Nu slår allt ut i naturen. Knopparna är så sprickfärdiga som bara knoppar kan vara. Jag går långsamt genom vårens rike. Stannar till ibland för att ta in allt som sker.
Ändå är det omöjligt. Från morgon till kväll har så mycket hänt att jag har som en splitter nymålad tavla framför mina ögon när jag blundar på kvällen.
Lönnens knoppar som blir till limegröna blommor får tårar att trilla på mina kinder. För deras skönhets skull. För deras försvinnande korta stund av blomning.
För ja ... visst gör det ont ...
Visst gör det så ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Så som jag själv, i förändring, ibland tvekar.
Våga falla.
Våga öppna.
Våga vidare.
Eller våga stanna.
