Inatt la du av dig dina genomskinliga löv som en gul matta på det gröna gräset. Älskade gamla körsbärsträd, tack för denna sommar. Tack för försommarens blomning. Lika andäktigt vacker som alltid med dina rent vita blommor.
Fast just denna blomningen kändes inte inuti mig som den brukar. Jag såg den, utan att riktigt känna. Så mycket som hänt. Så mycket som känts tryggt som fallit samman. Så mycket som varit självklart, men inte längre var det.
Men du, du stod där. Som en trygg drottning med en skimrande krona att vila under medan världen föll samman runt omkring oss.
Blombladen föll. En sommar kom och gick. Kanske en av de mest märkliga somrar i mitt och många människors liv. Men du var den du alltid varit. Bina och humlorna surrade kring dig. Den svarta flugsnapparen slog sig ned på en gren. Talgoxen kvittrade från en annan gren. En dag satt det en skogsduva i din krona.
När dina bär lyste röda samlade sig kajorna och skatorna och tävlade om att äta upp dem. Det var ett kraxande som väckte mig i sommarmorgonen. Länge svalkade du mig med skuggan från dina gröna blad. Hela den långa, långa sommaren.
Nu vill du vila. Spara dina krafter inför vintern som är på väg. Jag längtar redan efter när du blommar igen. Det känns tryggt att veta att du finns. Något tryggt att vänta på, när så mycket annat känns osäkert.
