is-land fanns inte en kotte förutom jag själv (jo, kanske kottarna i träden då förstås). Jag parkerade bilen och sen gav jag mig iväg i snön med kameran.

Jag blev så hänförd av det jag såg, att jag glömde tänka på var jag satte fötterna där jag gick. Så plötsligt var jag mitt i en trappa. Med fullt av snö på trappstegen.

Där trillade jag på rumpan och så var det bara att åka med, som nedför en lång pulkabacka, på rumpan. Som jag skrattade, för mig själv. Tur att jag var ensam. Tur att jag har lite "hull" där, på rumpan.

Jag är mörbultad idag, dagen efter fallet.

fredag 26 februari 2010

Under snön vilar syrendoften


Under snön vilar syrendoften. Det känns fint inuti mig att tänka den meningen. Det har varit en så lång och tröttsam vinter i år. Vi behöver allt ljus, all glädje, alla blommor och alla vackra tankar som vi bara kan skaffa oss just nu.

Under snön vilar syrendoften. Visst är det fantastiskt!

Doftminnet är spännande. När jag vill kan jag föreställa mig doften från vår gamla lila syrenbuske här hemma. Den som var en liten stickling för snart tio år sedan och som kommer från min svärmors trädgård. Svärmor är död sedan länge, men syrenen lever och påminner om hennes vackra trädgård.

Under snön vilar syrendoften...

Väntar på solen, värmen och försommaren.

Precis så som jag själv väntar just nu.

På rumpan nedför trappan


Idag hade jag tur. Som att jag hade hållit en lyckoklöver i handen. Jag druttade på ändan i en snöfylld trappa. Åkte som en liten boll nedför hela trappan. Tur att det var mjuk snö. Och tur att man har lite hull där, på rumpan. Spänt är det nu. Och det smärtar bak i ryggen.

Alltsammans för att jag tänkte ta kort till min blogg.

Kort blev det. Kort som var mödan värd, kan jag säga.

Jag ska lägga in ett eller flera här i min blogg så småningom.

På vad?

Det får bli en överraskning.

måndag 22 februari 2010

Katten har intagit toaletten


Det här är min katts nya favoritplats i vårt hus. Mitt framför toalettstolen i det nyrenoverade badrummet. Där krafsar hon ihop den lilla mattan så att hon får det mysigt och skönt och stöd för sitt vackra huvud. Och så ligger hon där, ibland flera timmar i sträck, och njuter av golvvärmen.

Det är en ren livsfara att kliva in på toaletten om det är mörkt. Man vet ju inte om hon ligger där eller om hon inte ligger där. Och ligger hon inte där, så kanske mattan är alldeles knölig där, så att man snubblar på den, och slår i huvudet i den hårda kakelbelagda väggen.

Dessutom måste man numera vara något av en akrobat för att kunna gå på toaletten överhuvudtaget. Först kliva över katten. För flyttar på sig, det gör hon inte. Och sedan sitta där på toalettstolen med en katt precis under fötterna. Är man barfota, då kan man ju värma fötterna på katten medan man sitter där. Alltid något.

Katter är härliga! Och ibland lite besvärliga...

lördag 20 februari 2010

Monets trädgård och jag


Nu när snön vräker ned så har jag inte annat att göra än att drömma mig bort. Idag drömmer jag mig bort till Monets trädgård utanför Paris i Frankrike. Jag undrar hur långt våren har kommit där? Det skulle inte förvåna mig alls om marken är täckt av blå scillor och snödroppar. Det är ett av de resmål som jag drömmer om att komma till någon gång innan jag dör. Monets trädgård.

Jag skulle vilja stå på just den här bron som är på bilden och titta ned på vattnet och näckrosorna. Vandra bland alla blommorna. Kika in i huset.

Jag köpte en bok om Monets trädgård på bokrea för några år sedan. Där är härliga bilder som jag kan njuta av en sådan här vinterdag som idag. Härliga bilder, inte bara på Monets fantastiska trädgård, utan också på den härliga interiören. Det vackert gula köket. Underbara färger, möbler, tapeter, mönster, prylar.

Och så sätter min fantasi igång. Jag skulle vilja hoppa in i boken, flyga bakåt i tiden och få sitta med där vid bordet. Med Monet och hans vänner. Jag skulle sitta alldeles, alldeles stilla, tyst som en liten mus, bara jag fick vara med där en liten stund och lyssna på samtalet.

Skratten. Funderingarna. Det vackra, sjungande språket franska som jag älskar.

Sedan så skulle jag så klart inte kunna hålla tyst. Jag skulle börja prata jag också. Med människorna som var där. Kanske om blommor. Kanske om känslor. Kanske om gardinerna. Fåglarna. Fjärilarna. Vädret. Böcker.

Det skulle vara härligt att kunna röra sig mellan olika tider och olika rum.

I fantasin går det.

Där finns det inga begränsningar.

torsdag 18 februari 2010

1-årsfirande för Maskroskvinnan Passagen


Idag för exakt ett år sedan började jag blogga i min blogg Maskroskvinnan på Passagen.

Maskroskvinnans Tankefrön här på Blogspot är en systerblogg till bloggen Maskroskvinnan på Passagen.

Du är varmt välkommen att fira min blogg Maskroskvinnans 1-årsdag om du har lust!

Du hittar dit genom att klicka på länken "Maskroskvinnan Passagen" här till höger bland länkarna.

Happy Birthday, bloggen min. Det har betytt så mycket för just mig att blogga.

onsdag 17 februari 2010

Celine Dion "My heart will go on"

Paradisbusken borta...


Min vackra paradisbuske på bilden, kanske åtta år gammal. Nu är den borta. Grävmaskinen har ryckt upp den. Jag trodde att den skulle klara sig, men det gjorde den inte.

Mina tårar bara rinner nu när jag kommer in från min promenad. Jag vill helst inte gå ut så länge det är ljust. Jag vill inte se hur det ser ut i min trädgård just nu. Den är snart bara som en enda tom plätt, min trädgård. Plan, tråkig, och känns inte alls som min trädgård längre. Jag kunde lika gärna flytta, känns det som. Jag kanske gör det. Jag får se.

Jag sörjer min trädgård. Det kanske blir bra så småningom. Jag hoppas på det. Men alldeles just nu så är det väldigt tungt i mitt bröst.

Jag har inte velat det här med att göra om dräneringen. Inte nu. Inte samtidigt med arbetsträningen. Jag ville väntat ett år, minst, med att göra om dräneringen till vårt hus.

Jag är "överkörd", som det heter. Överkörd, precis som min trädgård. Jag fick inte vara med och bestämma det. Jag blev inte lyssnad till, trots att jag sa ifrån att jag inte ville. Det är pinsamt, vuxen kvinna som jag är. Och jag är ledsen för det också. Inte bara för paradisbusken. Just nu är jag ledsen.

tisdag 16 februari 2010

104-åring twittrar och är med på Facebook


I Aftonbladet idag läser jag om Ivy Bean, 104 år, som är världens äldsta Facebook-användare. Alldeles nyligen har denna pigga 104-åring också börjat använda sig av Twitter.

Ivy Bean, f d kvarnarbetare, är populär på nätet. Hon har nära 5000 vänner där. Fler än 54 000 personer följer hennes liv via Twitter. Den siffran är, enligt Aftonbladet, större än de svenska twittrarna Ebba Von Sydow, Johan Rheborg och Adam Alsings – tillsammans.

Där fick jag ännu en förebild i mitt liv.

Det är aldrig för sent så länge man andas.

Vättern har lagt sig


Jag läser i Jönköpings-Posten idag att nu har Vättern lagt sig. Det betyder att det är is över hela den djupa sjön. Det är bara kraftig blåst som kan förhindra isläggningen just nu. Isen är inte så tjock ännu, men nu när den är där över hela sjön, så växer isen till sig snabbt, läser jag i tidningen.

Skridskoentusiasterna är glada. Jag är inte särskilt glad. När Vättern har lagt sig blir det en sen och kall vår i Vätterbygden. Men det är ingenting som jag kan göra något åt.

Mer än att åka på semester till varmare breddgrader. Som till exempel till Brighton. Jag planerar för när jag ska kunna göra det. Hälsa på min dotter därborta. Jag längtar mycket efter henne.

Människoglädje


"Människor är människors största glädje"

"Come what may"


COme what may
Uploaded by debi_maya.

Det just jag är ämnad att göra



Idag har jag varit inne på kontoret och gjort i ordning min arbetsplats där. Det har varit renovering därinne och man har målat om och gjort det så vackert och fräscht med fina ljusa färger.

Jag känner mig oerhört lyckligt lottad att ha en arbetsplats att gå till igen. Hur länge den är min, det vet jag inte. Men jag är glad för varje dag jag har den. Jag trivs bra där. Härliga människor möter jag också. Glada, öppna, kreativa människor.

För mig är det viktigt att ha ett arbete. Det har alltid varit det i mitt liv. Jag har känt en stor glädje över att kunna vara självförsörjande. Det är jag inte idag, men jag hoppas att jag kommer att ha kraft att vara det till viss del, så småningom. Det är ett av de mål som jag strävar efter i mitt liv.

Jag har arbetat med massor av olika saker i mitt liv. Jag började arbeta på ferierna när jag var 14 år gammal. Då jobbade jag på en industri med olika förpackningsarbeten. När jag blev lite äldre satt jag ibland vid en press. De där feriejobben inom industrin, gjorde att jag bestämde mig för att där skulle jag inte jobba när jag blev "stor". Jag skulle jobba med något annat.

En sommar jobbade jag som städerska. Jag fick vara med om en storstädning av en skola. Där träffade jag underbara kvinnor som jobbade som städerskor och av dem fick jag verkligen lära mig hur man städar. Från golv till tak, toaletter både in- och utvändigt. Det jag lärde mig där, det har jag glädje av än idag.

En annan sommar jobbade jag på sjukhusets kuratorsexpedition. Då skrev jag journaler efter diktafon. Det var många spännande historier om olika människor som jag fick med mig från det jobbet. Fast jag hade så klart tystnadsplikt. Kuratorerna var underbara mot mig. De bjöd hem mig till sig och ett tag funderade jag själv på att studera till kurator. Det verkade vara ett spännande jobb, tyckte jag.

Fast min stora dröm var att bli journalist. Jag sökte in till journalisthögskolan, kom inte in och valde i stället att läsa en 2-årig utbildning till sekreterare på Högskola. Jag läste språk halva den tiden. Och inne i mig tänkte jag, att vem vet, kanske man behöver en sekreterare en dag på en redaktion och så kanske jag kan jobba mig in på en redaktion den vägen.

Så märkligt blev det också. Efter att först ha jobbat som sekreterare inom försäljning och inköp under att antal år, hittade jag på märkliga vägar till den där redaktionen där jag jobbade som journalist och redaktionssekreterare i hela åtta år. Det absolut roligaste jobbet jag haft i mitt liv så här långt. Inte blev jag miljonär, precis, men roligt det hade jag. Och jag mötte massor av underbara människor. Många minnen för livet har jag med mig från det arbetet.

Nästa jobb var som översättare för ett litet företag som jobbade med bl a översättningar, främst tekniska sådana. Jag hade hjälp av tekniker, annars hade det kanske slutat med katastrof. Det är inte så lätt att skriva om olika apparater eller maskiner på ett främmande språk när man inte ens förstår vad apparaten ska användas till. Men när vi samarbetade, jag och teknikerna, då gick det alldeles utmärkt. Det var mycket ensamarbete att översätta. Så för min del tyckte jag att det var ett trist jobb. Det var jag, texten och de tekniska lexikonen den mesta tiden. Så där var jag inte kvar så länge.

Sedan fick jag jobb som sekreterare igen. Ett härligt jobb, faktiskt. Gott om internationella kontakter, mycket jobb med att arrangera kurser och konferenser, skrivarbete i olika former, en del informationsjobb, redigering av texter och mycket, mycket mer. Det var kul och det var så kul att jobba så att jag överansträngde mig. Det blev en dyr läxa. Det tänker jag inte göra en gång till, jobba så mycket som jag gjorde då. Jag ska hitta balansen den här gången. Mellan arbete och fritid. Kunna säga nej, när jag känner att min kropp och själ behöver vila.

Just nu jobbar jag som journalist igen. Så här långt känns det helt rätt för mig. Jag tycker ju så mycket om att skriva, att få träffa människor, att lyssna på vad de har att berätta. Att få lära mig nya saker. Det är väldigt stimulerande och allmänbildande att jobba som journalist, tycker jag. Jag känner att jag är verkligen på rätt plats i livet när jag intervjuar och när jag skriver.

"Man ska göra det man är ämnad för", har någon vis människa sagt. Så tror jag att det är. Jag tror också att man kan vara ämnad att göra flera olika saker. Eller så är man ämnad att göra just en speciell sak.

Livet handlar bland annat om att söka sig fram till vad just det där man är ämnad för att göra är. Det kan bli många snedsteg innan man kommer rätt. Men jag är övertygad om att varje litet steg, även snedstegen, leder mig rätt. Allt är egentligen en tidsfråga.

torsdag 11 februari 2010

Mauro Scocco "Till dom ensamma"

Ensamhet



Jag sitter i min morgonrock fast klockan är åtta och jag är alldeles ensam. De senaste dagarna har jag träffat mycket folk och det har pratats och surrats och skrattats. Så just idag njuter jag av att få vara ensam. Då hör jag mina egna tankar därinifrån mig själv.

Ensamhet kan kännas så olika för mig som människa. Jag har upplevt mycket ensamhet i mitt liv, så jag undrar om det finns någon ensamhet överhuvudtaget som jag inte varit med om än.

Jag var ensam om att vara rik när jag var barn. Sedan blev jag ensam om att vara luspank som barn. Jag var ensam om att ha en pappa som satt i fängelse när jag var barn. Likaså var jag ensam om att ha en mamma som var psykiskt sjuk. Jag var ensam om att inte bo hos mina föräldrar eller tillsammans med mitt syskon.

Sedan kom det en tid i mitt liv med mer positiv känsla av ensamhet. Jag var ensam om att studera vidare på högskola i min släkt. Jag var ensam om att flytta hemifrån tidigt.

Så en mycket tung period av ensamhet i mitt liv igen. Ensamheten när min blivande svärfar tog sitt liv och jag var nyförlovad. Ensamhet mitt ibland människor som alla var lika ensamma i sin chock att det inte gick att nå in till varandra under en lång, lång tid.

En positiv tid av ensamhet kom så småningom igen. Jag var ensam i min omgivning om att flytta hemifrån och lämna det lilla samhället för att flytta till en större stad. Jag var ensam om att bryta upp. Jag var ensam om att satsa hårt på jobbet. Jag var ensam bland mina nära vänner och bekanta om att lämna den traditionella kvinnorollen också när jag fått barn.

Så småningom kom ännu en period av tung ensamhet. Ensamheten om att kraschlanda. Ensam om att bli utmattad. Deprimerad. Det var nog den värsta ensamheten av dem alla. För ingen förstod mig. Tills jag mötte en profesionell lyssnare som, faktiskt, förstod. På riktigt.

Jag minns att jag sa: "Det känns som att min kropp har blivit mitt fängelse". Jag minns att han svarade: "Det finns en väg ut ur det här fängelset".

Där började de första stapplande stegen bort från mitt livs största ensamhet någonsin.

Idag kan jag njuta av ensamheten. Den skrämmer mig inte som förut. Det är alldeles fantastiskt för mig att kunna göra det igen. Och att jag kan det, beror till största delen på att jag inte är så isolerad längre. Att jag har ett arbete där jag träffar människor. Så småningom så var det isoleringen som var min värsta fiende. Och hur jag än försökte, som sjukskriven på heltid, så var det väldigt svårt att hitta människor att vara med under dagtid.

Ibland blir det för mycket människor för mig. Då behöver jag ensamheten en stund, för att hitta mig själv, mina egna tankar, min egen vilja och lust.

Vi människor är flockdjur. Vi är skapade för att göra saker tillsammans, för att tala med varandra, för att röra vid varandra, för att finnas till för varandra, för att hjälpas åt och för att hjälpa varandra.

Vi människor behöver varandra. Det är fint, tycker jag.

onsdag 10 februari 2010

Fotbollsmatch och hustrun



"Om en man tänker på sin hustru när han är på fotbollsmatch, är han fortfarande kär i henne".

(Clark Gable)

Leenden



Idag var jag på stan och där var så kallt. Jag försöker le även om det spänner i ansiktet när jag gör det. Jag tänker på något roligt som jag läst eller hört och så känner jag att jag går omkring där och ler för mig själv. Det blir en fin känsla i mig.

Ofta letar jag efter andra leenden när jag är på stan. Leende ansikten. Idag var där inte många. Jag tror att de flesta av oss är lite hängiga och trötta nu så här på senvintern. Vi kurar ihop oss i väntan på solen och värmen.

Ibland är det bara butiksanställda som har leenden att bjuda på. Det kan vara härliga leenden som jag får från en butiksanställd ibland. Ibland också förfärliga, sådana där påklistrade. Oäkta leenden.

Äkta leenden kommer inifrån, känner jag. När man har den där känslan i sig själv av tacksamhet, ett fint eller roligt minne, eller kärlek eller vackra tankar. Då kommer leendet av sig självt i mitt ansikte.

Det sprider sig mjukt och varmt och alldeles naturligt från mina läppar upp mot mina öron och vidare genom mina ögon. Någonstans på vägen passerar leendet också genom min mage, min hjärna, mina fingar, kanske genom hela min kropp. Så att hela jag är leende. Levande. Och leende.

Ett leende gör sådan skillnad. Både för mig själv och för andra människor runt omkring. Sådana där dagar som idag, råkalla dagar med isande vind från Vättern, då är det oftast hos de små barnen som jag kan hitta de där leende ansiktena som jag söker efter. Barn, de har en sällsynt förmåga att kunna le. Barn är riktiga små glädjespridare för det allra mesta.

måndag 8 februari 2010

Marie Fredriksson "Sparvöga"

Hugg i hjärtat



Han nickade till svar. Jo, det hade känts som en lättnad för honom, att inte behöva vara den som alltid var där. Att inte behöva vara den som alltid stöttade. Att inte behöva vara den som alltid fanns där för henne. Att inte behöva vara den som rörde vid henne. Att inte behöva vara den som kysste henne.

Han hade känt det som en lättnad.

Han bekräftade det med sin lilla nickning.

I hennes hjärta kändes ett skärande hugg.

lördag 6 februari 2010

Var är Passagen idag?


Idag gick det inte att få kontakt med Passagen för mig. Så bra att jag har mina bloggar här på Blogspot då. Jag har ändrat namnen på bloggarna i Blogspot. Det var inte så smart att ha samma namn på alla bloggarna. Jag fick goda råd av Kojiki och nu heter min första blogg på Blogspot "Maskroskvinnans Tankefrön". Min andra blogg här på Blogspot heter nu "Maskroskvinnans eviga sommar". På så sätt hoppas jag att det ska bli lättare att hitta till de olika bloggarna för dig som vill läsa.

Idag har jag bloggat i "Maskroskvinnans Tankefrön", här på Blogspot. Jag har lust att blogga i "Maskroskvinnans eviga sommar" också. Det har jag haft lust till hela veckan egentligen, men jag har inte fått tiden att räcka till.

Just "Maskroskvinnans eviga sommar", den bloggen känner jag väldigt starkt för. Min tanke är att i "Maskroskvinnans eviga sommar", ska det andas sommarstämning året runt. Det känns som att jag målar en tavla när jag skriver i den. Den allra vackraste sommartavla. En tavla med både färger, dofter, musik och ord. Det var en idé som bara kom till mig och jag följde den på impuls, utan att tänka efter. Tanken på den bloggen gör mig både varm och glad i hjärtat.

Det gör mina andra bloggar också. Snart är det precis ett år sedan jag började blogga på riktigt i mitt liv. Det har varit ett omtumlande år för mig. Jag tror inte att jag hade kunnat hitta en hobby som skulle passat mig bättre än just att blogga.

Jag bara älskar att blogga! Och snart ska jag köpa mig en ny laptop för pengarna jag fick när jag fyllde 50 år i våras. De skulle egentligen vara till en hund. Men sedan så öppnade det sig plötsligt möjligheter för mig att börja arbeta på riktigt. Och då får drömmen om en hund vänta. Det får bli en laptop i stället. En laptop som är bara min egen och som är den bästa laptop man kan tänka sig för att just blogga. Jag tar gärna emot tips på en bra laptop från er som läser det här.

Per Gessle "I want you to know"

Viskningar


Här sitter jag en alldeles vanlig lördag i februari och äter frukost.Det är lugnt och stilla både i huset och utanför. Då tycker jag att det är mysigt att blogga lite vid sidan om själva frukostätandet.

Ibland när jag bloggar och skriver på tangentbordet, så kan jag få en känsla av att jag viskar fram mina ord. Likadant när jag får kommentarer. För det mesta så känns det som viskningar som jag får genom orden. Mjuka, fina, små viskningar.

Det känns så fint för mig. För jag är känslig för höga ljud, starka röster och skrik. Det hör till efter utbrändheten, just den här känsligheten.

Jag tror också att känslan av viskningar när jag bloggar, lite är känslan av att man får dela varandras tankar. Egentligen på sätt och vis "okända" människors tankar. Känslan av att få dela varandras hemligheter. Och hemligheter viskar man till varandra, eller hur?

Jag tycker om den där känslan av att jag viskar fram det jag skriver. Det får mig att skriva mjukare på tangenterna med mina fingrar. Det får mig att känna mig lugn och trygg i orden.

Så, psssssst, jag hoppas att ni hör det jag viskar till er nu. Viska gärna tillbaka, om ni har lust.