September 2025

September. Det är en så skön månad tycker jag. Årets september har varit så varm. Som att sommaren fortsatt och fortsatt i all oändlighet. Det känns för mig som att hösten blir mindre lång när september är varm. Hos Rudenstams fruktodlingar hängde de stora röda äpplena som i klasar när jag var där häromdagen. Alltid lika fantastiskt vackert att se de långa raderna av fruktträd där den här tiden på året.

Mina Mårbackor i uterummet har jag flyttat ner till källaren nu. Det blev tomt därute. Men var sak har sin tid. Och pelargoner tycker om sin vintervila. Att ta det lite lugnt. Vara i mörker och svalare temperatur.

Efter att jag tagit in pelargonerna gick jag ut i trädgården och plockade en bukett att torka. Kärleksörten var vacker tillsammans med några kvistar av oregano tycker jag. Som en liten del sparad sommar i en vas.

Höstkänsla

Oj så varm septembermånad vi fick! Jag börjar riktigt längta efter svalare dagar nu. Den där friska höstluften som jag tycker så mycket om. Kanske är den snart här, hösten. I alla fall har träden och vår lönn börjat skifta i höstfärger. Och idag har det regnat mycket även om det inte syns på bilderna i det här inlägget eftersom jag tog dem för några dagar sedan.

Minsann, där var troligen sommarens sista smultron i min hand. Vilka smultron smakar godast? Sommarens första. Eller kanske sommarens sista? Säg det den som kan. 

Här är den finaste lilla vovven i hela världen för mig, min älskade lilla Mimmi. Snart fyller hon hela tolv år. Hon är pigg som en unghund fortfarande. Promenerar och springer snabbt. Hör bra. Ser bra. Förstår så mycket av det man säger. Och också av det man inte säger. Titta in hennes ögon, kan du tänka dig en vänligare liten varelse? Det kan inte jag i alla fall. Vad jag älskar henne. Och i hennes ögon ser jag att hon älskar mig också. Det gör mig så varm i mitt hjärta. 

Snö

Denna veckan har jag städat och tagit fram adventsljusstakar och lite adventspynt. Vi ska ha gäster första advent, så skönt att ha det klart redan nu. Dessutom kom ju snön och det allra vackraste vinterväder till där jag bor inatt. Får se om snön stannar till första advent. Det skulle ju vara mysigt. Allt blir så mycket ljusare. Jag behövde inte tända lampor inomhus på morgonen som jag gjort nu annars. Snön därute lyser upp också inomhus. Mimmi och jag tog en förmiddagspromenad i det vackra vintriga landskapet.

Den vår de svage kallar höst

 

I lördags eftermiddag var jag inne i stan. På hemvägen gick jag en promenad längs med Munksjön. Det var en fantastisk kväll för att vara i november. +13,5 grader, alldeles vindstilla och ett så vackert ljus att det mer kändes som vår än höst. "Den vår de svage kallar höst", som det sägs. Jag njöt av stunden och kände att det kan nog dröja ett bra tag innan jag får uppleva en sådan ljummen kväll igen. Det sägs att det är snö på gång till helgen. Vi får se, men helt klart är det kyligare ute idag än på länge. Vinden kändes isig hos mig idag.

Utan att jag märkte det när jag tog bilden, kom en duva flygande genom den ljumma luften och landade sedan intill duvan på räcket. Det blev vackra bilder från den här kvällen, tycker jag. Ovanligt vackra.

Människor satt ute på bänkar och caféer och pratade. Jag tycker om att vandra runt i stan. Har alltid tyckt om det. Tur att jag har bara tio minuter med bil eller 20 minuter med buss för att ta mig till stan när jag längtar efter stadslivet. Kanske bor jag en dag i stan igen. Vem vet.

Märkligt att se julbelysningen tänd inne i stan så som det kändes i luften. Det var fullt med ljusslingor inne i stan också inför denna vinter 2022. En så märklig vinter nu igen. Men jag tror att vi verkligen behöver ljusen. Kanske kan man prioritera om annat istället för att spara el. Hur är det där du bor?

Höst och tid att vara snäll

 

Nu är det höst. Lönnen har tappat nästan alla sina blad. Bilden tog jag för två veckor sedan. Det kom några dagar med blåst. Bladen släppte snabbt. De var redo. Dagarna blir allt kortare och mörkret tar upp allt fler av dygnets timmar. 

Denna vinter blir ännu en märklig vinter. Mörkare och kallare än någon vinter jag tidigare upplevt, känner jag det som. Det är en märklig tid att vara människa i. Det har hållit på så länge nu. Allt tungt och utmanande och stressande.

Men där i trädgården är allt sig likt fortfarande. Dit söker jag mig för att hitta ro och stillhet. För att vila i nuet. Vila i skönheten som alltid finns där. Och hoppet om att ingenting, absolut ingenting varar för alltid. 

"This too shall pass".

Tid att vara snäll mot sig själv.

Och varandra.

Dubbel regnbåge

Vitsippor

Sedan ett tag har jag gått och kikat i vägkanten efter vårblommor. Nu har det kommit vatten i markerna tack vare snön och regnet. Idag kunde jag plocka årets allra första små vitsippor. Vilket mirakel som sker varje år medan vi människor vandrar på jorden. Jobbar och stressar. Älskar och krigar. Skrattar och sörjer. Lever och dör. Så stort att ha överlevt ännu en vinter. Att än en gång få känna doften från en skimrande nyutslagen liten vitsippa i min hand.

Påskliljor

På min födelsedag gjorde vi en liten utflykt till bland annat Rosariet i Jönköping. Inga rosor där än. Men istället bland mycket annat vackert en så lång rabatt alldeles full av gula påskliljor! Kändes kilometerlång, men jag har inte mätt den. Mer än med mina ögon. Hur som helst påminde rabatten mig om när min mamma berättade om när hon fött mig. Läkarna hade sagt att hon aldrig skulle få barn. Hon hade varit så svårt sjuk. Dödligt sjuk. Men något hände så läkarna fick fel. Det som hände var jag. Efter åtta års längtan efter ett barn föddes jag den 21 april 1959.

"Och när jag tittade ut genom fönstret, sa min mamma, strålade solen från en klarblå himmel. Längs med lasarettets husvägg på Värnamo BB blommade alldeles fullt av påskliljor. I vår trädgård hissade din nyblivna stolta pappa flaggan." Berättade mamma. Hon log.

Det är lite speciellt att känna att jag föddes som ett mirakel. Den som inte skulle kunna bli till. Så det är inte alltid läkare har rätt. Tack och lov finns det, ibland, mirakel.

 

/Anna-Karin

Visa mindre

Körsbärsträdets sommar

Inatt la du av dig dina genomskinliga löv som en gul matta på det gröna gräset. Älskade gamla körsbärsträd, tack för denna sommar. Tack för försommarens blomning. Lika andäktigt vacker som alltid med dina rent vita blommor. 

Fast just denna blomningen kändes inte inuti mig som den brukar. Jag såg den, utan att riktigt känna. Så mycket som hänt. Så mycket som känts tryggt som fallit samman. Så mycket som varit självklart, men inte längre var det. 

Men du, du stod där. Som en trygg drottning med en skimrande krona att vila under medan världen föll samman runt omkring oss.

Blombladen föll. En sommar kom och gick. Kanske en av de mest märkliga somrar i mitt och många människors liv. Men du var den du alltid varit. Bina och humlorna surrade kring dig. Den svarta flugsnapparen slog sig ned på en gren. Talgoxen kvittrade från en annan gren. En dag satt det en skogsduva i din krona. 

När dina bär lyste röda samlade sig kajorna och skatorna och tävlade om att äta upp dem. Det var ett kraxande som väckte mig i sommarmorgonen. Länge svalkade du mig med skuggan från dina gröna blad. Hela den långa, långa sommaren. 

Nu vill du vila. Spara dina krafter inför vintern som är på väg. Jag längtar redan efter när du blommar igen. Det känns tryggt att veta att du finns. Något tryggt att vänta på, när så mycket annat känns osäkert.

 

 

Tidig höstpromenad

Alla dessa promenader jag gått i sommar. För att inte tala om alla steg jag tagit i mitt liv. Där varje steg tagit mig dit där jag är nu. Och nästan alltid vid min sida under de senaste åtta åren, min lilla fina hund Mimmi. Den bästa PT jag kan ha, särskilt en vår och sommar som denna.

Nu är det redan september. Den första höstmånaden. Men idag på morgonen när jag var ute med Mimmi, värmde solen. Vinden var helt stilla. Himlen så där klart blå som den är den här tiden på året. Luften var frisk att andas. Visst går det lättare att andas den här tiden på året? Så känner jag det i alla fall.

En del träd börjar få höstnyanser på sina blad nu. Det är bara att njuta av allt som händer där i naturen. Ständig förvandling. Som i oss människor också. Även om vi inte tänker på det, så händer det ju massor i oss varje dygn. Jag tror att det var Kaj Pollak som berättade om att vi förändras så mycket på ett enda dygn att vi är egentligen en helt ny människa varje morgon när vi vaknar. Vilken hisnande tanke. Vilka möjligheter finns det inte i det, tänker jag.

Lönn

Åh hur längtade inte jag, denna längtan, långa mörka vinterdagar.

Hur längtade inte jag, efter bladens skyddande grönska, lönnens blomklasar mot isblå vårhimmel.

Hur längtade inte jag?

Tack, tack, tack, tack för denna dags grönska.

Tack för livet som öppnar sig igen.

Födelsedag

Min födelsedag firade jag med en bilutflykt till Gränna. Solen sken och värmde frusna själar. Himlen var blå. Det var den dagen träden slog ut i Vätterbygden. Det var så ovanligt vindstilla, så vackert att det kändes som att vara i en tavla. Så overkligt fast så verkligt ändå. Så overkligt som att åren går. Jag är densamma som igår. Och ändå inte. På något konstigt sätt.

Renfanans tid

Sommarkväll

Ängen

Det var som att ängen ville ta revansch på förra sommarens hårda marks ökentorka. Aldrig förut såg hon klövern mer än halvmeterhög blanda sig så i mängder med alla de andra vildorna, dansande på ängen i sommarnattsskymningen.

(Anna-Karin)

"Spelar min lind, sjunger min näktergal"

Blommande oxlar

Vägen

Skuggspel

Länge stod jag stilla, hänförd av lövens levande vindspel på den döda asfalten. Jag tror jag glömt hur löv kan spela. Så länge sedan sist.

En sådan dag

 

Och det var en sådan dag, när äppelträdet slog ut sina första blommor, solen sken och vinden tystnade i doftande hägg. En sådan dag när allt, allt är liv och ingen död alls finns.