Det första den lilla gjorde i världen, efter att ha tagit sina första andetag, var att bajsa på min mage. Så gjorde hon sin entré. Så trött var hon ... efter att ha varit nära att kvävas till döds inuti mig för varje millimeter som min kropp drev ut henne.
Med navelsträngen flera varv kring sin lilla hals, var hon nära att dö innan hon ens dragit sitt första andetag. Den skickliga barnmorskan klippte av navelsträngen medan den lilla fortfarande var kvar i min mage. Allt slutade lyckligt. Fast vi var trötta, både den lilla och jag, efteråt. Vi fick eget rum för att hämta kraft efter förlossningen.
Ungefär samtidigt som jag födde dottern dog min älskade farmor. Hon hade väntat mycket på att jag skulle föda hennes barnbarnsbarn. En av de sista frågorna hon ställde i sitt liv handlade om mig, om jag hade fött än.
Nu var det två barn i huset. För det allra mesta till första dotterns stora lycka. Och jag ... som redan trodde att jag upplevt den största lyckan, fick uppleva en ännu större lycka. Att få ett barn till. Jag var så lycklig som en människa kan bli. Om än trött.
Under föräldraledigheten blev jag uppsagd från mitt heltidsjobb. Företaget såldes och alla anställda blev uppsagda. Jag blev erbjuden att jobba som frilans. Fast tackade nej, det kändes alltför otryggt nu när jag skulle försörja två barn. Jag ville ha en fast anställning. Jag placerade mina barn i den långa kön till dagis och började söka jobb.
När yngsta dottern var 1 1/2 år fick jag timanställning som översättare på ett litet företag. Jag kunde delvis jobba hemifrån. Min mamma ställde upp och passade barnen när jag jobbade i väntan på dagisplats. Det passade mig bra just då att jobba så. Jag ville vara med mina barn så mycket som jag kunde när de var små.
En dag fick jag ett brev i brevlådan från det lilla företaget. De hade inte längre råd att ha någon hjälp utifrån med översättning. Ungefär samtidigt hade jag fått mina barn placerade på dagis.
Så där stod jag nu. Med dagisplats och utan jobb. Det var som sagt lång kö inom barnomsorgen. Jag fick kämpa för att behålla den dagisplats som jag fått. Jag bad om att få behålla dagisplatsen över sommaren för att jag skulle kunna hitta ett nytt jobb och slippa rycka upp mina ungar från den dagismiljö som de precis landat i. Jag fick OK från barnomsorgen och började söka jobb. Jag gick konversationskurs i engelska, tyska och franska för att friska upp mina språkkunskaper och öka chanserna att få ett jobb.
Trots att det var ont om jobb den där sommaren, dök det plötsligt upp ett par olika jobb som skulle kunna passa mig. Jag fick gå på anställningsintervjuer. Efter kanske fyra intervjuer fick jag erbjudande om ett bra heltidsjobb. Möjlighet till en fast anställning, det som jag drömt om.
Heltid ... jag var så trött nu, jag varken ville eller kände som att jag orkade jobba heltid. Det var en märklig trötthet, en trötthet som jag aldrig känt förut i mitt liv som hade börjat smyga sig på mig efter yngsta dottern födelse. Jag fick bältros när hon var knappt ett år gammal. Infektion på infektion.
Det kändes som att jag inte skulle orka heltid. Fast det fanns inga andra jobb än heltidsjobb, så jag bestämde mig för att ta jobbet och tänkte att jag skulle kunna söka efter ett annat jobb om inte det fungerade, så småningom.
När jag blev anställd lovade jag, muntligt, att inte använda mig av min rätt att gå ner i tid som småbarnsförälder. Det gjorde jag heller aldrig. Hur trött jag än var. Ett löfte är för mig närmast heligt. Muntligt eller skriftligt spelar ingen roll. I efterhand ångrar jag att jag inte gick ner i arbetstid, trots mitt muntliga löfte. Fast man kan inte vrida tillbaka klockan, hur gärna man än vill. Gjort är gjort. Kanske hade det blivit som det blev i alla fall.
Äldsta dottern var sju år och yngsta dottern precis fyllda tre år när jag började jobba heltid. Det var den där vintern med den stora snöstormen i november. Snön som la sig så tidigt. Det var en lång vinter.
Jag kände mig mycket uppskattad på min nya arbetsplats. Redan efter två månader ville man ge mig fast anställning, man var helt klar med att jag var rätt person på rätt plats. Jag skrev på anställningspappren fast samtidigt som jag var så glad att ha fått en anställning, kände jag en sorg inuti mig att behöva vara borta så länge från mina ungar. Och också en tvekan om jag skulle orka jobba heltid.
Tempot var högt på arbetsplatsen. Man anställde allt fler som jag skulle serva. Högarna på mitt arbetsbord växte.
En dag fick jag besked om att en nära släkting dött i en bilolycka. Min mamma ringde mig på jobbet och berättade det. Han hade kört rakt in i en långtradare tidigt en morgon. Varför fick jag aldrig svar på.
Efter ett år på arbetsplatsen fick jag min första nackspärr. Jag stannade inte hemma, jag jobbade på trots smärtan. Det tog tre månader innan nackspärren försvann. Det gick bra för företaget och jag fick ännu mer att göra. Fler och fler nya arbetsuppgifter och jag sa med glädje ja till dem, för jag gillade det jag gjorde, för det allra mesta. Jag älskade verkligen att jobba.
Ytterligare en människa som jag höll mycket av dog under kort tid. Det kändes tungt.
Efter två år i heltidsjobbet började jag känna yrsel, illamående och matthet och en del andra märkliga symptom som stickningar och domningar i kroppen. Ibland kändes det som att jag inte riktigt var med när jag pratade med någon. En känsla av att jag "försvann". Jag var hos doktorn men inga prover kunde förklara besvären jag kände.
På våren, det tredje året i heltidsjobbet, kände jag mig allt svagare. Tempot accellererade och man frågade om jag kunde jobba på helger ibland också. Jag sa nej, där gick min gräns. Högarna med arbetsuppgifter växte på mitt skrivbord. Hur jag än jobbade på så verkade de växa mer än vad de krympte.
En dag när jag satt vid tangentbordet kunde jag inte längre skriva. Det var som att mina fingrar inte löd, som att de slutat fungera. Jag kom inte ihåg hur man gjorde, fast att jag skrivit hela mitt vuxna liv. Det var en otäck och skrämmande känsla.
Jag åkte hem, förklarade att jag inte mådde bra. Kröp ner i sängen därhemma. Somnade direkt. Jag sjukskrev mig och sov i stort sett hela tiden i två veckor. Jag var så trött. Fast denna märkliga trötthet ... hur mycket jag än sov så var jag i alla fall lika trött.
"För att utesluta att det inte är något annat, är det lika bra att du får en remiss till magnetröntgen", sa läkaren till mig.
En annan läkare misstänkte att jag hade fått MS. En tredje läkare trodde att det kunde vara borrelia.
Men inga prover kunde förklara min trötthet.
Jag vilade över sommaren. Försökte jobba igen efter semestern, fast fick avbryta efter två veckor. Orkade inte vara upprätt. Bara sova och vara med mina barn korta stunder.
För att göra en lång historia kort; i slutet av hösten det året kollapsade jag. Jag fick ett sammanbrott under den så kallade rehabilitering som Försäkringskassan, under hotet att dra in min sjukersättning, skickat iväg mig på fast att jag sa till handläggaren att jag inte förstod hur jag skulle orka en rehabilitering.
Jag fick diagnosen utmattningssyndrom med panikångest. Det livet jag haft förut förvandlades till ett helvete för mig själv. Varje dag var en kamp för att orka det allra nödvändigaste. Att ta en dusch på morgonen innebar att jag inte orkade mer den dagen. Att äta var en så stor kraftansträngning att jag nästan inte fick i mig någon mat alls. Kilona rasade på mig som redan innan var ganska smal och jag kände inte igen mig själv när jag såg mig i spegeln.
Det allra mest nödvändiga för mig var mina barn. Det var de som fick mig att orka ta mig upp ur sängen överhuvudtaget på morgonen. Jag hade inte riktigt än förstått att för att ta hand om andra, behöver jag också ta hand om mig själv. Det var väl det som allt det eländiga gick ut på, kanske. Att jag skulle lära mig just det. Att ta hand om mig själv och lyssna till det min kropp och själ sa till mig.
Drygt ett år efter mitt sammanbrott dog min svärmor hastigt. Det var en tung sorg för hela min familj. Och så klart allra svårast för min man som fick ett dödsbo att ta hand om, förutom att han jobbade heltid och hade mig sjuk där hemma och två små barn.
Jag var lite piggare nu än ett år tidigare. Jag kunde laga lite mat och se till att barnen fick det de behövde. Vi lyckades på något sätt få ihop det, min man och jag, tillsammans. Fast det var tungt.
Min mamma fanns hela tiden i bakgrunden som ett stöd för mig. Hon bakade bullar. Kom hem till mig ibland och passade barnen så att jag fick vila. Tog hand om mina blommor och slängde i en tvätt åt mig samtidigt som hon passade på att tvätta åt sig själv. Rensade det hon orkade i blomrabatterna i trädgården.
Fast det mesta i trädgården växte igen de där första åren som jag var utmattad. Min hjärna klarade inte att sortera ogräset från blommorna. När jag tittade ner i rabatten kändes allt som en enda röra. Precis som det kändes också i mitt huvud just då. Som en enda röra.
Det var en konstig känsla att plötsligt behöva så mycket hjälp av andra. Att klara av så lite själv. När jag alltid förut i mitt liv känt mig så stark och som den som kunde fixa det mesta. Både åt mig själv och åt andra. Det var en chock för mig, utan att överdriva.
Hur skulle jag nu leva mitt liv?
Den allra längsta resan i mitt liv hade precis börjat.
Min man var med mig på resan. Även om han säkert inte kände mig som särskilt närvarande just då.
