Utredningen av min hälsa fortsätter. Enligt
min läkare, som är tillbaka från sin långa ledighet nu, har jag inte
astma som astmasköterskan trodde.
Det är jobbigt att kastas mellan olika diagnoser. Jobbigt med ovissheten.
Min läkare tror att andfåddheten, tröttheten och smärtan som jag har beror på skadan i hjärtat.
Hon skriver remiss till en hjärtläkare för samtal och fortsatt utredning av mitt hjärta. Jag bad själv om att få tala med en hjärtläkare för det är många frågor som väcks till liv i mig nu. Visshet är bättre än ovisshet. Och jag vill göra det jag kan för att må så bra som möjligt i mitt liv.
Min pappa var 62 år när han dog i hjärtinfarkt. Han rökte mycket och hade kärlkramp under flera år. Min farfar dog också i hjärtinfarkt, fast något äldre än min pappa.
Själv så lever jag ett sunt liv, tycker jag själv. Jag röker inte. Har aldrig någonsin rökt i hela mitt liv, inte ens en enda gång. Dricker ingen alkohol. Motionerar. Gör yoga och avslappning. Mediterar. Försöker fylla mitt liv med så lustfyllda saker som jag har möjlighet till. Sömnen är tillräckligt god för det allra mesta. Jag äter normal kost i normala mängder. Jag har lärt mig mycket om stresshantering och praktiserar det så gott jag kan i mitt liv.
Kanske beror det mest på genetiska faktorer vad man drabbas av när det gäller ohälsa i livet?
Det kändes jobbigt att få beskedet idag att man ska fortsätta utreda mitt hjärta. Jag är så trött på sjukhus och undersökningar och utredningar. Inte minst efter allt som var kring min mammas åldrande och död.
Fast så klart att jag också är tacksam att man tar mina besvär på allvar. Kanske har jag varit feldiagnostiserad alla tolv åren som sjukskriven? Kanske har mina svimningar och annat som hänt haft med hjärtat och inte alls med psykisk ohälsa att göra?
Så typiskt i så fall att sätta diagnosen psykisk ohälsa på en kvinna och sedan låta henne ha sina besvär.
Under alla mina tolv år som sjukskriven har man inte tagit EKG på mitt hjärta en enda gång förrän tidigt i somras, trots att jag haft symptom som kunnat bero på problem med hjärtat. Det är dåligt, tycker jag. Jag har litat till det läkarna sagt till mig och trott att jag haft panikångest och det är ju inget farligt, bara tröttande. Nu vet jag ingenting längre, känns det som. Nästan som att börja om där jag var för tolv år sedan.
Det är konstaterat att jag har en skada i hjärtat. Det är bara att acceptera för mig att det är så.
Livet är ändligt.
Vi ska alla dö.
Så det gäller att göra något bra av den dag man har.
Solen skiner i Vätterbygden idag igen. Det är vårkänsla. Skatorna letar efter kvistar.
Jag har promenerat med Mimmi i gräset och borstat både henne och min katt.
Inget är någonsin över förrän det är över.
Livet fortsätter trots allt.
