Bland det svåraste av allt när jag hamnade i utmattning, var att bli misstrodd. Läkare, Försäkringskassan, anhöriga, släktingar och vänner, överallt mötte jag redan från första stund misstro (och oförståelse) för det jag själv upplevde och beskrev hur det kändes. Det är svårt att förstå det som inte syns utanpå.
De som egentligen aldrig någonsin misstrott det jag beskrivit eller hur jag varit känner jag idag är mina älskade barn. Tvärtom har de peppat mig och gett mig hopp och framförallt älskat mig också när jag var som svagast.
De psykologer som jag mött genom åren har också visat tilltro till det jag upplevt och beskrivit. Där har jag mött förståelse och fått hjälp på vägen mot tillfrisknande. Framförallt hjälpte de mig att överleva, den period som allt kändes så tungt att jag på fullt allvar övervägde att ta mitt liv.
För femton år sedan när jag drabbades av utmattningssyndrom, ifrågasatte man utmattade människor också i media. Tidningsrubrikerna gjorde ont i mig minns jag. Det fanns de som ansåg att utmattade människor lurades och att de var lata. Vilket ju i verkligheten var det sista jag själv hade varit; lat.
Idag kan man på olika sätt bevisa att utmattningssyndrom ger verkliga hjärnskador. Långvarig negativ stress ger verkliga hjärnskador på människor. Det handlar inte om depression, utan om faktiska hjärnskador. En av artiklarna är från 2010. Så den här kunskapen har funnits ett par år nu.
Det känns bra för mig att forskningen nått så långt när det gäller stressrelaterad ohälsa. Att det jag och många andra upplevt blir erkänt, att diagnosen utmattningssyndrom är erkänd och att man kan bevisa skadan i hjärnan. Egentligen tycker jag att jag och alla andra drabbade skulle få retroaktivt skadestånd för det obeskrivliga lidande det innebär att bli misstrodd när man är allvarligt sjuk. Jag kan inte ens sätta ord på hur ont det gjorde, vilket lidande det var för mig som människa.
Inom forskningen idag talar man om att arbetsplatser inte bara ska vara ergonomiskt bra. Utan också hjärnvänliga. Att man ska kunna sitta och jobba ostört i ett eget rum i stället för i kontorslandskap. Att hjärnan behöver få vila från alltför många intryck. Vi människor behöver lagom med intryck för att må bra. Vår hjärna behöver tid för återhämtning alldeles särskilt under perioder med negativ stress, antingen på arbetet eller i privatlivet. Vår hjärna och vår kropp behöver tid för pauser, både på arbetet och i privatlivet.
Jag önskar att de nya kunskaper man idag hittar fram till om vår hjärna, en dag ska leda till ett samhälle där människor kan behålla sin hjärnhälsa i stället för att förlora den.
Vart är vi annars på väg?
Den ökade psykiska ohälsan i Sverige blir dyr för oss alla. Och innebär ett stort lidande för så många människor. Inte bara de drabbade utan också för människorna runt omkring den drabbade.
Här är ett blogginlägg där en person beskriver sin upplevelse av att drabbas av utmattningssyndrom. Jag känner igen mig i det mesta. Här i min blogg finns flera inlägg där jag själv beskriver hur jag upplevt det att få utmattningssyndrom och hur jag försökt att hitta en väg till ett så bra liv som möjligt trots det som hänt. Se bland annat under fliken "Utmattad" här i min blogg.
Det tar ofta mycket lång tid att läka samman ett utmattningssyndrom. Många blir förtidspensionärer, helt eller delvis, som jag själv blev förra hösten. Jag har kommit tillbaka till en arbetsförmåga på 25 %. Andra kanske kommer tillbaka och kan jobba 75 %. Inte särskilt många klarar att jobba heltid igen.
Hur man blir efter att ha blivit utmattad, beror dels på hur djupt man fallit, precis som att en stroke eller en hjärtinfarkt kan drabba olika för olika människor.
Det beror också på hur hela livet ser ut för människan, inte bara arbetslivet.
Givetvis beror det också på det bemötande och det stöd man får från omgivningen, både privat, från myndigheter, vården och från arbetsgivare.
Och också på hur man själv klarar att hantera det som hänt och att kunna hitta strategier för att skapa ett så bra liv som möjligt i den nya livssituationen.
Länk till avhandling, Agneta Sandström, "Neurocognitive and endocrine dysfunction in women with exhaustion syndrom"
