Vissa dagar känner jag mig hudlös. Allt går in i mig utan något som helst filter. Det är dagar som kan vara både härliga och jobbiga. Ord kan svida. Känslor kan bränna.
Hudlösa dagar behöver jag ta väl hand om mig. Unna mig. Vara i lugn och ro. Tycka särskilt mycket om mig själv. Peppa mig. Älska mig. Vårda mig.
Jag har haft ordet "hudlös" i min vokabulär lång tid i mitt liv. Men det är skillnad på att ha ett ord i sin vokabulär och på att verkligen känna att man förstår vad det innebär. Idag vet jag i mig själv vad det är att vara hudlös. Jag kan använda mig av mina hudlösa dagar på ett sätt som gör att jag får med mig nya insikter om mig själv och om andra människor.
Hudlöshet och känslighet är något att vara tacksam för, även om det ibland är smärtsamt. Ur smärtan kommer något gott så småningom. Hudlösheten har jag fått med mig i livet på något sätt och kanske kommer den alltid att finnas där. Kanske är det en gåva i stället för en "svit" efter allt som hänt?
Hellre är jag hudlös vissa dagar än alltid hårdhudad.
