Jag läser Marcus Birros tröstande ord i en frågespalt till en kvinna som sörjer. Han skriver om att sorg är som ett krus som går i tusen bitar. Fast att Gud tar hand om en av de där skärvorna och skapar något nytt av det. Det blir aldrig någonsin som det en gång var. Gud skapar något nytt av människan.
Oavsett om man är troende eller inte, så tycker jag mycket om Marcus Birros ord om sorg och hur man påverkas av den som människa.
Det krossade kruset där en skärva av det som en gång var, blir grunden för det nya som växer fram.
Som att det finns något inuti var och en av oss som oavsett vad som händer oss i livet, förblir oförstört. Något att grunda sig i. Något som är botten i mig, det allra mest djupa, själva kärnan. Varifrån jag utvecklas som människa.
Vad som än händer mig finns där alltid något kvar att bygga nytt av. Att växa vidare från. En rot där det kan växa upp något nytt från det som kapats av.
Eller som Håkan Hellström sjunger om, "... det finns alltid nåt äkta att hålla fast vid".
Så är det ju.
Även om det kanske inte alltid känns så, när man befinner sig mitt i stora förändringar i sitt liv.