Jag vaknade tidigt idag av kraftigt regn mot taket till uterummet.
Det åskade igår kväll. Kraftiga regnskurar gjorde sommarkvällen mörk som en tidig höstkväll. Jag njöt.
Just nu trivs jag med mulet väder. Regn. Kanske för att det till viss del speglar hur jag känner mig inuti mig just nu. Inte hela tiden. Fast ibland.
Jag är ensam vaken i huset nu. En lätt morgonvind får trädens gröna löv att fladdra. I horisonten ser det ut att spricka upp.
En skata kommer traskande rakt över gräsmattan.
En skata ... och jag tänker på mamma. Jag undrar; är hon en skata nu? Eller ... var är du, mamma?
Jag trodde jag var klar med döden. Vän med den, som Astrid Lindgren brukade tala om. Fast det är jag inte. Inte än. För varje nära älskad människa som dör, hamnar jag i ett tillstånd som får mig att ompröva. Ibland tänka nytt. Just nu är det frågorna som tar överhanden i mig.
Acceptans ... Så härligt det är när jag tillåter mig acceptans. Acceptans av hur jag känner mig. Av det som skett. Av det som är. Av det som ska komma, det som väntar.
Acceptans ... en vila för min själ. Ingen oro. Ingen undran. Ingen rädsla.
Acceptans ... tillåtelse att få känna det jag känner, vara den jag är, låta andra vara de som de är, låta allt få ... vara. Vara så som det är.
Vila. Frid. Tillåtelse ... Acceptans.
Och himlen ljusnar allt mer. Jag kan höra fågelsången. Maskrosorna har blommat över. Ogräset härjar överallt. Mitt ibland det alla dessa tusenskönor.
Allt ... precis allt därute och i mig ... är som det ska vara.
Allt ... är gott.
Kärlek.
