Jag har varit med om många trauman och sorger i mitt liv. Jag kan förloppet.
Först är där chocken. Sedan kommer sorgen. Olika lång beroende på olika omständigheter. Sedan kommer läkningen. Också den olika lång beroende på vad det handlar om. Kanske också beroende på vem man är som människa.
Jag tror att en anledning till att långtidssjukskrivning och utförsäkring känns så tröttsam och energikrävande, är att där inte blir något avslut. Ingen "död". Jag menar, när någon till exempel dör, så dör människan, hon/han försvinner. Vid en skilsmässa så blir skilsmässan i sig som en "död", ett slut på något. Sedan sätter sorgearbetet igång. Sorgen öppnar i de allra flesta fall så småningom upp för glädjen igen. Jag har varit med om den processen så många gånger i mitt liv. "Jag kan icke räkna dem alla", skulle jag kunna säga.
Men i det här fallet, att drabbas av långvarig sjukdom, och inte få någon förtidspension, att bli av med sin arbetsförmåga och nu också utförsäkras, i allt detta finns inget "slut", ingen "död". Det fortsätter som en rundgång hela tiden. Ingen möjlighet att få börja sitt sorgearbete på allvar. Inte heller någon möjlighet att få avsluta det. Ingen möjlighet att få läka ut sorgen.
Det måste vara därför det känns så tungt just nu för mig, tänker jag. Det är som att själva sorgen blir kronisk, den "fastnar". Sorgen över att ha förlorat hälsan jag en gång hade. Sorgen över att inte längre kunna vara självförsörjande. Samtidigt finns det ju ett hopp i allt detta, hoppet om att kanske kunna bli starkare så småningom, tänker jag. Jag är ju fortfarande vid liv.
Jag vill ha ett avslut på allt det här. Jag vill få sörja klart. För att kunna läka samman igen. Öppna upp för glädjen inuti mig igen. Så som jag gjort så många gånger förut i mitt liv.
Acceptans är också bra för mig just nu. Jag försöker acceptera. Igen.
