Efteråt gick jag och Mimmi ner till Vätterstranden. Där var en grupp med barn som kastade stenar i vattnet tillsammans med sina dagisfröknar. Jag kastade pinnar i vattnet åt en glad Mimmi som så gärna skuttade ned i Vättern och fiskade upp pinnarna som jag kastade i.
Vättern var alldeles spegelblank och stilla. Jag tröttnar aldrig på att vara nära Vättern. Att se himlen och höjderna. Skiftningarna i ljuset. Det ger ro i min själ och glädje i mitt hjärta.
#Blogg100 - dag 16