Hej mamma,
Grattis på din födelsedag! 89 år ... tänk att det är 89 år sedan du föddes, tänk att det redan är fyra år sedan vi firade din födelsedag tillsammans den där sista gången. Hemma hos dig i din blommiga soffa som var så skön att sitta i. Som du sparade till så länge och var så lycklig över att kunna köpa dig. Att få välja en soffa alldeles själv ...
Soffan är borta. Kanske sitter någon annan i den nu. Jag kan inte fira din födelsedag med dig så som förut, inte sitta nära dig, inte räcka dig en födelsedagsblomma, inte ge dig ett paket från mina händer som möter dina. Inte se hur glada dina ögon blir och inte höra hur du skrattar när du får mina presenter. Du hade alltid kvar barnaglädjen, den där glädjen över att få fylla år, att få öppna ett paket, att bli överraskad.
Jag minns den sista födelsedagen hemma i din lilla vackra lägenhet med de höga fönstren och de djupa fönsternischerna. Jag minns blommorna som du pysslade om varje dag. Kaktusarna och pelargonerna som jag tog med mig hem efter att jag tömt det hem som var ditt den där sista gången. De lever hos mig nu. Kaktusarna har fullt med knoppar. Pelargonerna ska jag snart ta in och vinterförvara.
Den där sista gången ... du hade gjort en tårta till oss. Jag blev överraskad för du var så svag, så liten, du hade blivit så smal som jag aldrig sett dig förut. Du hade svårt att svälja så själv åt du inte mycket av tårtan. Men vi andra åt. Vi drack kaffe. Vi hade en fin stund tillsammans.
Jag vet att frågan fanns där i mig. Frågan om detta skulle vara den allra sista gången som jag firade din födelsedag hemma hos dig. Vi hade båda två på känn vad som väntade. Den där döden. Det slutgiltiga. Punkten. Eller om det nu, kanske, är ett kommatecken.
Jag är så glad att den där sista gången blev ett så vackert minne för mig. Tack, min bästa och mest älskade mamma! Tack för alla vackra minnen jag har med dig. Tack för att du visade mig hur stark en människa kan vara. Tack för alla känslor som vi kände tillsammans. Tack för all visdom du delade med dig av. Tack för alla våra djupa samtal om livet, om människorna, om blommorna, naturen, fåglarna, sorgen och glädjen och kärleken. Tack för skratten och tårarna som vi delade med varandra. Tack för dina ögon som såg mig själv ibland bättre än jag ens såg mig själv. Tack för dina öron som lyssnade när jag ville berätta något för dig. Tack för alla de stunder du fanns där för mig. Tack för hoppet du gav mig när mitt liv var som tyngst. Tack för att du bar mig och tack för att jag fick bära dig genom ett långt liv.
Jag saknar dig så mycket. Jag lever vidare. Jag fyller mina dagar med nya saker. Dagar är som dagar är. Ibland är där glädje. Ibland finns där det som gör ont. Du vet, jag berättar om det för dig när jag är vid din grav.
Jag tror att du vet. Du ser. Någonstans från där inte jag än själv varit, så tror jag att du ser. Från ett annat perspektiv. En annan dimension.
Jag tror att du lever i en värld så mycket friare än den där jag är.
Jag älskar dig, mamma.
Genom evigheten och för alltid.
Sann kärlek har inget slut.
Kramar/
Anna-Karin
