fredag 8 november 2013

Vägen till vänligheten

Kindness

Before you know what kindness really is
you must lose things,
feel the future dissolve in a moment
like salt in a weakened broth.
What you held in your hand,
what you counted and carefully saved,
all this must go so you know
how desolate the landscape can be
between the regions of kindness.
How you ride and ride
thinking the bus will never stop,
the passengers eating maize and chicken
will stare out the window forever.

Before you learn the tender gravity of kindness,
you must travel where the Indian in a white poncho
lies dead by the side of the road.
You must see how this could be you,
how he too was someone
who journeyed through the night with plans
and the simple breath that kept him alive.

Before you know kindness as the deepest thing inside,
you must know sorrow as the other deepest thing.
You must wake up with sorrow.
You must speak to it till your voice
catches the thread of all sorrows
and you see the size of the cloth.

Then it is only kindness that makes sense anymore,
only kindness that ties your shoes
and sends you out into the day to mail letters and purchase bread,
only kindness that raises its head
from the crowd of the world to say
it is I you have been looking for,
and then goes with you every where
like a shadow or a friend.

~ Naomi Shihab Nye ~

Begravning


Fredagen den 8 november begravdes min moster Karin som blev 89 år.

Det var en så vacker högtid. Solen lyste in genom kyrkfönstren strax innan begravningsgudstjänsten började. Mycket sång och musik och vackra minnesord.

Mosters grav ramades in av de allra vackraste blommor. I bakgrunden de kala, svarta trädgrenarna mot novemberhimlen där lite ljusblått syntes ibland. Det fick mig att känna som att mosters trädgård med alla hennes blommor var där och omslöt henne i tacksamhet. Det kändes kärleksfullt och tryggt.

Det kändes för mig som att mosters ande svävade över oss alla som var med på minnesstunden efteråt. Som att det var moster som bjudit in oss alla på kalas. Samma varma stämning och gemenskap som jag minns från fester och kalas hemma hos henne en gång.  Människor i olika åldrar. Från de yngsta till de äldsta. Generationsmöte.

Så lever vi på något sätt vidare genom varandra. De som en gång var. De som nu är. Och de som en gång skall komma.

Jag mötte släktingar och vänner som jag inte sett eller talat med på länge. Det kändes bra mitt i sorgen och saknaden som också var där. Det tröstar att ha andra människor omkring sig. Alldeles särskilt när någon människa har dött. Vi människor behöver varandra.

"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig." 
(Jacques Werup)