tisdag 16 februari 2010

104-åring twittrar och är med på Facebook


I Aftonbladet idag läser jag om Ivy Bean, 104 år, som är världens äldsta Facebook-användare. Alldeles nyligen har denna pigga 104-åring också börjat använda sig av Twitter.

Ivy Bean, f d kvarnarbetare, är populär på nätet. Hon har nära 5000 vänner där. Fler än 54 000 personer följer hennes liv via Twitter. Den siffran är, enligt Aftonbladet, större än de svenska twittrarna Ebba Von Sydow, Johan Rheborg och Adam Alsings – tillsammans.

Där fick jag ännu en förebild i mitt liv.

Det är aldrig för sent så länge man andas.

Vättern har lagt sig


Jag läser i Jönköpings-Posten idag att nu har Vättern lagt sig. Det betyder att det är is över hela den djupa sjön. Det är bara kraftig blåst som kan förhindra isläggningen just nu. Isen är inte så tjock ännu, men nu när den är där över hela sjön, så växer isen till sig snabbt, läser jag i tidningen.

Skridskoentusiasterna är glada. Jag är inte särskilt glad. När Vättern har lagt sig blir det en sen och kall vår i Vätterbygden. Men det är ingenting som jag kan göra något åt.

Mer än att åka på semester till varmare breddgrader. Som till exempel till Brighton. Jag planerar för när jag ska kunna göra det. Hälsa på min dotter därborta. Jag längtar mycket efter henne.

Människoglädje


"Människor är människors största glädje"

"Come what may"


COme what may
Uploaded by debi_maya.

Det just jag är ämnad att göra



Idag har jag varit inne på kontoret och gjort i ordning min arbetsplats där. Det har varit renovering därinne och man har målat om och gjort det så vackert och fräscht med fina ljusa färger.

Jag känner mig oerhört lyckligt lottad att ha en arbetsplats att gå till igen. Hur länge den är min, det vet jag inte. Men jag är glad för varje dag jag har den. Jag trivs bra där. Härliga människor möter jag också. Glada, öppna, kreativa människor.

För mig är det viktigt att ha ett arbete. Det har alltid varit det i mitt liv. Jag har känt en stor glädje över att kunna vara självförsörjande. Det är jag inte idag, men jag hoppas att jag kommer att ha kraft att vara det till viss del, så småningom. Det är ett av de mål som jag strävar efter i mitt liv.

Jag har arbetat med massor av olika saker i mitt liv. Jag började arbeta på ferierna när jag var 14 år gammal. Då jobbade jag på en industri med olika förpackningsarbeten. När jag blev lite äldre satt jag ibland vid en press. De där feriejobben inom industrin, gjorde att jag bestämde mig för att där skulle jag inte jobba när jag blev "stor". Jag skulle jobba med något annat.

En sommar jobbade jag som städerska. Jag fick vara med om en storstädning av en skola. Där träffade jag underbara kvinnor som jobbade som städerskor och av dem fick jag verkligen lära mig hur man städar. Från golv till tak, toaletter både in- och utvändigt. Det jag lärde mig där, det har jag glädje av än idag.

En annan sommar jobbade jag på sjukhusets kuratorsexpedition. Då skrev jag journaler efter diktafon. Det var många spännande historier om olika människor som jag fick med mig från det jobbet. Fast jag hade så klart tystnadsplikt. Kuratorerna var underbara mot mig. De bjöd hem mig till sig och ett tag funderade jag själv på att studera till kurator. Det verkade vara ett spännande jobb, tyckte jag.

Fast min stora dröm var att bli journalist. Jag sökte in till journalisthögskolan, kom inte in och valde i stället att läsa en 2-årig utbildning till sekreterare på Högskola. Jag läste språk halva den tiden. Och inne i mig tänkte jag, att vem vet, kanske man behöver en sekreterare en dag på en redaktion och så kanske jag kan jobba mig in på en redaktion den vägen.

Så märkligt blev det också. Efter att först ha jobbat som sekreterare inom försäljning och inköp under att antal år, hittade jag på märkliga vägar till den där redaktionen där jag jobbade som journalist och redaktionssekreterare i hela åtta år. Det absolut roligaste jobbet jag haft i mitt liv så här långt. Inte blev jag miljonär, precis, men roligt det hade jag. Och jag mötte massor av underbara människor. Många minnen för livet har jag med mig från det arbetet.

Nästa jobb var som översättare för ett litet företag som jobbade med bl a översättningar, främst tekniska sådana. Jag hade hjälp av tekniker, annars hade det kanske slutat med katastrof. Det är inte så lätt att skriva om olika apparater eller maskiner på ett främmande språk när man inte ens förstår vad apparaten ska användas till. Men när vi samarbetade, jag och teknikerna, då gick det alldeles utmärkt. Det var mycket ensamarbete att översätta. Så för min del tyckte jag att det var ett trist jobb. Det var jag, texten och de tekniska lexikonen den mesta tiden. Så där var jag inte kvar så länge.

Sedan fick jag jobb som sekreterare igen. Ett härligt jobb, faktiskt. Gott om internationella kontakter, mycket jobb med att arrangera kurser och konferenser, skrivarbete i olika former, en del informationsjobb, redigering av texter och mycket, mycket mer. Det var kul och det var så kul att jobba så att jag överansträngde mig. Det blev en dyr läxa. Det tänker jag inte göra en gång till, jobba så mycket som jag gjorde då. Jag ska hitta balansen den här gången. Mellan arbete och fritid. Kunna säga nej, när jag känner att min kropp och själ behöver vila.

Just nu jobbar jag som journalist igen. Så här långt känns det helt rätt för mig. Jag tycker ju så mycket om att skriva, att få träffa människor, att lyssna på vad de har att berätta. Att få lära mig nya saker. Det är väldigt stimulerande och allmänbildande att jobba som journalist, tycker jag. Jag känner att jag är verkligen på rätt plats i livet när jag intervjuar och när jag skriver.

"Man ska göra det man är ämnad för", har någon vis människa sagt. Så tror jag att det är. Jag tror också att man kan vara ämnad att göra flera olika saker. Eller så är man ämnad att göra just en speciell sak.

Livet handlar bland annat om att söka sig fram till vad just det där man är ämnad för att göra är. Det kan bli många snedsteg innan man kommer rätt. Men jag är övertygad om att varje litet steg, även snedstegen, leder mig rätt. Allt är egentligen en tidsfråga.