När han kraftigt berusad slår henne som värst, flyr hon till grannhuset med sina nio ungar. Några i famnen, några springande efter henne. Hon bultar på köksdörren till min mormor och morfar. Tillsammans med sina barn kryper hon ihop och sover på de randiga trasmattorna på mormors och morfars köksgolv över natten. Tills han nyktrat till, mannen hon är gift med. Pappan til alla hennes barn.
Jag minns hennes stolta hållning, hennes milda ögon. När jag vill kan jag se henne komma gående på gatan längs med de blommande syrenbuskarna. Denna starka kvinna. Hon överlevde sin plågoande med många år. Trots att hon levde tillsammans med honom tills han dog. Trots alla slag och hot hon fick ta emot. Trots alla nattliga utflykter till min mormor och morfars lugna kök för att rädda sig själv och sina barn.
Hon kunde inte lämna den hon gift sig med. Hon hade ingen möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon var en kvinna två generationer före mig.
Idag år 2011 i Sverige är det kvinnor som är den största gruppen långtidssjukskrivna. Just nu, denna dag, utförsäkras några till av dem. Imorgon ännu fler. De allra flesta som utförsäkras är kvinnor. Utförsäkrade kvinnor år 2011 har små möjligheter att kunna försörja sig själva. Det finns de som får gå till kyrkan för att be om en matkasse. Kvinnor, i Sverige, år 2011. Kvinnor som också ofta är mammor till små barn.
Jag har länge funderat över vad som sker just nu i Sverige. Hur beroende vissa långtidssjukskrivna eller utförsäkrade kvinnor kan bli av sin "försörjare", mannen. Om kvinnan då är i en dålig relation, om hon blir misshandlad, psykiskt eller fysiskt, vilka möjligheter har hon att lämna den dåliga relationen? År 2011? I Sverige?
Varje människa ska ha möjligheten att kunna försörja sig själv. Antingen man är född kvinna eller man. Också om man förlorar sin hälsa eller sitt arbete under en längre tid. Samhället, vi andra, ska finnas där till stöd för de som hamnar i en svår situation i livet. Vi människor är till för att stötta varandra, inte stöta ut varandra.
