fredag 30 mars 2012

Rensa i lägenheten


Jag tömmer garderoberna på min mammas kläder. Mina händer tar varsamt i plaggen. Det känns högtidligt.

Jag kramar den bruna varma täckjackan hon hade på sig när hon åkte till sjukhuset den sista gången, gömmer mitt ansikte i den och gråter länge.

På en tröja hittar jag ett silvrigt hårstrå från mamma och mina tårar faller igen.

Jag hittar den röda klänningen mamma hade på sig på mitt bröllop. I så många år har hon sparat den där i garderoben. För att hon var så lycklig i den.

I hallen hänger hennes vårjacka. Jag minns hur glad hon var över att hemtjänsten tvättat den och att den blivit som ny efter det. Hur mamma gladde sig åt att kunna ta på sig den till våren, förskottsglädjen. Där hänger den och väntar, jackan. Fast mamma behöver inga kläder längre. Hon fryser inte längre. Någon annan ska få dem i stället. Jag lägger jackan varsamt i papperssäcken.

Mimmi är med mig i mammas lägenhet. Direkt när jag öppnar dörren springer Mimmi fram till mammas säng och viftar på sin svans, tittar gång på gång, letar efter att mamma ska vara där eller någon annanstans i lägenheten. Jag blir förvånad att Mimmi minns så väl, att hon letar efter mamma.

Till slut ger hon upp. Lägger sig att vila på den lilla ryamattan.

Jag vattnar mammas blommor. Sedan letar jag bland alla diktböckerna hos min mamma. Där ligger små lappar som bokmärken i böckerna för texter och dikter som mamma tyckt särskilt mycket om.

Mitt i boken dyker det upp ett foto på mig. Någon annanstans ett foto på min lillebror.

I en bok några skrivna rader med min mammas hand; "Från min älskade Olle den sista julen på Haga".

Det är smärtsamt. Det är så många minnen från både nutid och dåtid som fladdrar förbi inuti mig.

Jag längtar tills det här är över.



onsdag 28 mars 2012

Förändringar



Igår blev det klart med en ny hyresgäst till den lägenhet där min mamma levt sitt liv de senaste 23 åren.

Det kommer att kännas märkligt i början att någon annan än min mamma bor där, fast jag vänjer mig. Saknar jag henne mycket, kan jag alltid gå in på den vackra innergården med alla de blommande buskarna och minnas de lyckliga stunderna vi hade tillsammans där.

Mamma bor inte där längre. Fast jag har henne för alltid i mitt hjärta.

Jag träffade prästen som ska jordfästa min mamma igår också. Han är en god lyssnare. Jag fick berätta om min mammas liv från början till slut. På 40 minuter. Vilken utmaning.

Det kommer att bli en vacker och ljus begravning som ska ge en känsla av glädje, tacksamhet och kärlek. Så som min mamma förmedlade den sista tiden i sitt liv.

Guld



Av döden lärde jag mig att guldet har inget värde. 

(Anna-Karin)

måndag 26 mars 2012

Kurvor

Säkert blir det kurvor på vägen.

Men vad gör det?

Snart blir det raksträcka igen.


(Anna-Karin)

Drömlista


Jag skriver en drömlista över vad jag vill göra resten av mitt liv efter att allt är klart kring min mammas begravning och tömningen av lägenheten.

Jag drömmer drömmar.

Drömmar - vilken gåva!

Vilken källa till kraft!

lördag 24 mars 2012

Mimmi vid Vättern


Idag har Mimmi varit vid Vättern för allra första gången i sitt liv.

Trots att vattnet måste ha varit riktigt kallt så gick hon i det gång på gång på gång. Hon skrattade och skuttade, vild av glädje. Ville jaga änder fast det fick hon ju inte.

Efteråt grävde hon länge i sanden, djupa gropar. Hennes svarta nos var alldeles sandig när vi lämnade Vätterstranden, hon och jag.

En helt underbar hund- och vårdag!

torsdag 22 mars 2012

Nu blommar tussilagon



Nu har jag sett årets första tussilago hos mig, en stor gul blommande "fläck" vid CityGross uppe vid A6 köpcenter i Jönköping. Som tusen små solar i det mossiga gräset.

Och jag tänkte; min mamma är där, hon är mitt i våren, hon är våren själv.

Jag kände lycka.

Tussilago



Det är märkligt hur förlamningen i mig på morgonen släpper när jag börjar gråta. Du är i mina tankar så fort jag vaknar, mamma. Jag ser dig framför mig, längtar efter att kunna stryka din kind, ditt hår.

Igår var jag på väg att ringa till dig. Fast det kan jag inte längre. Det gör ont att veta.

Det är en vecka nu sedan du dog. Det känns som att det är tre. Så mycket som redan har hänt. Så många beslut jag har fattat. Så många tårar som fallit. Leenden när jag tittar på det sista fotot av dig i min mobilkamera, så glad att jag tog det. Där skrattar du mot mig för alltid.

Idag ska jag ringa hemtjänsten om rollatorn som du aldrig ville använda. Om larmet som du inte heller ville använda utan la i en plåtask intill telefonen i bokhyllan. Fråga var jag kan lämna tillbaka dem någonstans.

Du fick som du ville, mamma, i alla fall. Det känns bra för mig idag även om det inte gjorde det just då. Jag var så orolig, så rädd att du skulle ramla och bli liggande varje gång jag lämnade dig länge, länge. Fast du var helt säker på att du skulle klara att resa dig igen om du skulle falla omkull. Din tro på dig själv var så stark.

Jag tar hand om de sista räkningarna och pappren du lämnat. Läser i din almanacka där du planerat in tvättdagarna med hemtjänsten. Jag ser din vackra handstil, inte darrig det minsta.

Jag längtar efter dig då, minns hur du berättade om  hur du bett hemtjänsten ta med en almanacka hem från Ica-affären fast att de inte fått med sig någon. Hur du bett dem gå tillbaka och tala om att du minsann skulle ha en almanacka så trogen kund som du alltid varit där. Minns hur glad och nöjd du såg ut för att du faktiskt fick den almanacka du ville ha. Av Ica-affären. Det var inte många som kunde sätta sig på dig, mamma, det var det inte.

Jag hittar vila i sorgen i att nu ta mer hand om mig själv. De enkla sakerna betyder mycket just nu. Duscha. Äta. Ta hand om katten, lilla Mimmi och blommorna. Lyssna på musik. Tid i ensamhet. Lyssna på fåglarna som sjunger så vackert därute.

Varje dag när jag kör in till stan, kikar jag efter tussilago i dikeskanten. De har fortfarande inte kommit upp, inte där jag brukar plocka dem. Jag önskar att de finns där på din begravningsdag, mamma. Då ska jag ge dig en stor bukett tussilago som jag gjort så många gånger i mitt liv.

Jag minns att jag redan förra våren när jag plockade tussilago till dig, frågade mig själv om det var sista gången jag gav dig en bukett tussilago i mitt liv. Så blev det. I alla fall till dig som levande. I alla fall sista gången en tussilagobukett från min varma hand in i din varma hand.

onsdag 21 mars 2012

Gravplatsen


Idag har jag valt gravplats till mamma. Det blir på kyrkogården där jag bor, som min mamma önskade.

Mamma kommer att vila nära intill en vacker gammal mossig stenmur, framför en låg häck, under ett stort gammalt träd (troligen en alm) med utsikt över den lilla sjön där det är så många fåglar, sjöfåglar och också andra fåglar.

Jag känner mig så lycklig och tacksam att där fanns en grav ledig på en så vacker plats. Snart, snart har jag fått precis allt jag bett om den senaste tiden, sedan mamma blev sjuk. "Tack, gode Gud", sa jag högt idag när jag passerade den lilla kyrkan, för så kändes det inuti mig just då, när det var klart med gravplatsen.

Där på denna natursköna plats kommer min lilla mamma verkligen att få vila i frid. Jag kommer att känna frid när jag går dit med blommor. Jag kan se ut över sjön i soluppgången. Efteråt kan jag sätta mig på en bänk i minneslunden och lyssna på porlandet från fontänen där. Eller gå nedför sluttningen till sjön som jag har brukat göra genom åren för att hämta kraft. Det är alldeles tyst där nere vid sjön, man hör ingen trafik, inget alls utom fågelsång. En riktig liten oas här där jag bor.

Kyrkogården ligger på en höjd, och den gamla, lilla kyrkan också. Det är mycket vacker utsikt över sjön från kyrkogården och från platsen där min mamma ska vila.

Jag tittade på tre olika gravar. När jag kom till denna, den tredje, ja, då visste jag, helt säkert att det var där min mamma ska vila i frid.

Min mamma tyckte mycket om att vandra omkring på kyrkogårdar, precis som jag också gör. Det finns en frid där som inte man hittar på så många andra ställen nu för tiden. Där är många blommor, ofta gamla vackra träd som ger skugga. Man kan känna hur det strålar kärlek och omtanke kring en grav som någon planterat vackra blommor i eller i en vas med rosor.

Kyrkogårdar har också alltid haft en förmåga att få igång min fantasi. När jag var barn fantiserade jag om spöken och döda som klev upp ur sina gravar på natten. Som vuxen kan jag gå omkring och läsa på gravstenar tills jag har nackspärr. Fantisera kring människorna som är begravda där. Hur de hade det, hur de såg ut. Ibland kan jag ana ett levnadsöde. Kanske en man och en kvinna som jag kan se blev gamla, fast att de förlorade fyra små barn mycket tidigt i livet. Där kan jag stå och fundera en stund kring det. Hur de orkade. Hur starka vi människor ofta är, starkare än vi tror. Och så kan jag bli stärkt av det i mig själv, få kraft av mina tankar.

Jag känner mig glad idag. Det är som ett mirakel att jag kan göra det mitt i alltsammans. Glad ... fast väldigt, väldigt trött.

tisdag 20 mars 2012

Dödsannons och andra praktiska saker


Jag har precis läst mammas dödsannons i tidningen. Den är så fin, med en liten fågel på en kvist med blad som nyss slagit ut. Ändå så gör det ont att läsa den. Jag ser min mammas namn, jag ser mitt eget namn bland de andras och allt känns overkligt en stund, som i en dröm, en bubbla.

"Är du död, mamma, dog du verkligen?", tänker jag. "Din väska hänger ju där på stolen och din grå kofta. Ska du inte komma och hämta dem snart? Ska du aldrig mer bära din gröna väska i din hand, aldrig mer ta upp dina glasögon ur den, är det verkligen så?".

Idag ska jag säga upp mammas lägenhet. Den ska tömmas och städas på cirka en månad. Begravningen är om två veckor. Jag ska ringa kyrkvaktmästaren för att se ut en gravplats till mamma. Jag ska träffa prästen i kyrkan där begravningen ska vara.  Med mera.

Det är många saker att ha ansvar för den närmaste månaden. Ibland känns det som att jag vill lägga mig i sängen och strunta i alltsammans. Fast det gör jag ju inte.

Jag försöker tänka att jag för varje sak jag slutför räknar ned i stället. Jag räknar ned till den dagen när allt det praktiska kring mammas död är över. Någon gång i maj.

Då skulle jag vilja ha en riktigt lång semester på ett lugnt ställe för att ta in alla känslor som inte riktigt hänger med just nu. Jag får se hur det blir med det.

måndag 19 mars 2012

Begravningsbyrån

Nästan hela förmiddagen idag var jag på begravningsbyrån. Så många beslut, så tungt ibland i mitt bröst.

Jag ska erkänna att det finns roligare dagar än sådana här som idag.

Fast livet är både ljus och mörker. Kontraster.

Jag är så trött nu.

Kram till mig själv och kram till alla andra.

A beautiful life


söndag 18 mars 2012

Fjäril

"Började falla som ett löv.
Ångrade sig halvvägs ner,
förvandlades till en fjäril
och flög sin kos."

(Eeva Kilpi)

Efteråt



Långsamt börjar jag ta in att du är död, mamma. Jag har en sten i mitt bröst.

Sorgen är mitt hav. Ibland är där stiltje. Ibland går vågorna höga, väller över. Tårar rinner.

Jag ser en skata. Känner en ilning i mitt inre. Minns att det var det du ville bli, om du skulle bli en fågel; en skata.

Alltid älskade du fåglarna, ända in i döden. Också skatorna. Du var en av de människor som matar skatorna när andra skrämmer bort dem.

Mamma, jag älskar också skatorna. Alldeles särskilt mycket nu, när kanske du är där i en skata.

Jag tror, jag tror att du är ett med allt nu. Jag tror att du svävar fritt, utan gränser, utan väggar, utan rädsla, i kärlek, utan några begränsningar. Jag tror, mamma, att du finns i allt jag andas.

Ibland tittar jag på den sista bilden jag tog av dig, på äldreboendet, med min mobilkamera. Du skrattar, du är vacker ... Jag minns. Jag ler. Så tacksam över den sista tiden jag fick med dig. Allt vi sa till varandra. Alla de gånger vi skrattade tillsammans. Ända in i det vi kallar döden.

Tacksam ... för att jag fick vara nära dig till ditt sista andetag. Jag hör inte längre att du andas. Men ... jag andas. Jag andas dig. Som vi alla andas varandra på något sätt. Tillsammans. Alla ...

Ditt äldsta barnbarn och min dotter var hemma i helgen. Vi firade hennes födelsedag. Hon fick kortet som jag skrev fast du sa till mig vad jag skulle skriva till henne på det. Du orkade inte hålla i pennan själv.

Min lilla hundvalp Mimmi pussar bort tårarna när de svämmar över för mig.

Jag har ställt ett foto på dig intill en blombukett på det bruna skrivbordet. Där finns en ljuslykta intill bilden på dig. Vi tänder ljuset ofta nu. Tänker på dig, mamma.

Jag har varit flera gånger i din lägenhet. Fast att det tar emot att åka dit, så åker jag dit i alla fall. Jag tror att jag måste in i smärtan för att komma igenom den.

Jag har vattnat dina blommor. Nu är där en till liten pelargonstickling som har en knopp. Undrar vilken färg det blir på den?

Det är tungt att vara i din lägenhet. Det är som att du är där fast samtidigt inte. Brödsmulorna ligger kvar på skärbrädan sedan du skar bröd där sista gången. Klädhögen med nytvättade kläder som jag ville hjälpa dig att plocka in i garderoben, fast som du ville plocka in själv, ligger kvar i den vita korgstolen. Orörd.

Vi pratade i helgen igenom din begravning och dödsannonsen. Jag ska göra den vackraste av fester för dig, mamma. Psalmerna jag vet att du älskade. Blommor, fåglar och musik ska det vara.

Vi ses ...




fredag 16 mars 2012

De sista dagarna med mamma


Jag visste inte, fast konstigt nog kände jag det. Att det var den allra sista kramen jag fick av dig på förmiddagen två dagar innan du dog. När jag kom till dig och böjde mig över dig där i sängen, sken hela du upp och sträckte dina armar uppåt och kramade mig. Vi höll om varandra länge. Det var en riktigt härlig kram. Tack, mamma.

Sedan var vi så där glada en stund igen. Jag visade dig att körsbärskvistens knoppar hade slagit ut till vita blommor. Du höll den lilla blomman så nära din näsa du bara kunde och försökte känna doften. Sedan gav jag dig grenen från svartavinbärsbusken och du luktade länge på den. "Åh, så skönt", sa du, gång på gång. "Åh, så skönt" ...

Knopparna på lönngrenen hann inte börja blomma så att du fick se den. Fast den vita doftliljan njöt du av fortfarande. Du höll den länge i dina händer och luktade på den. Nästa dag orkade inte dina händer längre hålla blomman. Då höll jag den åt dig. Lukta, njuta och le kunde du fortfarande i alla fall.

"Guldet har inget värde", sa du leende till mig och dina ögon strålade. "Det är naturen och blommorna, det är det som är det verkligt viktiga i livet. Och kärleken.". 

Du var så vacker där i sängen när du log och vi skrattade tillsammans. Jag frågade dig om jag fick ta ett kort på dig, med min mobilkamera. "Jo, gärna", sa du. Du skrattade när jag tog kortet och sedan var du så ivrig och ville se hur det blev. Du var nöjd med det.

Nu tittar jag på kortet ibland för mig själv. Jag känner mig glad när jag minns, när jag ser hur du kunde skratta fortfarande så nära döden.

Jag läste citat av Tomas Tranströmer för dig, från mobiltelefonen. Jag höll din hand i min och ibland, när jag läste något som du tyckte om, log du och tryckte min hand.

Vi pratade med varandra.

"Du skriver väl där på datorn om det jag säger, så att du minns det jag har sagt till dig?".

"Ja, mamma, svarade jag och log för mig själv när jag tänkte på hur rädd du var då, för tre år sedan när jag började blogga. Du var så rädd för att jag skulle möta skumma, farliga männniskor när jag bloggade.

"Jag är en fegis", sa du och log med glimten i ögat. "Jag är en fegis ... för jag vill vila, sova. Fast jag vågar inte blunda, jag är rädd att jag aldrig mer ska få se dig, mina barnbarn, er ... jag är en fegis. Jag vill inte dö".

"Du är ingen fegis, mamma", sa jag. "Du är modig".

Då log du.

"Du är ingen fegis, mamma", sa jag igen, lite närmre ditt öra. "Du är ingen fegis, för du vågar berätta att du är rädd. Det är modigt, att våga berätta att man är rädd".

"Jo. Jag är en fegis", envisades du.

Och eftersom du faktiskt var döende, så trots att vi båda två är envisa, så gav jag med mig. Jag böjde mig fram över dig, kramade dig ömt och viskade i ditt öra; "Ja, mamma, lilla fegis. Jag älskar dig".

Vi log mot varandra.

"Det är så mycket jag vill fortfarande", sa du. "Jag vill lära mig alla fåglarna på CD-skivan".

"Du vet vad vi pratat om det senaste året, mamma, kanske blir du en fågel, vilken fågel vill du bli i så fall? En skata?"

"Mmmm ...", log du. "En skata ... en skata vill jag bli". 

"Vi gjorde så gott vi kunde, mamma", svarade jag. Och du höll med, du nickade. "Vi gjorde så gott vi kunde, det har vi alltid gjort".

"Gud är god", sa du och såg mig in i ögonen.

Sedan talade vi inte mer med varandra. Dina krafter var slut för den dagen. Jag kände att du försvann in i en dimma där jag inte längre kunde nå dig. Dina ögon var till hälften slutna. Jag satt bredvid dig och vakade över att du inte hade ont. Ibland fuktade jag dina läppar. Jag smörjde dem mjuka med cerat. Du låg så vacker där, med ditt silvriga, vågiga hår.

Jag tog en paus några timmar mitt på dagen. Vättern var stilla som en spegel. Ljusblå. Visingsö såg ut att flyta ovanpå vattnet. Luften var klar. Solen så stark att det kändes som att jag inte orkade allt det vita ljuset.

Din näst sista dag kände jag nästan ingen alls kontakt med dig, mamma. Det var som en hinna framför ögonen på dig. Jag "ritade" mjukt små hjärtan i din panna med mina fingertoppar medan du sov.

Du fick ett oväntat besök av två nära vänner. Jag såg på dig att du ville tala med dem. Fast du var för trött. Jag visste att mannen var kunnig när det gällde fåglar, så jag satte på CD-skivan och frågade om han kanske visste namnet på den där fågeln som du, mamma, säkert frågat mig hundra gånger nu vad det var den hette. Utan att jag kunde svara dig på det.

Det var kornknarren som du älskade ljudet från. Kornknarren ..., jo, du log lite, lite när du hörde det.

Din sista morgon fick jag samtal från änglarna att det var nära nu. Jag klädde mig så snabbt jag kunde. Våra sista timmar tillsammans andades du ytligt högt upp i bröstet, du snappade efter luft. Du var vacker och din lilla hand var len som siden när jag strök den. Ofta höjde du dina armar, rörde på dem långsamt, sträckte dem uppåt en liten bit mot taket. Eller om det nu var himlen ...

Tiden gick. Jag bläddrade i en tidning när jag märkte att din andning plötsligt ändrades. Den blev tystare, långsammare. Jag la ifrån mig tidningen. Hörde som två små flämtningar. Sedan var allt stilla. Jag väntade ... kanske skulle andningen komma igång igen. Eller ... kanske inte.

Det var över. Lilla trötta mamma vilade till sist. Friden kom till dig som en ängel. Omslöt dig, mig och de änglar som vårdat dig med så ömma händer de sista veckorna i ditt liv.

När vi tagit ett stilla farväl av dig plockade vi ihop dina saker. Jag ringde begravningsbyrån. Gav dig en puss på pannan en sista gång. Sa "Vi ses, mamma". Kanske var det inbillning. Fast det kändes som att du log när jag sa det.

Äntligen vågade du göra det du sagt till mig att du var så rädd för.

Flyga ...





torsdag 15 mars 2012

Vila i frid, mamma



Idag på förmiddagen dog min mamma.

Hon fick en stillsam död där jag satt intill henne, vi två ensamma i rummet.


"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig". 

(Jacques Werup)


Tack för allt, min älskade, vackra, visa mamma.

Vila i frid.


"Jag är inte rädd, det sa du till mig.
Du tog din hand i min.
Jag sparade alla mina leenden till dig,
för det var det finaste jag kunde ge.

Du skrattade och log in till det sista andetaget.
Du har alltid funnits där,
varje dag sen jag föddes.
Men du är inte borta,
du har bara gett dig av.
Jag vet vart jag kan finna dig,
jag följer fågelns vackra sång,
du sa det själv att en fågel vill jag bli en gång.

Nu flyger du högt bland trädens höga krona,
med fågelvingar så starka,
ända upp till molnen de bär dig,
jag hoppas du någon dag flyger ner till mig,
så jag kan fråga dig,
allt det där man undrar.

Det var en kamp, en lång strid men du vann.
Jag älskar dig."

(Min dotters dikt till mormor idag, 2012-03-15, jag skriver in den här med tillåtelse från min dotter).



onsdag 14 mars 2012

Tack

Tack alla som skriver till mig och stöttar mig på olika sätt nu när min mamma är döende. Det ni skriver till mig bär mig genom det jag upplever nu.

Jag är så trött nu. Fast det är ingenting jämfört med hur trött min mamma är. Det har varit och är fortfarande en så märklig tid i mitt liv. Stunder av glädje, lycka och tacksamhet blandas med stunder av sorg.

Jag försöker att samla kraft och att ta hand om mig så gott som det går på den här resan. Jag längtar efter den helt vanliga lugna vardagslunken.

Jag önskar att ni gör detsamma som jag försöker att göra; att ni tar hand om er.

Allt gott till er alla!

Anna-Karin

Antalet fattiga barn i Sverige ökar

Antalet fattiga barn i Sverige har ökat med 28 000 det senaste året enligt Rädda Barnens fattigdomsrapport, läser jag i Ekot idag. Se även denna länk: Nära en kvarts miljon barn är fattiga i Sverige.

"Det krävs ett batteri av politiska åtgärder och en satsning på den mest utsatta gruppen, ensamstående föräldrar, för att få bort barnfattigdomen i Sverige, skriver Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin och Agneta Åhlund, chef för Rädda Barnens Sverigeprogram på Svenska Dagbladets debattsida idag.

Så sent som i höstas uttryckte riksdagsledamot Isabella Jernbeck (M) att det finns inga fattiga människor i Sverige. En åsikt som jag skrev en debattartikel om i Newsmill.

Tiden går. De fattiga barnen i Sverige blir allt fler.

Varför tillåter politikerna att det här sker, undrar jag. Hur länge ska vi stillatigande se siffrorna för fattiga barn i Sverige fortsätta att öka? När det finns politiker som har makten att göra en förändring. Om de vill det.

Alla barn är alla vuxnas ansvar.

tisdag 13 mars 2012

Ögonen


Jag böjde mig fram över mamma i sängen.

"Vet du, fåglarna sjunger som om de har konsert därute nu på morgonen. Det är vår därute, mamma".

Du sken upp i hela ansiktet. Som du väntat på våren, att få vara med om en vår till i ditt liv.

Sedan kom oron. Jag försökte sjunga för dig. Fast inte ens musiken från fåglarna i CD-spelaren eller den friska luften kunde få dig avslappnad. Du kunde inte svälja idag heller. Sköterskan gav dig en liten dos morfin. Under tiden satte jag mig och vilade i fåtöljen i den stora inglasade balkongen.

Morfinet verkade direkt i din tömda, tunna kropp. Du blev dåsig, du andades långsamt. Jag satt intill dig. Det var skönt med tysnaden, skönt att höra dig andas. Skönt att se dig slippa all oro, all ångest.

Yngsta dottern dök upp vid lunchtid. Hon gick fram till sängen och sa "Hej mormor!".

Du öppnade ögonen som var lika blå och klara som alltid. Du vred på ditt trötta huvud och log lyckligt mot ditt barnbarn. Ni skrattade och där, just där började den glada dagen vi fick med dig.

"Ögon", sa du. "Ögon, ögonen ... så vackra, som de glittrar". Du strök min dotters kind med din tunna hand.

Ni talade med varandra en stund. Jag åt lunch och satte en blombukett som kommit med blomsterbud i en vas. Du luktade på de rosa rosorna, drog in lukten. "Åh, så vackert! Åh, så vackert!", upprepade du gång på gång med dina glada ögon.

"Glada munnar, glada munnar, inga tårar, ögon glittrar, vackra ögon, åh, så vackert!", sa du. Om och om igen denna glada dag med dig i rummet på äldreboendet.

Det var ögon du talade mest om. Ögon ... och om värme och sommar. Du rörde ofta på dina armar när du talade. Knäppte dina händer. "Tack gode Gud, för allt", sa du och vilade en stund.

Sköterskan förberedde mig. Hon berättade att hon kunde se att din hud var marmorerad över hela magen och en bit över bröstet. "Det är cirkulationen", förklarade hon. "Det kan gå tillbaka, men så är det nu. Jag ordnar så att här finns medicin för resten av tiden. Vårdplaneringsmötet på onsdag är inställt".

När du sov ett par timmar, satt jag bredvid dig och läste Expressen och Ica-kuriren som jag brukar göra när jag är hemma hos dig. Jag drack té och åt en chokladbiskvi som personalen bjöd mig på. Jag kände mig lugn. Ditt lugn var mitt lugn. Som mitt lugn var ditt.

"Jag är inte rädd längre", sa du till mig när du vaknade. "Åh, vilka ögon, som de glittrar!".

Du sträckte dina armar upp i luften. Du smekte mitt ansikte, du höll om mig, vi kramade varandra.

Jag öppnade balkongdörren. Solen hade redan värmt jorden mellan de höga husen så att luften doftade vår. Du kunde känna den sköna luften. Vi hörde barns rop och röster från skolan alldeles intill.

"Hör du barnen, mamma?", frågade jag.

"Ja, ja, det gör jag, åh, så vackert!", svarade du mig. "Jag är så lycklig, så lycklig. Tacksamhet ... lycklig, åh, så vackert!".

Jag böjde mig över dig igen, såg in i dina ögon och log mot dig. Hela ditt leende ansikte sprack upp mot mig och vi skrattade.

Ja, vi skrattade tillsammans, du och jag. Vi skrattade ... trots så nära döden.  Eller kanske ... just för så nära döden.

Änglarna hjälpte dig att byta ställning. Du tackade dem.

Du var törstig. Vi turades om att fukta dig i munnen, på dina läppar. "Åh, så skönt!". Du blundade och njöt av att känna vattnet. "Vatten, regn, vatten, åh, så skönt!".

"Vi kan ordna vak åt dig inatt", berättade sköterskan för mig. Det kan ta tid, det är svårt att veta.

När du slumrade nästa gång åkte jag hem till din lägenhet och vattnade dina blommor. Pelargonsticklingen du planterat i höstas hade slagit ut en rosa blomma.

Där i lägenheten kom tårarna. Minnena från när du var så svag och mådde så dåligt och jag fick kämpa för att ambulansmännen skulle ta hand om dig kom över mig. Det gör ont i mig fortfarande.

Det gör ont att förstå att vi inte kommer att vara där fler gånger tillsammans, hemma hos dig. Ont att veta att du inte kommer att vattna dina blommor mer, inte pyssla om dem som du brukar, inte sätta pelargonsticklingar för att ge bort. Ont att veta att något som funnits så länge snart inte längre kommer att finnas där.

Jag tog emot hjälpen om vak som sköterskan erbjöd mig. Vi sa godnatt till varandra, jag och mamma. "Vi ses imorgon".

På den nattsvarta himlen lyste Venus och Jupiter så klara en bit ifrån varandra. Kanske hade de nyss passerat varandra. Kanske inte. Hur som helst var de vackra. Lika klara som stora lyktor på himlen.

Det var en förunderligt vacker stjärnklar ljummen vårkväll.

Efter en förunderlig glad dag så nära det vi kallar döden.





måndag 12 mars 2012

En svår fråga




Vilket är svårast?

Att vara levande och vilja dö?

Eller ... 

Att vilja leva och vara döende?

söndag 11 mars 2012

Början på slutet eller är det tvärtom?



Telefonen ringde lördag förmiddag.

"Hon hade starka smärtor i morse. Kunde inte dricka, inte svälja någon tablett. Därför ger vi henne morfin nu, en låg dos", sa sköterskan till mig i telefonen.

Jag gjorde mig klar i lugn och ro och åkte ner till mamma. Himlen var klarblå, utan ett moln och jag såg stora flockar av kajor samla sig högt uppe i det blåa när jag öppnade dörren till äldreboendet.

Mamma verkade sova. Fast, när hon hörde min röst log hon med slutna ögon.

"Tack", sa hon. "Tack, tack, tack, tack". Och log.

Hon var dåsig under dagen. Ibland kvicknade hon till en liten stund och talade med sin vanliga, tydliga, klara röst.

"Blommorna, vitsippor, grönt gräs, åh, så vackert, åh, så skönt", sa mamma där hon låg ömt ombäddad i sängen av änglarna på äldreboendet. Fågelsången från CD-spelaren fyllde rummet.

"Hackspetten", sa mamma. "Hackspetten ...".

"Ni måste ha stått varandra väldigt nära som har ett så själsligt band mellan er", sa en av änglarna till mig när jag pussade mammas panna och mamma strök mina kinder.

Vi hjälptes åt att fukta hennes läppar, hennes panna och kinder. Änglarna kammade hennes vackra silvriga hår och smörjde hennes kropp, hennes ben, fötter och händer med olja. Mammas böljande lockiga hår flöt ut över den rena vita kudden som en gloria.

"Jag blir bra, sa mamma och tittade på mig". "Visst blir jag bra".

"Ja, mamma", sa jag. "Allt kommer att bli bra, mamma. Allt blir bra".

Ibland brast jag, ibland rann stilla tårar nedför mina kinder. Ljudlöst, för mammas skull. Ibland log jag för mig själv när jag tänkte på ett vackert minne jag har med min mamma.

Jag höll mammas hand, den var varm, så vacker. Tankar kom om "Hur länge till, mammas hand så nåbar, så varm?". Tankarna gick igen. Som tankar gör.

Jag fick en god rulltårtsbakelse med en stor klick vispad grädde och tre nerstuckna bananskivor i grädden och té av änglarna. På kvällen fick jag té och kex och stora pepparkakshjärtan.

Sköterskan talade med mig på kvällen. Hon kände precis som jag att jag kunde åka hem för att sova i min egen säng.  Jag har så nära till boendet, fem minuter med bil. Mamma sov lugnt just då och utan smärta. "Hennes puls sjunker alltmer", sa sköterskan till mig innan jag åkte hem.

När jag lämnade mamma kändes det som att jag slets itu inuti så som jag känt det varje gång den senaste tiden jag lämnat min mamma. "Hur många gånger till? Hur många ... ". Tankarna kom. Och gick. Som tankar gör.

Jag har sovit inatt. Nu ljusnar det därute. Himlen är blå. Solen skiner.

När mörkret sänker sig. Är gryningen redan på väg.

torsdag 8 mars 2012

Nu lämnar jag Försäkringskassan



Jag har tänkt det många gånger förut under min tid som sjukskriven. Fast inte riktigt vågat. Inte heller orkat.

I dag har jag bestämt mig. Jag känner mig trygg i beslutet som jag fattat.

Jag kommer inte att söka om att få bli sjukskriven fler gånger. Trots den ohälsa som jag har kvar efter min utmattning.

Av allt jag läst om psykisk misshandel, är det just det som Försäkringskassan håller på med idag. Man misshandlar människor psykiskt. Man smeker med den ena handen, det vill säga man erbjuder till exempel möten/utbildningar/rehabilitering som ger hopp ett tag för att sedan slå sönder hoppet för den sjukskrivne. Man ger ersättning en kort tid för att sedan igen och igen och igen skapa osäkerhet kring om man kommer att få sin sjukersättning eller inte. Man smeker med den ena handen och slår med den andra. Jag känner igen psykisk misshandel. Jag har mött det flera gånger i mitt liv.

Enda sättet att bli av med en psykisk misshandlare är att gå, att lämna. Det är det jag gör nu. Jag lämnar Försäkringkassan. Jag känner mig lugn när jag skriver det. Jag tror att jag kommer att få mer energi i mitt liv som icke sjukskriven än som sjukskriven och beroende av en psykisk misshandlare. Jag kommer att lägga den energi jag har idag på att utveckla mitt skrivande, bland annat i Skrivklådan.

Jag tänker på de unga människor jag har hört talas om som bland annat finns i Göteborg. Intellektuella människor som lever i kollektiv, handlar second-hand och äter mat som de hämtat i containrar, mat som slängts fast att den fortfarande går att äta, vissa jobbar, andra studerar. De har som mål att klara sig på så lite pengar som möjligt. Delvis grundat på att de inte vill bidra till överkonsumtionen i samhället.

Kan de, så kan jag, tänker jag. Överleva. Detta är min styrka. Har man en gång varit fattig och på samhällets botten och överlevt, så är man inte rädd för att bli fattig igen. Jag vet att jag kan känna lycka utan en massa prylar och utan rikedomar.

Min make och jag är inte överens i den här frågan. Vart det leder vet jag inte idag. Jag får ta konsekvenserna av mitt beslut.

Nu ska jag börja räkna ned dagarna tills jag inte längre är sjukskriven. Det är jag som bestämmer dem nu. Inte någon som helst annan.

Egenmakt.

Det svåraste i livet är stunderna, dagarna, åren av tvekan.

Inte de dagar man fattar genomtänkta beslut djupt inifrån sitt hjärta.

Då dansar hjärtat. Då sjunger Själen.





onsdag 7 mars 2012

Hur mycket ska jag orka?



Idag ringde man från hemtjänsten till mig när jag hälsade på mamma. Jag fick veta det jag redan vet; att min mamma är på ett korttidsboende och nu vill man ha möte med mig för ny vårdplanering.

"Hon får inte vara längre än två veckor på ett korttidsboende", sa handläggaren.

Jag sa att läkaren på sjukhuset sagt till mig att man kan få förlängning med en vecka i taget vid behov.

"Jo, det stämmer visserligen", sa handläggaren och frågade hur det är med min mamma.

Jag berättade att mamma äter inget, fast hon tar sin medicin och dricker näringsdryck och dricker vatten och saft. På onsdag i nästa vecka är det planerat för ett nytt vårdplaneringsmöte.

Jag försöker att fokusera på en dag i taget. Fast idag dök det upp tankar i mig som "Ska man flytta mamma nu igen? Hur ska hon orka det, så matt som hon är, kan inte stå på sina ben längre och tuppar av ibland, ska man flytta mamma nu när hon äntligen verkar känna sig trygg där hon är och med personalen som jobbar där? Den där tryggheten som är så viktig för en människa som har blivit svag. Är det respekt och människovärdigt att flytta runt människor som är så sköra att knappt personalen vågar ta i dem för risken att de ska gå sönder inuti eller utanpå?"

På eftermiddagen fick jag telefonsamtal från min handläggare på Försäkringskassan. Hon berättade för mig att nu har jag ju varit sjukskriven i 90 dagar och då ska jag prövas mot den reguljära arbetsmarknaden, enligt de nya reglerna.

Hon undrade hur det var med mig. Om jag kanske skulle kunna tänka mig att jobba lite mera än 25 %, kanske 50 %? Kanske att jag skulle kunna jobba mera om jag provade ett annat yrke än att jobba som frilansjournalist?

Jag förklarade hur min situation är just nu kring mamma. Jag förklarade att jag är så trött att jag sagt nej till ett jobb nu i måndags. Att jag inte ens jobbar 25 % nu.

"Så du påverkas fortfarande så mycket av yttre omständigheter?", frågade handläggaren mig.

Ja, det gör jag, tack och lov. Jag påverkas fortfarande, jag känner fortfarande, jag är fortfarande en levande och empatisk människa. Och jag önskar att jag aldrig någonsin i mitt liv blir en så känslokall människa att jag inte påverkas av att se någon jag älskar långsamt tyna bort framför mina ögon. Den dagen skulle jag ju vara en levande död, ingen riktig människa.

"Nu är ju de nya reglerna så att jag måste göra en ny bedömning av ditt ärende för att du ska få vara sjukskriven till maj månad", sa min handläggare. "Hmm ... jag får se hur jag kan formulera det. Om inte du hör av mig mera så är du sjukskriven till maj månad. Annars hör jag av mig nu under mars månad".

Jag kände mig tom inuti efter samtalet med handläggaren på Försäkringskassan. Jag kände som att "nej, nu vill jag inte längre", "nu vill jag antingen dö eller så vill jag ha tag i en miljonär som jag kan vara hemmafru åt så jag slipper att ha blåslampan från Försäkringskassan efter mig, ska jag då aldrig få det lugn och den ro som jag behöver för att läka samman?".

Fast efter att ha ätit en macka och druckit té, bestämde jag mig för att leva ett tag till. Det sista man kan ta ifrån mig som människa är hur jag förhåller mig till det som händer mig. Jag har makten att skapa mig ett bra liv och jag har möjligheten att sätta gränser för de som försöker att göra något som får mig att må sämre, medvetet eller omedvetet. Det viktiga är att jag känner det i mig själv.

Jag åkte till mamma på äldreboendet en stund sent på eftermiddagen igen. Hon var så trött, så trött idag. Hade inte ätit idag heller. Hon kräktes två gånger när jag var där, slemmigt och blodigt och mörkt var det som hon fick upp.

När jag lämnade henne låg hon hopkrupen på sidan i det blå nattlinnet efter att ha kräkts och varit nära att svimma. Ljuset i rummet var släckt. I fönstret stod björkriset med gula fjädrar i som jag gav henne idag och som hon blev så glad över. Från CD-spelaren hördes sjöfåglarnas sång.

Mammas silvergrå lockar flöt ut över kudden. Ögonen var slutna, hennes vackra kind var mjuk. Jag strök hennes panna och sa till henne att jag kommer och hälsar på imorgon igen. Mamma nickade och log med sina slutna ögon.

"Är det sant att jag håller ett barn på min arm, och ser mig själv i dess blick?" Hela den dikten läste mamma utantill för mig idag. En dikt som hon läste ofta när jag var en nyfödd liten bebis i hennes famn. En dikt som har betytt mycket för både min mamma och för mig.


LYCKANS MINUT


Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du lilla knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

(Erik Lindorm)

tisdag 6 mars 2012

"Jag vill tacka livet"



Lilla, lilla mamma. Jag öppnar dörren till ditt rum, ropar hej, ganska tyst för jag vill inte väcka dig om du sover.

Du blir så glad när du får se mig, hela du lyser upp och dina ögon strålar. En kort stund ...

Sedan tar tröttheten och mattheten över. Du har slem i din hals som stör dig. Du försöker att få bort det på olika sätt. Du försöker dricka en liten klunk kallt vatten. Hostar. Sätter vattnet i halsen, det får dig att kväljas.

Du ber om trasor, blöta pappershanddukar. Vi turas om att blöta dem åt dig. Det lindrar att ha kyla i ditt ansikte, säger du.

Du har fått smaka på en sill och en liten bit ägg. Du håller det i munnen, känner smaken. Fast kan inte svälja.

Du säger inte många ord längre, vill helst vila. Till fågelsången från skivan i CD-spelaren som du fick i julklapp.

Jag läser i en tidning. Ibland sitter jag bara och tittar på dig. Ser efter om du fortfarande andas.

När det blir mörkt kommer änglarna och gör dig klar för natten. De talar mjukt till dig, nästan viskande. De rör dig med mjuka, lugna, lätta händer. De ler mot dig och du ler tillbaka, tackar dem för det de hjälper dig med.

När jag lämnar dig håller jag dig i dina båda vackra, fortfarande varma händer. Jag pussar din panna, din kind.

Vi säger till varandra att vi ses imorgon. Att vi älskar varandra så mycket.

När jag lämnar dig brister jag.

Tårarna rinner nedför mina kinder i månskenet på väg till bilen på parkeringsplatsen.

Det känns som att jag vill följa med dig dit du är på väg nu.

Fast det kan jag ju inte.

Jag är bara så trött.

söndag 4 mars 2012

Änglarna


Idag har jag varit 3 1/2 timmar hos mamma på korttidsboendet. Personalen är fantastisk där. Min mamma kallar dem "änglarna". Och det gör jag också.

En av "änglarna" där frågade mig om jag ville att hon gav mig en kopp té. Då började jag nästan gråta. Jag är så trött efter alltsammans. Ovant att någon frågar hur det är med mig mitt i alltsammans.

Mamma dricker lite näringsdryck, har inte ont. Fast äter inte. Hon vill leva. Hennes lilla kropp är tunn som en fjärilsvinge. Så skör. Hon lyssnar på fågelsång och klassisk musik. Vi har tagit dit hennes CD-spelare och hennes skivor som hon älskar. Doftliljan i rummet doftar ljuvligt fortfarande.

Jag är så glad att hon är där hon är just nu och att hon inte har ont.

Tack att det finns människor som kan ta hand om oss när vi blir gamla eller sjuka.

En dag i taget.

Heja Thorsten Flinck!

Igår var det Melodifestival igen. Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern gick vidare till final.

Jag jublade och klappade i händerna. Lilla Mimmi, som sov i sin hundbädd, hoppade upp ur den och fram till mig och ville upp i mitt knä. Hon viftade på sin lilla svans och var lika vild av glädje som jag själv var just då.  Antingen gillade hon också låten eller så blev hon så glad för att jag blev så glad.

"Jag reser mig igen" är den enda av låtarna i årets Melodifestival som berör mig i mitt hjärta. Kanske är det texten i  "Jag reser mig igen"? Lyssna på orden, de ger så mycket kraft, de talar om hur man genom att se sig själv i en annan människas ögon får kraften att resa sig igen. Musiken är bra. Framförandet är fantastiskt av Thorsten Flinck, som den store skådespelare han är.

De senaste åren har jag inte följt Melodifestivalen. Men i år när mamma är så svag har det känts lättsmält att titta på programmet. Det är en kontrastrik Melodifestival, tycker jag. Det gillar jag. Det är när allt är likadant eller låter likadant som det blir tråkigt.

Jag håller tummarna för att Lisa Miskovski eller Thorsten Flinck vinner Melodifestivalen i år.

Var så goda, "Jag reser mig igen" med Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern:


lördag 3 mars 2012

Allt är som det ska vara



Solen skiner i Vätterbygden idag. Det är rimfrost på marken. Skatorna bygger på sina bon. Vimpeln på flaggstången hänger rakt ned.

Mina dagar just nu innebär flera timmar hos mamma på korttidsboendet där hon är. Personalen där är som änglar, både mot mig och min mamma.

Mamma är klar och vid gott mod. Hon drömmer om att få uppleva en vår till.

Jag försöker att plocka in våren till henne. Igår letade jag efter tussilago där jag brukar kunna plocka det. Fast de hade inte kommit upp än. Kanske hittar jag några idag?

Jag köpte en stor bukett rosa och vita tulpaner till mamma igår. Och en vit doftlilja som får hela hennes rum att dofta som den mest ljuvliga parfym.

Hon har kvistar från min trädgård i en vas på bordet. Körsbärskvistar, kvistar från skogslönnen utanför mitt fönster, kvistar från svartavinbärsbuskarna som hon plockat så många vinbär från, röda kvistar från blodkornellen som jag vet att hon älskar. Snart grönskar de hos mamma. Idag ska jag ge henne en kruka med små gula påskliljor.

Allt är som det ska vara. En dag i taget.

Varmt tack för alla stöttande och fina kommentarer ni skrivit till mig här i min blogg den senaste tiden. Normalt brukar jag svara alla som skriver till mig. Just nu nöjer jag mig med att läsa det ni skriver till mig.

Ni ska veta att det ni skriver till mig betyder mycket för mig. Vissa dagar när jag varit på väg till mamma har ord som ni skrivit till mig burit mig på den ibland tunga vägen. Så än en gång; tack!

Allt gott till er alla!

fredag 2 mars 2012

Mimmi före och efter sin första klippning


Häromdagen var jag och yngsta dottern och klippte Mimmi för allra första gången. Vi fick med oss en nätt liten hund hem och en halv kasse full med valppäls som jag funderar på att kanske göra något av. En liten filt, kanske?

Mimmi tyckte att trimningsapparaten var så där kul. Fast med hjälp av lite ost så fungerade det tillräckligt bra.

Viss finputsning finns kvar att göra på henne. Det blir några täta besök hos Mimmis uppfödare för att Mimmi ska vänja sig vid att klippas.

Det ser ut som att Mimmi kommer att bli mer en stor toypudel än en liten dvärgpudel. En precis lagom stor hund för mig, en sådan hund som jag drömt om i fem år.

Det är härligt att kunna möta Mimmis ögon på ett annat sätt nu när hon inte längre har så mycket päls i sitt lilla vackra ansikte. Valplycka! 



 

Mimmi i närbild före klippning.



 Mimmi i närbild efter klippning.



 Mimmi i helfigur före klippning.



 Mimmi i helfigur efter klippning. Vilken liten hund det var där under all pälsen!



 Lillmatte får en blöt hundpuss av Mimmi.