En gång läste jag en berättelse om en munk som började varje morgon med att sopa golvet. Han sopade inte golvet i första hand för att städa. Han hade sopandet som en morgonritual. En övning i medveten närvaro att starta sin dag med.
Den där berättelsen fascinerade mig. Hur munken njöt av att höra ljudet från sopborsten mot golvet. Hur han njöt av att vara i fullt fokus, i total närvaro i själva soprörelsen.
Det var inte alls så som jag själv kände det i morse när jag skulle damma i huset. För mig var det mer som att mitt huvud var någon annanstans än mina rörelser med händerna och dammvippan. Som att huvudet var före och dammvippan kom efter i det jag höll på med.
När det känns så, hjälper det mig att tänka på munken med sin morgonsopning. Jag saktar ned farten och känner att mitt huvud och rörelsen blir till ett.
I samklang med varandra i stället för att jobba i olika hastigheter.
Ingen människa kan köra i högsta hastighet hela tiden.
Det kan ta tid att hitta rätt hastighet ibland.
Men så viktigt för kropp och själ.
