Avstressande Qi-gong på sju minuter

På YouTube kan man hitta det mesta. Häromdagen hittade jag ett klipp med Qi-Gong-övningar på sju minuter.

Jag testade att göra övningarna på morgonen. Det har gett mig en skön lugn känsla inuti mig som hållit i sig hela dagen. Som att jag kommer in i den rätta andningen redan från starten på dagen.

Testa gärna du också om du vill. Känn alltid efter själv hur det påverkar just dig att djupandas och göra lugna långsamma rörelser. Det är inte självklart att det passar alla.

Det skulle vara roligt att få veta hur du upplever det. Berätta gärna!

Vems är ansvaret för att sänka sjuktalen i Sverige?

Annons från Ljusnan, lördagen 18 juli 2015

Bilden på en platsannons från Försäkringskassan som syns i sociala medier med rubriken "Vill du jobba för att sänka sjukskrivningstalen? Just nu söker vi en personlig handläggare ...", fick mig att börja fundera kring frågan om vem som egentligen har ansvaret att sänka de ökande sjuktalen i Sverige.

Har Försäkringskassan ansvaret för att sänka sjuktalen? För mig är Försäkringskassan en myndighet som bland annat ansvarar för sjukförsäkringen i Sverige. De ska se till att sjuka människor får den ersättning de behöver om de har rätt till ersättning och också att de får rätt ersättning enligt de lagar som gäller. OM det är så att Försäkringskassan har till ansvar att sänka sjuktalen, så är min tanke att man i så fall bör sluta att misstänkliggöra, pressa och stressa sjuka människor och i stället öppna sina hjärtan och börja lyssna på de människor som mår dåligt och också har intyg från läkare om att de behöver stöd i livet.

Ett sätt att få ned sjuktalen i Sverige som till största delen är på grund av psykisk ohälsa numera, tror jag är att sluta stressa sönder redan sönderstressade och i stället stötta och peppa och lyssna till den människa som mår dåligt. Det är min uppfattning om en väg mot ett friskare samhälle.

Vem kan mer ha ansvar för att sänka de ökande sjuktalen i Sverige? Individen, kan jag tänka. Vi har som vuxna människor så klart personligt ansvar för att ta hand om vår hälsa. Att motionera, leva hälsosamt, se till att få tillräcklig och god sömn, undvika alkohol och tobak, kunna sätta gränser så att vi inte kör slut på oss själva. Lämna allt som är destruktivt och söka det som får oss som människor att må bra. Fast om vi råkar ut för en bilolycka och blir totalförlamade över en sekund, har vi då ett personligt ansvar för vår hälsa? Eller om vi får cancer? En förlossningspsykos? Scizofreni, manodepressivitet?

Hur mycket av det vi kallar ohälsa är vi personligt ansvariga för? Kan vi kallas personligt ansvariga för genetiskt ärvda sjukdomar? Är vi personligt ansvariga för vilka vi valt som föräldrar och far- och morföräldrar innan vi ens föddes? Hmm ... intressant. Vad tänker du när du läser det jag skriver?

Vilket ansvar har arbetsgivarna för de ökande sjuktalen i Sverige? De extremt slimmade organisationerna. Anlitandet av bemanningsföretag i stället för att anställa egen personal vilket skapar enorm stress att leva i för de människor som jobbar som timanställda hos bemanningsföretag, tänker jag. Den ökade mängden arbetsuppgifter som lagts på varje individ att sköta genom årens gång. Jakten på vinster och kostnadseffektivitet in absurdum med minimerade möjligheter till pauser och andhämtning vilket gör att allt yngre människor hamnar i utmattning.

Kanske de borttagna eller mindre regelbundna hälsokontrollerna av anställda, vilket enligt den hjärtläkare som utredde mitt hjärta för några år sedan, var en väsentlig orsak till att allt fler människor idag i Sverige faller ner och dör knall fall i en hjärtinfarkt eller drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar.

Underanställning på arbetsplatserna i stället för överanställning som jag fick lära mig när jag läste Företagsekonomi tidigt 80-tal, var fullt normalt att ha på i alla fall större företag. Man överanställde personal därför att man visste att alla de anställda skulle aldrig kunna finnas på plats samtidigt en arbetsdag. Någon skulle vara sjukskriven. Någon skulle ha en anhörig som dött. Någon skulle kanske vara dagen efter. Därför att så är det att vara människa. Man kan ibland av olika skäl inte arbeta 100 %.

Ja, det där var länge sedan. Historia. Allt annat än hur samhällsandan är idag där vi människor ska vara robotar och fullt arbetsföra och helst mer än fullt arbetsföra 100 % och allra helst ännu mer än så och allra, allra helst ända in i graven.

Vilket ansvar har skolan för de ökande sjuktalen i Sverige? Dagisen? Barnavårdscentralen? När börjar en människas hälsa? När börjar en människas ohälsa? Hur påverkas människors psykiska hälsa av att vara i så stora grupper tidigt i livet att de inte känner sig sedda eller lyssnade till?

Vems är ansvaret för att sänka sjuktalen i Sverige? Ja, vems? Vad tänker du?

Kanske är svaret att det är allas vårt ansvar. Det är mitt ansvar lika väl som ditt. Det är samhällets ansvar och det är arbetsgivarnas. Det är vårdens ansvar och det är politikernas ansvar. Varje medmänniskas ansvar lika väl som mitt eget.

Allas vårt ansvar genom hur vi är mot varandra som människor. Hur vi möter varandra och hur vi handlar mot varandra. Och också hur vi är och vad vi gör med oss själva.

Och kanske är sänkta sjuktal då också Försäkringskassans ansvar. Där den intressanta följdfrågan då blir HUR det ansvaret ska visa sig i handling. Genom utförsäkringar, press och misstänkliggörande. Eller genom en tillräckligt trygg sjukförsäkring för den som behöver det och genom att lyssna in och göra bedömningar enligt det individuella behovet i stället för att hantera sjuka människor som att de alla hade samma behov för att läka samman så bra och så snabbt som möjligt igen.

Hur mycket nytt är det under solen egentligen? Den här bilden tog jag vid en allmosebössa utanför Medevi Brunn igår.

"Wänd ej kallsint bort ditt öga. Du som lycklig går förbi. Lägg din gåva häruti. Blott en skärf om än så föga. Minns att bifall från det Höga Skall din vedergällning bli! Allt hvad vi här kunna samla. Blir för Qvalets folk ett stöd. Sjuklingar i värk och nöd. Blinda som i mörkret famla, krymplingar bland barn och gamla. Söka helsan. Tigga bröd."

(Text från Alllmosebössa utanför brunnskällan från 1678, Medevi Brunn)


Lästips: "Försäkringskassan söker personal till att sköta stupstocken?" (Solrosuppropet)

"Försäkringskassan söker personal för att sköta stupstocken - del 2" (Solrosuppropet)

"Hög tid att diskutera den ökande sjukfrånvaron" (Försäkringskassan Press)

"DN, sjuktal och alliansens rehabkedja" (Kjell Rautio)

"Därför ökade sjuktalen på 90-talet" (Solrosuppropet)

Vårdepp

Många människor blir deppiga den här tiden på året. Jag är en av dem som känner "vårdepp" när ljuset börjar komma tillbaka till Norden. Sådan har jag varit i halva mitt liv, minst.

Jag minns när mina ungar var små och vi åkte till fjällen hur jag samtidigt som jag packade vinterkläder och slalompjäxor och skidkläder, undrade hur jag skulle orka. Varför jag överhuvudtaget gav mig iväg på skidsemester när jag var så grymt trött?

Fast efteråt. Vilken energikick jag hade fått efter att ha varit i solen och snön och rört på mig, åkt skidor, varit utomhus hela dagarna i friska luften och med allt ljuset där.

Om man är en människa som är känslig för årstidsväxlingar, blir man efter vad jag läst mer och mer känslig för det ju äldre man blir. Det känns inget kul.

Man får göra det man kan för att må så bra som möjligt tills kroppen ställt om sig. Att motionera utomhus så mycket som möjligt hjälper. Att äta D-vitaminer påstår en del hjälper. Det har jag gjort två vintrar nu. Kanske att jag har haft färre infektioner, fast det är svårt att säga säkert vad det beror på.

Sova ordentligt är viktigt. Lägga sig i tid på kvällen och gå upp senast när ljuset kommer. Sova lagom mycket, varken för lite eller för mycket. Kvinnor behöver i allmänhet mer sömntimmar per natt än män.

Att äta bananer, ägg och valnötter till exempel ska också vara bra mot vårdepp.

Att vara med människor som man trivs med och att skratta tror jag alltid är bra mot depp. Vad än det beror på.

Känner du att du kan bli trött och deppig när ljuset kommer tillbaka efter vintern?

Har du några knep som du tar till för att få mer energi och må bättre då?

Jag och Aftonbladets Viktklubb

Igår kväll kände jag mig särskilt stolt över mig själv. Efter den stora hjärtutredning som man gjorde på mig under det senaste året (som lyckligtsvis nog visade att mitt hjärta var friskt), bestämde jag mig för att träna och få bort de ohälsosamma kilon som samlat sig på mig under en mycket stressig och långvarig period i mitt liv.

Till saken hör att jag aldrig har bantat eller hållit någon diet i hela mitt liv någonsin ... Jag har inte behövt det. Varit lyckligt lottad med en hög ämnesomsättning, helt enkelt.

Jag gick med i Aftonbladets Viktklubb och för loggbok där sedan ett par veckor tillbaka. Det visade sig att jag ätit alldeles för SMÅ mängder mat och också inte alltid det som kroppen behöver.

Den direkta effekten av att jag balanserat min kost och också rör på mig regelbundet, har blivit att jag känner mig piggare, har mer energi jämt fördelad över dagen och också mera ork. Panikattackerna blir också svagare när jag motionerar. Jag ser motionen som min anti-depressiva biverkningsfria medicin när jag ger mig ut och promenerar.

Nu börjar resultaten visa sig både på vågen och kring min midja. Jag är på väg mot hälsosam vikt och mått igen, så som jag hade det förut. Det som är mitt mål med den förändring jag nu gör i mitt liv. Allt för att undvika hjärt- kärlsjukdom och andra besvär som övervikt kan leda till.

Trädgårdsarbete för utmattade

Mina blommiga trädgårdstofflor som jag köpte för några år sedan.

Första maj har i hela mitt vuxna liv betytt vårstädning i trädgården. Det var några år som jag inte orkade ens vara i trädgården, då när jag fick min stresskollaps. Fast steg för steg så hjälpte trädgården mig att läka samman igen.

Jag var inte längre densamma som innan kollapsen. Min kreativitet hade hjälpt till att få mig att gå in i väggen. Det var min kreativitet som många gånger hjälpte mig att komma tillbaka igen. Jag fick hitta nya sätt att göra saker på. För så som jag jobbat förut fungerade inte längre.

Det var till exempel helt omöjligt för mig att rensa i ett trädgårdsland. Allt jag såg på marken flöt samman till en enda röra. Mina händer löd mig inte om jag skulle plocka bort ogräs. Det gjorde mig sorgsen och nedstämd. Jag älskade min trädgård och sörjde att jag inte kunde jobba där som jag gjort förut.

Så småningom, efter flera år, fick jag tillbaka så mycket av min koncentrationsförmåga att jag medvetet kunde bestämma mig för att fokusera på en enda planta i trädgårdslandet. Och så rensade jag i och kring bara den plantan.

Efter att jag gjort det fick jag sätta mig och vila. Kraften försvann för resten av dagen ur min kropp och ur mitt huvud. Det var bara att acceptera och invänta kraften igen.

Idag var jag ute i trädgården i två timmar. Det går framåt för mig kan jag konstatera. Jag räfsade bort gamla bruna löv. Klippte ned vissna växter. Jag gör alltid det på våren. Dels för att jag tycker att det är vackert med rimfrost på nedvissna grenar. Dels för att växterna lättare klarar en sträng vinter om man väntar med att klippa ned dem tills det blir vår.

Min lilla dvärgpudel Mimmi var med mig i trädgården och hon är ett härligt sällskap. Det blir kasta pinnar med henne ibland i stället för att kröka rygg över trädgårdslandet hela tiden.

Så här såg min sandlåda som jag har i trädgården till växter ut i morse när jag gick ut i trädgården.

Under alla de vissna bruna löven fanns det som jag önskade mig idag. Knoppande grönska. Liv i växter som funnits i min trädgård i många år.

Innan dess har en del av växterna vuxit i trädgårdar hos människor som jag hållit mycket av, människor som inte längre lever fast att de växter som en gång var deras, lever kvar hos mig.

När jag krattat och klippt bort vissna växter såg jag det gröna. Taklöken som en gång växte i min svärmors trädgård har överlevt den här vintern också.

Den älskade daggkåpan som jag fick som en liten, liten planta av min nu döda mamma en gång, lever och grönskar.

Något av det svåraste av allt för mig efter min utmattning, är att känna gränserna för vad min kropp och själ orkar med. Ofta känner jag det inte förrän dagen efteråt. Och alltför ofta kör jag fortfarande över mig själv.

Ett sätt att försöka hitta balansen mellan vila och aktivitet är att se till att ta en paus en gång i timmen har jag fått lära mig. Då handlar det inte bara om att lägga ned händerna. Utan att se till att också vila från intrycken man upplevt. Att blunda och meditera en stund är ett bra sätt för mig att hämta kraft i vardagen.

Sedan känner jag mig så hungrig när jag jobbat i trädgården. Maten smakar godare än annars. Och jag sover extra gott om nätterna.

Det känns underbart att våren äntligen är här igen, tycker jag.

Tack, livet, för denna underbara dag i mitt liv!

Solglasögon kändes skönt att ha på sig idag i det starka vårljuset.

Pelargonerna har fått komma ut i det inglasade uterummet nu.

Medkänsla ger mer dopamin än sex och pengar

I en ny artikelserie i Svenska Dagbladet läser jag om James Doty, forskaren som kan visa att vår medkänsla med andra frigör mer dopamin än både sex och pengar.

"Vi är gjorda för att bry oss om varandra", säger James Doty.

Begreppet medkänsla är en mer aktiv reaktion än empati (vilket är förmågan att känna in andra varelsers känslor). Andra människors lidande väcker medkänsla hos oss och en vilja att göra något åt lidandet.

Enligt James Doty kan man träna upp sin medkänsla (compassion) och det sker en mängd positiva effekter när man gör det. Man blir mer motståndskraftig mot negativ stress, får mindre ångest och ett bättre immunförsvar.

Långvarig stress och trauman kan leda till att den viktiga delen hippocampus i hjärnan krymper. Då försämras t ex våra minnesfunktioner. Något som jag själv upplevt i samband med min utmattning.

Mycket kärlek, meningsfulla sammanhang och hjälpsamhet kan förändra nervbanorna i hjärnan och antingen öka hjärnans förmåga eller läka det som en gång blivit skadat, t ex på grund av långvarig stress och trauman eller utmattning.

Det allra mest positiva i artikeln är för mig att James Doty berättar om hur man SJÄLV genom att meditera över sina "snälla" känslor, som generositet, empati och förlåtelse, kan träna upp sin medkänsla.

Tänk att något så viktigt kan vara så enkelt!

Artikeln väcker frågan i mig om medkänsla med mig själv också frigör mer dopamin än sex och pengar? Eller fungerar det bara så när det handlar om medkänsla för andra varelser?

I Sverige ökar den psykiska ohälsan allt mer. En anledning till det är jag övertygad om är att vi lever i ett hårt samhällsklimat där det gäller att sköta sig själv och skita i andra.

Genom att förändra politiken och samhällsandan till ett samhälle där vi känner med varandra och också visar detta i handling och politiska beslut, tror jag att vi alla kan må bättre.

Det bästa av allt är att vi som sagt, om vi vill, kan börja den här förändringen redan idag.

Med oss själva och de människor som finns runt omkring oss. Eller de långt borta, för det är lika viktigt att bry sig om de nära som de människor utanför den närmaste kretsen enligt forskaren James Doty.

Det handlar, i slutänden, om vår överlevnad som människor.

"Den som samarbetar och är snäll får sänkt blodtryck, den som hjälper andra får stärkt immunförsvar och längre livslängd", förklarar James Doty i artikeln och berättar om en studie med en grupp pensionärer som ägnade sig ett par gånger i veckan åt frivilligarbete. De levde längre än kontrollgruppen som bestämde sig för att inte använda sin tid till välgörenhet.

–Vi är skapade för att bry oss om varandra, och forskningen tyder på att det finns särskilda banor i hjärnan för medkänsla, fastslår James Doty.

Med ett skratt säger James Doty att han tror att börsmäklare är psykopater. Belöningssystemen som måste aktiveras för att vara i börsmäklaryrken uppmuntrar den sortens människor som drivs av egenintresse, är skrupelfria och inte bryr sig om andra, menar han på fullt allvar. Supermedkännande personer är ovanliga i den miljön, de skulle aldrig överleva där, säger han avslutningsvis i artikeln.

Vill söka det friska i mitt liv

Var på återbesök hos astmasköterskan idag efter att ha använt astmamedicin i ett par månaders tid.

Mina värden var likadana idag som sist jag var där i höstas. Så enligt sköterskan verkar medicinen inte ha haft någon effekt på min lungfunktion. Alltså ansåg hon att jag inte har astma. Fast det är min läkare som ställer eller stryker diagnosen slutligen.

Dessa olika förvirrande besked känns så jobbiga. Det gör att jag inte litar på dem till sist. Utan litar på min egen känsla i stället. Jag tror inte heller att jag har astma. Jag tror att jag helt enkelt är trött intill utmattningens gräns fortfarande. Jag tror att jag behöver tid för återhämtning. Tid för det som är lustfyllt för mig, glädje och skratt. Tid för lugn och ro och för att ta hand om mig själv med bra kost, motion och god sömn. Jag tror helt enkelt att jag inte hittat balansen än i mig själv efter de senaste årens starka negativa stress.

Jag hade knappt mer än hunnit hem från besöket hos astmasköterskan, så fick jag ett brev med tid för arbetsprovet när det gäller mitt hjärta. På skärtorsdag ska jag cykla uppe på sjukhuset för att se hur mitt hjärta fungerar.

Jag kommer att göra det, fast jag är så trött på allt vad sjukhus, läkare och undersökningar heter.

Vilken spiral det satte igång att jag nämnde för min läkare på vårdcentralen i maj förra året att jag trodde att jag hade luftrörskatarr.

Jag vill medvetet söka det friska i mitt liv från och med nu.

Och jag litar till mig själv och min egen känsla först av allt.

I brevlådan låg också en DVD som jag beställde häromdagen. Susan (Knip) Lanefelts suveräna supergympa. Jag har haft den på en gammal video och tränat till den ibland genom åren, så jag vet att där är mycket bra övningar för hela kroppen. Uppdelade i 15-minuterspass så att man kan göra ett kortare pass varje dag om man vill. Eller ett längre pass lite då och då. Det har hjälpt mig förut att hitta styrkan i min kropp igen. Nu har jag den på DVD och kan träna när det passar mig, i den takt som jag känner är lagom för mig nu.