När jag stannade, vände mig om och mötte hennes blick, vände hon helt om och ville gå till huset igen. Fast eftersom det är jag som är ledaren lät jag henne inte göra det. Utan kallade på henne så att hon fick den lilla morgonpromenaden som både hon och jag behöver.
Det är fortfarande 5-10-minuterspromenader som gäller för Mimmi. Ibland hoppar hon på tre ben. Ibland använder hon alla fyra. Hon verkar inte ha ont och det är huvudsaken.
Hur som helst. Jag förstod att det var dags att ta fram Mimmis hundtäcke från i vintras. Det passade henne perfekt.
Med täcket på var det ingen protest från Mimmi att gå ut. Tvärtom. Hon skuttade och for runt efter löven som nu börjat virvla omkring på marken. Gula löv, oranga löv, rödfärgade ... I mitten av september, det känns tidigt.
Min fina lugna katt som är världens snällaste storasyster till bustrollet Mimmi, kom upp från sin ett par timmar långa sömn och var med Mimmi en stund.
Det är en härlig känsla att se att de kan vara så nära varandra och vara lugna tillsammans. Jag känner att de gillar varandra.
