onsdag 30 juni 2010

Längtar efter människor



Idag när jag vaknade kände jag att jag längtade efter att träffa människor. Det är så fint när jag börjar göra saker efter lust i stället för efter invanda rutiner eller "måsten". Ju mer jag lyssnar efter vad jag har lust att göra, desto snabbare får jag svaren inifrån mig själv vad jag längtar efter eller vad jag behöver.

Jag ska ringa några vänner idag och se om de är hemma. Jag läste någonstans under den där tiden när jag var så mycket hemma under min sjukskrivning, att som människa behöver man träffa fem människor utanför sin familj varje dag för att må bra.

Jag tror att det där är individuellt. Jag tror att vissa människor behöver träffa ännu fler än fem människor utanför sin familj varje dag för att må bra. Jag tror att vissa människor behöver träffa färre för att må bra. Jag tror att behovet av att träffa människor också skiftar olika perioder i livet. Det finns perioder i livet när man som människa behöver ensamhet. Och det finns perioder i livet när man som människa behöver möten med andra människor.

Det viktiga är att jag som människa känner efter vad det är just jag behöver just där jag är idag. Ensamheten och tystnaden. Eller människomötena och samtalen. Och att jag sedan försöker att få fatt i det jag behöver. Att jag söker mig till det som jag längtar efter.

Tillsammans är man mindre ensam.

I ensamheten kan jag möta mig själv.

Som människa behöver jag möta andra.

Som människa behöver jag också möta mig själv.

Nu är det nyponrosornas tid! Jag älskar doften av nyponrosor! Den mest somriga doften av alla för mig. Jag såg blommande vita nyponrosbuskar vid den ljusblå Vättern igår. Sagolikt! Jag tycker att den vita nyponrosen är den allra, allra vackraste nyponrosen. Men både den vita och den rosa doftar lika mycket sommar. Att vandra intill blommande nyponrosbuskar och dra in doften från dem, det är sommar för mig!

söndag 27 juni 2010

Brighton del 5 - sista delen


Den sista dagen i Brighton vaknade vi till strandväder! Solen sken och det var lördag.Vi skulle besöka The Royal Pavilion i Brighton, den enda riktiga sevärdheten i hela Brighton enligt äldsta dottern. Hon hade själv inte varit där eftersom det var ganska dyrt att besöka den. Byggnaden såg mer ut som ett litet palats för mig än som en paviljong. Med sina kupoler och torn kändes det som att vi plötsligt var någon helt annanstans än i Brighton. Mer som att vara i Indien eller kanske Japan eller Kina.


Innan vi gick in i paviljongen åt vi en lätt lunch i den vackra parken strax intill. Där kunde man hyra stolar att sitta i och det fanns gott om människor att studera. För första gången i mitt liv fick jag höra en man spela på instrumentet sitar. Det var ljuvligt! Avkopplande! Den här mannen satt nästan alltid och spelade på sin sitar i just den här parken intill Paviljongen, berättade äldsta dottern.





The Royal Pavilion, byggt av Kung George IV, var en fantastisk byggnad, både exteriört och interiört! Tyvärr var det förbjudet att fotografera inomhus så jag har inga bilder från alla de underbara rummen. Men jag kan berätta att där fanns handmålade originaltapeter från tidigt 1800-tal i de allra ljuvligaste färger, rosa, rött, gult, grönt, blått ... The Royal Pavilion byggdes och inreddes så som man trodde att man byggde och inredde i Asien på den tiden. Det var gott om fågelmotiv och blommor och allting kändes överdådigt och ändå ombonat på samma gång. The Royal Pavilion var som ett enda stort lustslott, det var gott om fester där och jag önskar att jag hade haft med mig en tidsmaskin. Så att jag kunde rest bakåt i tiden och fått vara med i ett litet hörn någonstans, fått se och höra och kanske tala med någon av alla människor som vistades där.

När jag kom in i matsalen blev jag stående och bara tittade på de allra vackraste och största kristallkronor jag någonsin sett! De var delvis formade som stora upp- och nedvända blommor och den största av dem alla som hängde mitt över det många, många meter långa matbordet, var kanske 1,5 meter i diameter. Så vackert!

Kung George IV, som lät bygga The Royal Pavilion, hans största intresse var mat. Därför investerade han i det mest moderna kök man kunde tänka sig på den tiden och i köket arbetade landets förnämsta kockar. Ofta tog kungen med sig sina inbjudna gäster på en guidning i sitt kök, så stolt var han över det.

När det var bjudning i The Royal Pavilion, serverade man alltid en hel buffé med mat. Där kunde det finnas ett 30-tal entrérätter, ett 20-tal huvudrätter och uppåt ett 40-tal efterrätter att välja bland. Och mycket, mycket annat. Det var överflöd som gällde.

Mätta och belåtna, kan jag tänka mig, vandrade man efter maten till The Music Room i framförallt färgerna rött och guld, intill matsalen. Ett så stort och vackert rum att jag satt där länge på en bänk och bara njöt av själva stämningen. Och önskade om igen att jag hade haft med mig en tidsmaskin. Vilka samtal hade man haft där i rummet? Vilka ögonpar hade mötts? Vilka händer hade fattat varandra? Vad skvallrade man om?

Det var nog fler än jag som kände så, för turisterna i rummet vandrade omkring ovanligt tysta just i The Music Room. Där var en vilsam och samtidigt spännande stämning.

Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om The Royal Pavilion. Men vem orkar läsa det? Jag köpte i alla fall med mig en bok hem, med bilder på alla de underbara rummen. Varje rum var som ett litet konstverk i sig och det går att få mycket inspiration från färgsammansättningarna, mönstren och formerna som var där.

Mitt i The Royal Pavilion fanns ett scones-café och där mellanlandade vi. Jag åt så goda, nybakade, knapriga sconesbullar med russin i! Till det serverade man "clotted cream" (riktigt, riktigt fet grädde!), sylt och så drack jag så klart té till. Jag tyckte att téet i England var gott. Jag hade hört att det skulle vara så mycket starkare än det vi dricker här hemma, men jag som alltid älskar té tyckte mycket om det téet jag drack i England.

Sedan hade vi några rum till kvar att vandra genom. Bland annat kungens sovrum som jag gärna kunde haft som sovrum själv. Det hade varit skönt att få sträcka ut sig i den högt bäddade sängen full av kuddar, men det fick man så klart inte.

Nu hade vi fyllt vår ryggsäck med kultur den här soliga lördagen i Brighton. Stranden nästa!


Stranden var det, ja. Där var det soligt, fullt av människor, liv och rörelse. Vi promenerade lugnt bland alltsammans och önskade nog djupt därinne att vi nyss hade anlänt till Brighton så att vi kunde stannat där på stranden i flera, långa dagar. Det var mycket att ta in för alla sinnen på bara några timmar.



Här var det en ung kille från Finland som hade en spontan show. Han lät två personer hålla en kedja kanske 1 1/2 meter ovanför en kille som låg ned på asfalten. Sedan sprang han några varv för att få upp fart, och så hoppade han över kedjan och killen som låg därunder. Det var en charmig kille som förutom att kunna hoppa också var mycket underhållande att lyssna på. Så där stod vi en stund och tittade.











Ett av mina favoritmotiv bland alla tavlor som fanns till salu längs med stranden i Brighton; en tavla med en cupcake! DEN var jag riktigt sugen på att köpa med mig hem... jag blev så glad av att titta på den!













Vi hade trötta ben efter den här långa strandpromenaden. I alla fall hade jag det. Dags att ta sig hem till vårt hotellrum igen, den här gången för att packa våra resväskor. Vi bokade en taxi som skulle hämta oss klockan halv tre på natten för att köra oss till Heathrow flygplats i London. Vi skulle ta oss till Köpenhamn med ett tidigt morgonplan.

Jag kände mest för att vila på hotellrummet. Men tack och lov så var mina döttrar energiska nog att lyckas locka med mig till en pub för att äta en god "sista måltid" i Brighton och för att se hur det går till på en pub i England när England spelar sin första match i VM i fotboll mot USA.

Det var både se- och hörvärt, kan jag säga. Innan matchen började sjöng de samlade människorna på puben (och de var många, där var riktigt trångt) "God save the Queen", tillsammans. Och vi hade sådan tur att just den här kvällen gick det inte lång stund innan England gjorde det första målet. Vilket jubel! Jag trodde att taket skulle lyfta sig på puben, men det låg stadigt kvar.





Efter en riktigt tung och maffig typisk engelsk efterrätt som var någon slags söt pudding, bestämde jag och tonåringen oss för att gå hem och lägga oss för att få lite sömn innan vi skulle gå upp mitt i natten. De andra stannade kvar och såg klart på matchen. Jag vaknade när matchen var slut. Den hade slutat oavgjort mot USA och människorna jublade på Brightons gator. Men jag var så trött att jag somnade snart om igen. Som en klubbad säl den här gången också.

Taxin höll tiden på minuten och jag gick som i en dvala men vi kom ut till taxin med våra väskor och sedan kunde vi halvsova i mörkret och väckas av gryningen för att njuta av det underbara böljande landskapet i södra England.

Och plötsligt var vi på Heathrow... jag... på Heathrow, den stora flygplatsen i London. Aldrig, aldrig att jag hade trott att jag skulle vara det om någon hade frågat mig för två år sedan. Men; livet är ett äventyr. Jag själv är banne mig ett äventyr också. Jag blir starkare för varje år som går. Och så stark som jag är idag har jag nog aldrig varit förut i hela mitt liv! Det är underbart att vinna över sina rädslor!

Här sitter jag som vinnare på Heathrow flygplats utanför London. En mycket tidig och stilla söndagsmorgon sommaren 2010. Med nästan tomma stora hallar och inga som helst köer till incheckningar och säkerhetskontroller. Med bara ett 20-tal medresenärer i British Airways flygplan på hemresan som gick hur bra som helst.

Den här gången sa jag inte de orden som jag sa för drygt 20 år sedan när jag flugit till Stockholm: "Nu har jag flugit. Nu gör jag det aldrig mer i hela mitt liv". Den här gången sa jag efter landning; "Jag har kanske inte lust att sätta mig i ett flygplan och resa iväg just imorgon igen. Men jag kommer definitivt att flyga igen. Massor av gånger. Nu ligger världen och väntar för mina fötter!". Man ska aldrig säga aldrig... det har livet lärt mig många, många gånger om!




Efter en fin flygresa till Danmark blev det en snirklig, krånglig, försenad och virrig tågresa hem till Nässjö. I stället för att åka direkt till Nässjö från Köpenhamn, fick vi byta i Malmö. Där var det så kallt, elva plusgrader! Jag frös så jag skakade. Människorna var klädda nästan bara i grått, brunt och svart, kändes det som. En sådan kontrast mot det färgglada Brighton. Det kändes verkligen skillnad.

På Malmö station fick vi olika förvirrande besked från högtalaren om vilket tåg vi skulle åka med. Men vi kom på rätt tåg i alla fall. Det var trångt på tåget och jag förstod av det som hände runt omkring mig att människor hade problem med dubbelbokningar på sittplatserna. De försökte att fixa det själva för det var svårt att hitta personal som kunde hjälpa dem. Jag hörde också en småbarnsförälder som beklagade sig över att det var så svårt att få med sig barnvagn på X2000. Personalen svarade henne med att X2000 var byggt för affärsresenärer, inte för föräldrar med barnvagn. Hon fick en rabattkupong på 50:- som hon kunde t ex köpa chips för, sa personalen. Som kompensation för krånglet med att få in barnvagnen i X2000.

När vi skulle av i Nässjö var det inte många minuter vi hade på oss att få undan alla väskor och ryggsäckar som stod staplade ovanpå varandra och våra egna resväskor stod allra, allra längst in. Vi kom i alla fall av. Äldsta dottern hade bokat sin biljett långt före oss andra, därför åkte vi i olika vagnar. När jag kommit av tåget sökte jag efter henne med blicken. Hon var inte där. Det jag i stället fick se var X2000 ge sig iväg vidare norrut.

Jag blev förtvivlad och sprang efter tåget, bara för att se min lika förtvivlade äldsta dotter stå precis innanför dörren med sin väska. Hon hade inte ensam hunnit flytta undan alla väskor som stod framför hennes egen. Hon hade inte hunnit kliva av tåget.

Nu var jag arg som ett bi, minst sagt. Det var inte lätt för den killen som fick ta emot min frustration där inne på stationen i Nässjö. Det enda han sa var att X2000 stannar två minuter för att man ska hinna kliva av och det hade det gjort. Nästa stopp var Linköping...

Ja, efter att jag vänligt men bestämt fräst ut alla mina känslor jag hade just då över den stackars killen i informationen, sa jag vänligt till honom att jag så klart förstod att han inte var orsak till det här men att han gärna fick framföra att jag som resenär tyckte att det var helt galet med två minuter för att hinna av ett tåg med bagage och allt. Hur skulle t ex min äldre mamma ha hunnit ut? Hon hade inte haft en chans på det fullastade tåget. Denna evinnerliga stress och hets och jakt på klockan hela tiden... som den ställer till det ibland.

Vi åkte hem och vi ringde och sms:ade äldsta dottern som var lika förtvivlad som jag själv. Men det fanns inget annat att göra än att acceptera faktum. Hon åkte iväg till Linköping med X2000. Och fick bli hämtad där. Hur som helst så var hon i alla fall i Sverige nu, tänkte jag. Och väntade tålmodigt på att hon skulle komma hem till oss här hemma. Det gjorde hon också ett antal timmar senare.

Sedan slutade alltsammans som det började, kan man säga. Vår katt mötte oss med en hel massa jamanden. Och la sig sedan ovanpå min resväska. Tung som en cementkloss. Omöjlig att rubba. Nu fick det vara nog med resor för matte, såg hon ut att tycka. "Bara lämna mig så där".

Det är sånt som gör att man trots allt älskar att komma hem. Trots allt underbart man har fått vara med om under en resa. En katt som finns där hemma och väntar. Ett hem som står orört kvar. En trädgård som vuxit och förändrats medan man varit borta. Den välbekanta egna sängen.

Och inte minst. En dotter som inte varit hemma på så många månader är plötsligt här hemma igen. Jag kan höra hennes steg i huset. Jag kan ge henne en kram. Vi kan prata med varandra och se varandra i ögonen samtidigt. Jag njuter, för hon är en ung människa ständigt på väg i livet. Jag njuter, för jag vet, att snart, snart är hon på väg någon annanstans igen. Bort från mig. Men ändå alltid kvar hos mig, i mitt hjärta.


lördag 26 juni 2010

Halsont, pigg och full av idéer!


Idag vaknade jag med halsont halv sju på morgonen. Tog en Strepsils och somnade om igen. Sov till halv tio. Jag vaknade så utsövd och pigg! La mig inte så sent igår kväll heller, även om det var midsommarafton. Lite förkyld är jag, men jag känner mig så pigg! Och då börjar idéerna att strömma fram inifrån mig själv. Det är så härligt att få uppleva det! Flow!

Jag får just nu massor av idéer både när det gäller mitt skrivande och när det gäller annat. Och jag gör det jag har lust till så långt det är möjligt. Det är det allra bästa jag kan göra för mig själv nu när jag har så mycket fri tid. Att följa min lust. Vad jag känner för att göra just i stunden. För vad är det egentligen jag "måste" som människa? Egentligen inte alls så mycket som jag en gång i tiden trodde. Det är så mycket mera som jag "vill" än det jag "måste". Faktiskt. Om jag vågar ställa frågan till mig själv; "Måste jag? Vill jag?".

Idag har jag gjort i ordning en liten mysig skyddad hörna i trädgården. Lite skydd för vinden som så gärna blåser där jag bor. Jag har suttit och tittat på himlen och molnen. En favoritsyssla för mig på sommaren. Moln är fantastiska! De förändras precis hela tiden. Som ett ständigt pågående konstverk däruppe på himlen. Och jag gör som när jag var en liten flicka, jag följer med i fantasin och ser molnet förändras från en drake till en gubbe till ett flygplan till ett träd eller till vad som helst som min fantasi ser att molnet föreställer just i den stunden.

Just i den stunden... därför att i nästa stund är molnet inte detsamma längre. Och blir det aldrig, aldrig igen. Att studera moln är sannerligen att öva sig i mindfullness, medveten närvaro, för mig. Att vara i nuet. Och jag älskar det!

Solrosorna. Hur kom de in i det här inlägget? Jo, jag blir så glad och pigg av att titta på solrosor. Jag önskar att någon annan också blir det. Kanske att man kan behöva det på midsommardagen, beroende på hur midsommaraftonen har varit. Och om man inte är lika utsövd som jag själv är idag.

fredag 25 juni 2010

Midsommardans på Östra Stranden


Jag och mina kompisar lyckades till sist tjata oss till att få åka till Östra Stranden i Halmstad på midsommardans. Det var inte lätt, men vi var envisa. Det var ju på Östra Stranden man skulle vara när man var tonåring och det var midsommarafton.

Glada över vårt tjats seger över de vuxnas förstånd, klädde vi oss fina, sminkade oss och jag hade en vit blus med korta puffärmar och en blå kjol på mig och kilklacksskor. Här skulle det dansas!

"Ring bara om ni vill bli hämtade", sa de vuxna som skjutsade oss.

Som om att vi skulle vilja bli hämtade. Nä, nä... inte på väldigt länge i alla fall. Kanske framåt gryningen eller så.

Det var fler än vi som var på Östra Stranden den här midsommaraftonen. Där var minst sagt trängsel. Först gav vi oss iväg till campingen för att kolla läget och för att se om vi stötte på några vänner. Jo. Där fanns både vänner och släktingar. Men de låg redan däckade i solskenet utanför sina små tält. Så dem var det inte stor idé att gå fram och hälsa på. Själva var vi spik nyktra, vi brukade vara det, jag och mina kompisar. Vi gillade att dansa och då ville man vara nykter.

Det kändes lite märkligt att se alla de där fulla människorna på campingen. Jag var kanske femton år och hade aldrig sett så många sådana campinggäster som det var på Östra Stranden på midsommarafton. Inte i ett sådant tillstånd. Så med viss lättnad sökte vi oss bort från campingplatsen mot dansplatsen. Det blev allt mer trängsel ju närmre vi kom huset där det skulle vara dans med bra dansband. Väl där fick vi tränga oss fram. Och där stank av sprit... inte en nykter eller ens halvnykter karl att dansa med så långt ögat kunde se. Vilken besvikelse... Och jag som hade sån lust att dansa...

Vi gav oss ut i friska luften igen... ja, frisk och frisk. Det stank sprit i friska luften också... sprit och spyor... men vi fick i alla fall luft, det var lite mindre trängsel därute. Och midsommarnatten sänkte sig och havet kluckade som alla andra nätter och sanden var varm och människorna skrek som fiskmåsarna och det var ett fasligt liv.

Plötsligt hörde vi polissirener. Ambulanssirener. Och det var inte en eller två bilar utan många poliser och ambulanser och folk såg rädda ut och man pratade mycket och ropade på varandra och vi förstod inte vad som hände. Inte mer än att nu var det nog, snöpligt nog, så att vi faktiskt ville åka hem. Bort från Östra Stranden fast det var midsommarafton och allt.

Vi tog oss till en telefonkiosk (det här hände sig vid den tiden när mobiltelefonen ännu inte var uppfunnen) och ringde de snälla vuxna som hade lovat att hämta oss när vi ville det. Och SOM vi ville det just nu... vi bara LÄNGTADE efter att få bli hämtade... och de snälla vuxna hade hållit sig nyktra så efter en dryg halvtimma, så var de där och vi kunde kliva in i den trygga bilen och åka hem till tältet i deras trädgård och krypa ned och somna i våra sovsäckar.

Morgonen efter fick vi veta att det varit slagsmål mellan raggare och narkomaner på Östra Stranden och att en man blivit knivhuggen till döds den där otäcka stunden när vi var där, på Östra Stranden i Halmstad. Jag minns att jag mådde illa när jag fick höra det. Och det var inte på grund av baksmälla.

Små tonåringar ska vara på trygga ställen när det är midsommarafton, tycker jag. Även om de tjatar om att få göra annat. Och om de nu är väldigt envisa och tjatar så mycket att man som vuxen ger efter, så tycker jag att man som vuxen ska hålla sig nykter för att kunna hämta hem sina tonåringar på midsommarafton. Särskilt, särskilt en sådan här midsommarafton som det är idag. Med strålande midsommarväder.

Ta väl hand om er, alla unga och även ni inte fullt så unga! Så att ni kan känna och uppleva allt det vackra som är midsommar. Och inte är så bedövade att ni missar sommarens allra, allra bästa karamell; midsommarafton.

torsdag 24 juni 2010

Pangstart på semestern!


Pangstart! På min semester. Vakna till molnfri blå himmel, strålande solsken och flaggvimplar som hänger rakt ned. Vinden finns inte idag. Inte hos mig. Den har blåst iväg någon annanstans.

Jag tog med mig frukosten ut i den blommande sommaren och matade både mig själv och småfåglarna med bröd. Till småfåglarnas stora glädje. De var inte blyga inte. De gick så nära mina fötter som det gick, för att ta sig en liten brödsmula. Som små vänner där nere på marken.

Morgontidningen har jag läst nu. Det går snabbt att läsa Jönköpings-Posten på sommaren. Det brukar alltid gå snabbt att göra det. Men på sommaren går det särskilt snabbt. Dagens Nyheter också. De blir bara tunnare och tunnare för varje sommardag som går, tidningarna. Och allt är som det ska vara. Det finns så mycket annat att göra nu än att läsa dagstidningar. Som att mata fåglar, till exempel. Eller lyfta ansiktet mot solen.

Nu ska jag göra precis det som jag har lust att göra... och ingenting, ingenting annat. Länge, länge, länge...

Länge leve sommaren!  Hipp, hipp, hurra!!!
 

söndag 20 juni 2010

Brighton del 4


Efter ännu en natt på det vackra gamla hotellet med till exempel så här vackra blyinfattade fönster, blev det lite shopping igen. Leggingsen var ju så billiga! Till exempel. Och tonåringen ville shoppa lite till. Frukosten på hotellet fick vi i varsin brun påse som ställdes utanför dörren till hotellrummet klockan nio på morgonen. Påsen innehöll en croissantliknande bulle, en frukt, en energibar, en riktigt god ekologisk äppeljuice. Och så kunde man dricka té till om man ville det. Inte precis en stor frukostbuffé som hemma i Sverige, men den här frukosten var ändå mycket bättre än den vi fick varje morgon i London förra sommaren. 


Så här stod de bruna frukostpåsarna utanför dörrarna till hotellrummen varje morgon klockan nio. Det här är inte dörren till vårt hotellrum. Vi fotograferade den därför att vi tyckte att den var så vacker. Senare den här dagen skulle vi få vårt andra hotellrum. Sviten. Den som vi skulle haft från början. Men först lite shopping till... det dök upp roliga skyltar och affärer på vägen...


Vegetariska skor... jo, det fanns en hel affär full av snygga skor som såg ut att vara gjorda i skinn men som troligen var gjorda av något växtmaterial. Om nu inte det var så att de vegetariska skorna gick att äta förutom att promenera i. Kanske något för hunden att tugga på, vem vet.


Den här affären var väl knappast barntillåten. "Lust" hette den och innehöll "lustfyllda" saker för vuxna, så att säga. Jag tror att ni förstår vad jag menar utan att jag specificerar det närmare. Jag tyckte att huset var så roligt, att man hade målat väggen prickig. Jag blev glad av att titta på de där prickarna!

Brighton är för övrigt känd för att vara den mest hbt-vänliga staden i hela England.


Vi tog en shoppingrunda i stadsdelen North Laines också den här dagen. Där finns det inga affärskedjor. Däremot många vintageaffärer och "independent stores". Här fanns precis HUR mycket som helst att titta på! Förundras över och det var en mycket kreativ miljö med så många källor till inspiration.


Hattar... fanns det också gott om. Jag letade efter en ny sommarhatt, men hittade ingen. Och de var ganska så dyra, hattarna också. Så jag behöll min gamla solhatt.


Och här fanns det kläder så att man kunde klä upp sig inför fotbolls-VM om man ville det. Jag skippade den affären också. Nöjde mig med att fönstershoppa.


Efter shoppingen var det dags att byta hotellrum. Till den svit som vi skulle haft från början egentligen. Bättre sent än aldrig... ett vackert rum var det. Med varmröda väggar, speglar och konstverk i asiatisk stil. Trägolv och högt i tak. Vi fick plötsligt gott om plats. Och lika plötsligt slapp vi bergsklättringen uppför alla trapporna varje gång vi kom hem till hotellet. Sviten låg längst ned på hotellets entréplan. Med havsutsikt från de två höga vackra fönstren.



Snabbt iväg med buss till det hus där äldsta dottern bott under sin tid i Brighton. Ett typiskt engelskt hus, smalt och högt. Med en fin liten innergård. Det var så roligt att få se hur hon hade bott. Samtidigt svårt att ta in att hon verkligen hade bott där i flera månader och jag hade inte haft en aning om hur hon hade det där. Mer än att hon hade trivts. Det var trivsamt där.

Medan äldsta dottern packade ihop sina grejer och städade sitt rum, talade jag med hennes "landlord" (ägaren av huset). Det var ett så intressant samtal att tiden flög iväg. Han var forskare vid ett universitet i London och forskade i vad som är anledningen till att vissa företag grupperar sig med de företag de gör. Enligt honom var skälen desamma som i alla mänskliga sammanhang; tillit och att där finns en relation mellan företagen.

Sedan gled samtalsämnena iväg och han var nyfiken på Sverige, visste att vi levde så mycket hälsosammare här än i England. Jag berättade om våra gym och om Friskis & Svettis och han häpnade när jag berättade att det är relativt normalt i Sverige att man motionerar kanske 2-3 gånger i veckan, ibland mer. Tydligen en stor skillnad där mellan Sverige och England, enligt honom.

Det blev som sagt ett långt och intressant samtal på engelska. När det var klart och vi gav oss iväg igen, kände jag att mitt huvud hade fått det det tålde. Jag var trött. Men döttrarna var pigga. De ville gå på spökvandring i de gamla Lanes-kvarteren. Och så klart blev det så då. Men jag kan inte säga att jag orkade ta till mig berättelserna under spökvandringen. Jag hängde med, men mer var det inte. Men de övriga som var med hade roligt och tyckte att de fick veta många mystiska och spöklika historier. Sanna eller inte.



Mannen som guidade och berättade var mycket duktig och levde sig verkligen in i det han berättade om, så mycket förstod jag. Han stod på en stege när han berättade. Han hade med sig en gammal väska, ibland slet han fram en kniv ur den och en gång tog han fram en dödskalle och höll upp. Sedan öppnade han den och den innehöll massor av slickepinnar som modiga barn fick varsin av. Jag fick ingen...


Här står jag och försöker lyssna på de rysliga och fasansfulla berättelserna men jag har gett upp, jag orkar inte. Jag bara står där och tittar. Där körde jag över min gräns för vad jag klarade, den dagen. Det var gott att krypa ned i sängen på hotellrummet. Jag somnade som en klubbad säl den kvällen också. Och så länge som man sover så gör det inget att man blir övertrött. Då vaknar man med nya krafter nästa dag igen. Och det gjorde jag.

Vad som hände dagen efter den här dagen ska jag berätta nästa gång här i bloggen. Välkomna att läsa! Nu börjar det närma sig hemresan, men vi hann uppleva en hel del till innan vi var hemma i Sverige igen.


fredag 18 juni 2010

Brighton del 3

Vi shoppade och promenerade hela torsdagen i Brighton. Det var en njutning att vandra bland alla de vackra husen och att ofta samtidigt kunna se havet. Kläder var relativt billigt i Brighton och accessoarer var riktigt billigt. Så det blev både en klänning, en liten jacka, några toppar, tights och lite smycken som jag shoppade. Tights kunde man köpa för SEK 50-60:-/st. Billigt!

Nu blir det en hel del bilder på byggnader och annat. Den första bilden här i inlägget visar en nedsänkt liten trädgård alldeles intill vårt hotell. Bara så vacker! Där skulle jag gärna ha velat ta mig en liten fika. Tänk att sitta där och kika upp på människornas fötter och på himlen och molnen!

Det fanns dubbeldäckare i Brighton precis som i London. Det väntade jag mig inte. Brighton var en mycket kuperad stad till skillnad från London. Ibland när man gick på trottoaren och bussen kom nära lutade den så att man kände nästan som att den skulle välta. Men det gjorde de aldrig. Men snabbt körde chaufförerna sina bussar. Taxibilarna var de vackraste taxibilar jag någonsin sett. Helvita med havsturkosa ränder.

Lite skön engelsk humor andades den här skylten; "Brighton Up your Day!". Det var fullt av trevliga engelsmän överallt. Ett vänligt klimat att vara i, människor är så generösa med att säga små fina saker som "Have a nice day", "Thank you" och liknande att man blir glad bara av att höra de där små orden.

Här var det tårtor! En hel affär full med olika sorters tårtor. Just detta är bröllopstårtor. Jag tror att de är gjorde i någon sorts glasyr, men jag är inte helt säker.

Man blir hungrig av att promenera och shoppa. Vi pausade och åt smaskiga pastarätter på en gatuservering. Det fanns hur många serveringar, pubar, caféer och restauranger som helst. Jag åt en risotto Marinara som var fantastiskt god!

Proppmätta promenerade vi vidare genom trånga små smala gränder med massor av smyckesaffärer och antikaffärer. Kvarteren vi gick i hette Laine och husen där var ibland så gamla som från 1600-1700-talet. Just det här huset var jag bara tvungen att stanna till vid och be om att bli fotograferad framför. Färgen var ljuvlig!

Det var snart dags för England att spela match mot USA i fotbolls-VM. Uppladdningen var redan på gång i Brighton. Röd-vita flaggor lite överallt som det stod "Come on England" på. Till och med den här lille hunden, eller kanske snarare matten eller hussen, laddade inför fotbollsmatchen och hade klätt upp sig i en särskild supportertröja. Hundarna sprang omkring okopplade för det mesta i Brighton. Småbarnen, däremot, gick man omkring med i sele.

Väggen på det här gamla huset bestod av massor av stenar! En helt makalös skapelse, ett konstverk! Och det fanns mer än ett sådant gammalt hus i Brighton. Ett sätt att ta tillvara alla små stenar från den stenfyllda stranden, kanske. Bitar från havet som blir till en husvägg. Jag stod där och strök stenarna med min hand och tänkte på dem som byggt väggen, vilket jobb! En sådan vägg skulle jag vilja ha hemma, jag som älskar stenar. Jag får väl börja göra en. I liten skala.

En duva framför ett igensatt fönster. Vackra mönster! Det fanns hur många motiv som helst att fotografera.

Och sedan passerade vi en affär full med Cupcakes... och alla var mätta utom jag... jag blir aldrig så mätt att jag inte får plats med en Cupcake i magen. Det luktade så gott därinne i Cupcakesaffären! Jag kände mig som en liten unge när jag skulle försöka välja bland alla de vackert garnerade bakverken. Till sist bestämde jag mig för de här. En stor Cupcake till mig själv. Och tre små Baby-cupcakes (jo, de kallades så på riktigt), till de tre som var så proppmätta just då. Visst ÄR de vackra! Goda var de också. Min smakade vanilj.

Efter att ha vilat en stund på hotellet gick vi iväg mot stranden och piren. Så här vackra hus var det överallt. Välvda fönster på nästan vartenda hus. Atmosfären kändes lite som i Nice eller Cannes, tyckte jag. I ett något mindre format men ändå vissa likheter. Här och var stötte man på uteliggare, betydligt fler än man ser hemma i Jönköping. Det kändes. Det gjorde ont i kroppen att se. Jag och tonåringen gav dem slantar ibland och då fick vi så varma leenden tillbaka. Det är inte lätt att veta vad man ska göra när man möter uteliggare, känner jag. Men jag följde min magkänsla och delade med mig av det överflöd som jag faktiskt har. Åtminstone jämfört med det en uteliggare har.

Som sagt. I Brighton förberedde man sig på alla möjliga olika sätt inför fotbollsmatchen mot USA på lördagen. Flaggor överallt.


Stenstranden var vacker som en tavla. En lite märklig känsla att se alla de vackert runda slipade mjuka stenarna som fyllde denna så långa strand. Och en ännu märkligare känsla att vandra på stenarna. Jag plockade med mig två stenar hem. Och en snäcka.

Det har funnits två pirer i Brighton. Enligt taxichauffören ska den här ha varit den vackraste. Men den brann ned för några år sedan och nu är det bara ruinerna kvar. Som ett konstverk i sig, faktiskt, därute i vattnet.

Jag hann aldrig fatta vad som hände, men plötsligt i en liten uppförsbacke på stenstranden, så ramlade jag handlöst framlänges och låg där mitt bland stenarna. Det tog en stund innan jag var på fötter igen. För jag blev så full i skratt att jag nästan kiknade! Det är så himla gott att kunna skratta åt sig själv!

Så här glad blev jag av att ramla omkull! Det kanske jag skulle göra lite oftare... så som jag skrattade.


Framme vid Brighton Pier! Nu var vi hungriga. Vi tänkte köpa Fish & Chips, men beroende på något språkproblem blev det Korv & Chips i stället. Men strunt samma. Vi var så hungriga så vad som helst var gott just då. Hela tiden vi åt var vi övervakade av en stor fiskmås. Säkert lika hungrig som vad vi var.

Piren i Brighton byggdes år 1820. Den blev snabbt mycket populär att promenera på. Kändisar som Greta Garbo och Robbie Williams har vandrat på piren i Brighton. Och så jag då. Där finns ett nöjesfält längst ut på Piren, det var stängt när vi var där men känslan var härlig när man vandrade bland karuseller, åkattraktioner och roliga figurer av alla möjliga slag på den vackert upplysta piren. Spelhallen på piren var öppen och där fastnade vi en stund. Men lyckades tyvärr inte fånga några söta nallar eller vinna några spel. Jag har väl tur i kärlek i stället, tänker jag.




Plötsligt när vi gick där på Piren började man spela "Dancing Queen" med ABBA i högtalarna. Och jag började dansa de där inrepeterade dansstegen från gymnastiken under det sista året på gymnasiet. Tänk att de satt kvar i minnet, dansstegen! ABBA vann ju Melodifestivalen med Waterloo i just Brighton en gång i tiden. Och äldsta dottern berättade att ABBA är fortfarande stora i Brighton, man hör ofta ABBA-musik spelas där.


Nöjesfältet längst ut på piren var som sagt stängt den kvällen vi var där. Men det var vackert att se på ändå. Det vilar en särskild stämning över just ett stängt nöjesfält, tycker jag. Som en känsla av förväntan på alla barn som snart ska sitta där och skratta och skrika och hisna i de olika färgglada karusellerna och åkattraktionerna.


Fortsättning på min berättelse från Brighton följer en annan dag...