lördag 31 juli 2010

Kolmårdens Djurpark - dramatik, djurungar och andra ungar


Nej, jag blev inte uppäten av någon tiger idag. Men när jag stod och tittade på den lilla söta noshörningsungen i Kolmårdens Djurpark fick jag höra folk prata om att någon tappat en kamera ned till djuren i Savannen. Spänningen steg när en av djurvårdarna tog sig ned till flocken av någon sorts antilopliknande djur med stora horn. Spänningen steg ytterligare när noshörningarna med den lilla ungen i spetsen, långsamt tillsammans vandrade fram mot djurvårdaren. Han stod lugnt kvar och klappade den lilla noshörningen. Ändå såg man att han var avvaktande till om han skulle försöka ta sig fram till kameran som låg där på marken.

En annan djurvårdare dök upp, sprang in i skogen och hämtade en stor gren som han sedan skakade med mot noshörningarna på marken. De backade bort en bit, stod blickstilla. Djurvårdarna och noshörningarna tittade intensivt på varandra en lång stund. Sedan gick djurvårdaren stilla längs med kanten, tog lugnt upp kameran och klättrade upp ur savanngropen igen. Och folket som sett alltsammans drog en lättnadens suck.

Noshörningen var bara en av flera söta djurungar som fanns att se på Kolmården idag. Där var också den lilla nu ett år gamla gorillaungen som jag såg redan förra sommaren, minst lika söt i år som förra året och busig var han dessutom. Fullt av små svarta minigriskultingar fanns där också i Kolmården. Minigrisen är ett av mina favoritdjur.

I år åkte jag bussrundtur i Safariparken för första gången i mitt liv. Jag har varit rädd för att göra det när barnen var mindre. Jag vet inte riktigt varför, men jag var alltid mer rädd för saker när jag hade små barn än vad jag är nu. Kanske är det en beskyddarinstinkt som slår till när man blir förälder? Ibland tror jag det. För den verkar avta alltmer och jag vågar saker som jag inte vågade när jag hade små barn.

Så idag fick mina ungar äntligen åka bussrundtur i Safariparken. Det var en bra guide och jag lärde mig massor, inte minst om giraffen. Vet ni att giraffens hjärta kan vara så stort som 60 cm i diameter? Helt otroligt. Dessutom fanns det en bara tio dagar gammal giraffunge i Safariparken som hette Mowgli och nog var gorillaungen söt och minigriskultingarna också för att inte tala om noshörningsungen, men jag undrar ändå om inte giraffungen tog priset. Två meter lång och 80 kg tung var han när han föddes. Giraffen föder sina ungar stående, så när han föddes föll han 2-3 meter ned till marken ut i världen. Vilken födelse det måste vara, tänker jag!

En liten flicka som också åkte med på bussrundturen i Safariparken var den som fick mig att le bredast idag. Hon fick se en cykel som låg i skogen när rundturen var klar. Och hon sa med hög röst "Det är nog en som blivit ät uppen". Hennes bror la till, "Titta, där är en cykel till". Det finns stunder när man får liksom riktigt anstänga sig för att inte börja skratta högt. För jag tycker att man inte ska skratta åt barn, man ska skratta med dem. Men roligt lät det som de små människoungarna fantiserade om, att en eller flera människor blivit uppätna, eller "ät uppen", där i skogen och att det bara var cyklarna kvar.

Sedan blev det delfinshow och där blir jag bara så glad! Delfiner är alltid lika härligt att titta på, jag skulle gärna vilja klappa en på riktigt någon gång om jag fick möjligheten.

Det var mycket mer folk på Kolmårdens Djurpark den här dagen än när vi var i djurparken förra sommaren. Trängsel, fast ändå inte trångt överallt. Många människoungar var där, många lät trötta och griniga och då kom jag ihåg hur det kunde vara att vara småbarnsförälder ibland. Jag blev trött av alla intrycken vissa stunder och då fick jag försöka  hitta ett ställe att dra mig undan till, blunda en stund och försöka stänga av allt runt omkring. Sedan orkade jag lite till.

Jag har flera bloggvänner som bor runt Kolmården och Norrköping. Linda-bloggen, Susanne i Quila och Ronja-bloggen, Fjäderlös Tvåfoting och Recurven Hood. Jag tänkte på er allesammans när jag var så nära er idag. Jag hade hoppats på att kunna besöka Fjäderlös Tvåfoting i hans marmorverkstad idag, jag vet i alla fall var den ligger nu, väldigt vackert nära havet. Men där var inte öppet när vi äntligen var på hemväg, så det får bli en annan gång.

Så härligt är det att blogga, att jag kände idag att jag utan tvekan hade kunnat hälsa på någon av er, mina bloggvänner om jag planerat det lite bättre. Det här djurparksbesöket var ett spontant besök eftersom min äldsta dotter längtade efter att åka till Kolmårdens Djurpark. Bloggvänner kan bli som brevvänner som man känt sedan en tid tillbaka, en vacker dag känner man att man vill träffa varandra på riktigt. En dag gör vi kanske det. Fast den dagen ska jag nog låta bli Kolmårdens Djurpark. Det går fort att göra åt en hel dag i djurparken. Och jag är minst sagt öm i fötterna ikväll.

torsdag 29 juli 2010

Att vända och köra åt fel håll i en rondell



Idag såg jag en kvinna först vända och sedan köra sin bil åt motsatt färdriktning i en rondell mitt i rusningstrafiken i centrala Jönköping. Något liknande har jag aldrig sett i hela mitt liv. Och troligen inte många andra bilister heller. För de stannade upp och lät kvinnan köra sin egen lilla bil på sitt eget lilla sätt. Tala om snälla medtrafikanter. Eller, så befann de sig helt enkelt i chocktillstånd.

Allt slutade lyckligt. Kvinnan log vid ratten där hon satt. Det var beundransvärt, tycker jag. Jag log jag också, för det hela såg fullkomligt galet ut.

Jag vill särskilt påpeka för tydlighetens skull att kvinnan som gjorde detta var inte jag. Det var någon annan kvinna, för mig helt okänd.

onsdag 28 juli 2010

Livet - som en vind?



Jag bloggar just nu på en plats jag aldrig trodde jag skulle blogga på. Livet har som en vind fört mig dit jag är idag. Till outforskad mark, ny terräng, nya vidder, nya upplevelser som väntar runt hörnet.

Livet. Ibland tänker jag mig livet som en vind. Länge, länge i mitt liv var jag så trött på vinden. Jag fick nackspärr av den, den gjorde mig illa, den slängde mig än hit, än dit. Handlöst blåste den omkull mig ibland. Omkullblåst låg jag där, kippande efter luft och förstod inte vart nästa vindil skulle föra mig. Jag kämpade mot. 

Det är tröttsamt att kämpa mot vinden. Tröttsamt att kämpa när man går i motvind. Jag upptäckte en dag, det var vid havet, en sådan där blåsig, nästan stormig dag vid havet på sommaren, att om jag slappnade av där i motvinden, så kändes det inte längre lika tungt att gå i sanden. Plötsligt förändrades mina tankar om vinden. Jag insåg att vinden, precis som livet, är så mycket lättare när man slutar att kämpa mot hela tiden. När man accepterar att nu är det så här, nu blåser det kraftigt, just nu är mitt liv turbulent. Jag tar det, jag slappnar av och vilar i tilliten att en dag mojnar vinden,  vågorna ebbar ut, friden lägger sig, allt blir lugnt och stilla igen.

Livet, vinden utan slut. Livet... vinden som jag låter bära mig, föra mig dit den gör idag. Jag litar på livet i mig. Jag känner tillit till att livet i mig bär mig till något som är gott. Till ändhållplatsen Glädjen! Eller... kanske till och med Kärleken?

söndag 25 juli 2010

Omslagsflicka tack vare Gunilla!

Nu tävlar jag om biljetter till en modevisning som omslagsflicka på Damernas värld. Tack vare Gunillas blogg där jag läste om att hon hade gjort en omslagsbild till den här tävlingen.

Så roligt kan man ha i Internetvärlden en regnig söndag eftermiddag. Tack Gunilla, för allt du hittar på i din blogg som ger mig inspiration och så mycket glädje!

Länk för dig som vill kika på min omslagsbild: Damernas Värld

P.S. Det går att rösta på min omslagsbild, om man känner för det. Man kan välja om man vill rösta på en knapp eller ända upp till sex knappar. Väljer man att ge sex knappar till bilden, ja, då tycker man helt enkelt att den är en vinnarbild. Bara ett litet tips... Man får rösta en gång per dygn också. Bara ett litet tips till...  ;))

Stormy weather - Äntligen äkta svensk sommar!



Äntligen känner jag igen mig i den svenska sommaren! Utanför plaskar det och skvätter som aldrig förr och jag kan se hur gräset växer och det är tio plusgrader och blåser nästan halv storm och allting är som det ska vara en alldeles vanlig svensk sommardag.

Idag är det sista dagen på min fyra veckor långa "semester". Och jag känner mig så nöjd och glad och tacksam för de här veckorna. Jag har till 95 % av tiden gått på vad jag har haft lust att göra och plockat bort allt jag känt som måsten inifrån mig själv. Det har gett mig kraft, återhämtning, glädje och energi!

Solen vill jag tacka för de senaste fyra veckorna som den strålat på mig och alla andra människor här i Sverige. Vättern vill jag också tacka, för att du funnits där när hettan fått mig att flämta, du har fått mig att andas, gett mig svalka och häftiga upplevelser när jag stapplande tagit mig ut i ditt rena, klara, svalkande vatten på runda och ibland hala stenar.

Det här blev en "semester" som jag alltid kommer att minnas. Som jag kanske kommer att prata med mina barnbarn om, i fall jag får några. Jag kommer att sitta där vithårig i min gungstol med en rutig filt runt mina ben och säga  med lugn röst: "Tänk, jag minns den där sommaren 2010. Jag var ledig i fyra veckor. Varje morgon vaknade jag till strålande solsken och klarblå himmel. Det var så varmt att jag doppade mig i Vättern flera gånger varje dag".

Och inget av alla mina barnbarn som sitter runt mig på golvet kommer att tro mig. De kommer att tro att "nu är mormor vimsig igen".

Nu glömde jag totalt för en stund att leva i nuet. Nu seglade jag iväg långt bort i den ovissa framtiden. Ibland är det bara så härligt att få fantisera och drömma! Att få segla iväg i tankarna! Att jag kan fantisera och att tankarna flödar, det tackar jag också den här fyra veckor långa "semestern" för. Kreativiteten och lusten att göra saker spritter i mig just nu.

lördag 24 juli 2010

Fjärilstid, igelkottar och katter



Det har flugit omkring många fjärilar i luften de senaste dagarna hos mig. Kanske att det blir färre fjärilar som syns nu när det blivit mulet och svalare väder. Igår upptäckte min katt en igelkott i häcken och hon var så nyfiken att hon gick fram och nosade på den. Igelkotten blev rädd och fräste och fnyste och min katt blev också rädd och såg snopen ut.

Ibland tycker jag att min katt verkar ha gott minne. Ibland tycker jag hon inte verkar ha något minne alls. Som när det gäller igelkottar. Nästan varje sommar gör hon likadant. Upptäcker en igelkott, blir nyfiken, går fram och nosar. Och blir rädd. Att hon inte lär sig...

Idag klev jag upp till ett renstädat hem. Det har jag inte gjort sedan högtrycket kom. Det kändes... rent. Inget grus under fotsulorna när jag gick genom hallen. Och ryggen känns okey den också, trots dammsugningen igår.

Det märks att jag har haft semester, att jag har kopplat av under fyra veckor. Det märks att jag gjort mycket på "lust" och väldigt lite på "måste". Jag har hämtat kraft denna sommar. Vilken sommar vi har fått i år! Och den är inte slut än, därute hör jag gässen från åkrarna. Jag ser all grönskan. Mitt i sommaren står jag! Mitt i livet!

Yoga gör mig lugn och lycklig



Idag vaknade jag klibbig och stel. Huset är så upphettat nu att det räckte inte med regnet igår förmiddag för att svalka ned det. Inte på långa vägar. Det blev inte så mycket sömn inatt heller, för i huset fanns fem tonårskillar och två tonårstjejer som tittade på en otäck film och skriken i filmen hördes väl upp till mig som sover i rummet ovanför TV:n.

Jag kände mig seg när jag vaknade. Tog en dusch. Lite bättre. Tog fram yogamattan ur garderoben och gjorde fem positioner med yogaandning till. Bland annat positionen på bilden som heter Trädet och som bland annat tränar balansen.

Efteråt kände jag mig så lugn, så lycklig, så harmonisk och jag kände att jag rörde mig långsammare och var så fokuserad när jag gjorde i ordning min frukost.

Yogan var det som för sex år sedan verkligen började verka som en läkande kraft i mig. Då, i början, det första året med yoga för mig, kände jag inte att det hände något särskilt. Jag fortsatte gå dit i alla fall, för jag är ganska envis av mig, ger inte upp i första taget. Det andra året började jag känna lugnet allt oftare. Idag räcker det med några positioner, eller en kort stunds meditation för att jag ska hitta lugnet i mig själv. Ibland räcker det att jag tänker på lugnet och yogan för att jag ska bli lugn.

Det går att träna sig i mycket här i livet. Det går att stressa sönder sig så att kroppen och själen inte känner till något annat tillstånd än det som är stress. Det går att lära sig att hitta det lugna tillståndet igen, vilan, där det blir återhämtning och där man får kraft och energi. Även om det kan ta några år att lära sig det, som det gjorde för mig.

Min kropp och min själ är mitt hus, mitt snäckskal som en snigel har sitt hus på ryggen. Är jag lugn i min kropp och min själ, störs jag inte av den yttre stressen på samma sätt som annars. Det har varit en minst sagt häftig upplevelse för mig att få upptäcka det!

Idag säger jag tack till Blossom Tainton som, utan att hon vet om det, var den person som ledde in mig på yogan. Hon berättade i ett TV-program eller om det nu var en tidning, vad yogan betytt för henne. Och jag minns att jag tänkte; kunde det hjälpa henne, då kan det hjälpa mig. Och så började jag yogakursen på Friskis & Svettis.

Yoga kommer jag att fortsätta med så länge jag lever. Man blir aldrig, aldrig för gammal för att göra yoga. Däremot kanske blir man gammal om man gör yoga. Jag kan ju alltid hoppas. Jag har några "vimsiga" år som jag gärna vill ha kompensation för här i livet, om jag kan få det. Betalning i efterhand, liksom. Det känns som att det är det jag får just nu. För jag känner mig yngre idag än för tio år sedan när jag blev sjuk. Ålder är inte antal år. Ålder är hur man mår.

torsdag 22 juli 2010

Gunga, gunga...



Ibland sparar jag bilder jag hittar för att de ger mig tankar eller starka känslor. Det här är en sådan bild som jag haft sparad ett bra tag. Den ger mig många starka känslor. Känslor som glädje, känslor av sommar, känslor av fantasier och drömmar, känslor och minnen.

Jag minns hur jag älskade att gunga när jag var flicka! Jag älskade att gunga och jag kunde gunga länge, länge, i alla fall kändes det som länge när jag var flicka. Jag minns att jag gungade och gungade och så tittade jag på molnen och jag fantiserade ihop sagor och berättelser för mig själv. Jag fantiserade kanske om att jag var en prinsessa eller att jag var Pippi Långstrump eller någon annan figur som bara dök upp i mina tankar. Jag bytte roller under tiden jag gungade, ibland var jag en älva, ibland en fågel.

Jag minns att jag tittade på molnen som gled förbi och jag minns att jag älskade att se hur de bytte skepnad, att se förvandlingen där uppe och jag minns att jag också tänkte mycket på Gud och på änglar och på hur världen egentligen hade blivit till och hur allting kunde vara så vackert.

Jag kan känna och höra suset från luften när jag svepte fram i den när jag gungade, när jag ser på bilden. Jag kan se mamma och pappas långa blomsterrabatter med höstflox i alla möjliga färger, och jag kan se det stora gula tegelhuset vi bodde i.

Jag kan se pappa komma hem från kontoret i sin gula Mustang och jag vet att jag säkert hoppade av gungan just i den stunden, sprang med så smala ben och så bara fötter i gräset ut till den grusiga garageinfarten och ropade "pappa, pappa" och skrattade som bara den för jag var så lycklig att han äntligen kom hem från jobbet. Och han lyfte upp mig i sin famn och gav mig en kram och han skojade med mig för han älskade att se mig skratta mest av allt i hela världen.

Älskade, älskade pappa. Nu tänkte jag på dig igen och saknade dig. Du försvann så fort ur mitt liv. Men jag glömmer dig aldrig. Det goda du gjorde för mig en gång lever för evigt i min själ och mitt hjärta.

tisdag 20 juli 2010

Vara sig själv


I tvättstugan får jag många tankar och idéer. Nu har jag strukit och plockat ned tvätt och stoppat i en ny tvätt och plötsligt så kommer det tankar inifrån mig själv.

Jag tänker på det jag skrev i mitt förra inlägg och kanske är det därför så många människor mår dåligt idag, tänker jag. Att vi skapar så många mallar om hur vi ska vara och försöker tvinga in oss själva i mallarna. I stället för att söka efter vilka vi egentligen är, de unika varelser vi är och tillåta oss att vara sådana vi är. Våga vara oss själva.

Kanske är det så. Jag vet inte. Det är tankar som jag har.

Jag har sparat den här bilden på fjärilen i såpbubblan länge. Jag har väntat på lämpliga tankar att skriva till den. För mig är den som en symbol för en själ som är instängd, antingen av andra eller av sig själv. Jag kände mig länge som fjärilen på bilden. Som att jag befann mig i en såpbubbla och att världen var där utanför. Jag ville flyga ut till blommorna, men jag klarade inte att ta mig igenom hinnan, den var för stark.

Idag har jag sprängt såpbubblan. Idag känner jag att jag kan flyga. Idag känner jag mig fri. Det är en underbar känsla att våga vara den man är, sitt äkta jag. Våga leva sitt eget liv och inte någon annans. Flyga fritt, utan att för den skull skada någon annan människa. Våga vara sig själv.

Panik - en avig start på dagen


Precis när jag sov som allra skönast i morse ringde telefonen. Jag fick en panikattack. Jag avskyr att bli väckt av telefonen. Inte vet jag vem som ringde heller. Det kan kvitta. Kanske var det en felringning.

Nu har jag hittat lugnet i mig igen i alla fall. Det kan ta en liten stund när jag blivit väckt av telefonen. Kroppen min hamnar i full alarmberedskap. Fast jag blir inte rädd längre när det händer. Jag låter den där känslan få vara där och jag vet, mitt i paniken, att det lägger sig så småningom, fast det kan ta lite tid. Och jag kan bli trött efteråt.

En del har diabetes. Andra har högt blodtryck. Jag har panikattacker. Det är inte konstigare än så.

Min mamma hade också panikattacker. Kanske finns det vissa anlag för att få det. Jag minns att jag blev mobbad i skolan när jag var liten för att min mamma hade panikattacker. Mina skolkamrater sa att min mamma var knäpp.

Jag önskar att fördomarna minskar när det gäller psykiska besvär som t ex panikattacker, ångest och depressioner. Jag önskar att jag genom att berätta om mina besvär ibland i min blogg, på något litet sätt bidrar till att också minska fördomarna. Jag är lika glad varje gång jag läser i en tidning eller hör på radio eller TV någon kändis berätta om sin panik, sin ångest och sina depressioner. Det hjälper också till att minska fördomarna. En av de mycket medvetna anledningarna till att jag bloggar är att just berätta om att jag har besvär med panikattacker och ångest. Därför att jag tror att ju mer vi som har de här besvären öppet berättar om att vi har dem, desto färre blir fördomarna. Ingen ska behöva skämmas för att man har t ex panikattacker. Inget barn ska behöva bli retat för att mamma eller pappa har sådana besvär.

Jag minns att jag som barn och tonåring spände mig väldigt för att tränga undan känslor som oro, för jag skulle ju inte bli som min mamma, jag ville inte höra från andra att jag var "knäpp". Jag tror att just det att jag trängde undan de där känslorna gjorde att jag så småningom fick panikattacker. Det tillsammans med all den stress jag hade runt omkring mig just då när min familj och hela vår tillvaro rasade samman. Det var då jag ibland fick så starka panikattacker att jag svimmade.

Det är viktigt att tillåta sig att känna det man känner. Och att inte känna sig rädd för det man känner. Lätt att säga, men ibland svårare att verkligen göra, tro mig, jag vet. Jag har fått öva upp mig i konsten att tillåta mig att känna, så skicklig blev jag med tiden på att tränga undan mina känslor. Kanske ett sätt att överleva allt jobbigt som hände mig i livet när jag var yngre.

Idag försöker jag möta dagen, livet och mig själv som det kommer. Kommer det elände så möter jag det. Och sedan låter jag det passera förbi, som molnen där uppe i skyn. Jag misslyckas ibland, men ofta så fungerar det för mig idag. Det går att öva sig i mycket som människa. Jag har stora möjligheter att bli den jag önskar att jag ska vara. Glad, modig, tillåtande, trygg, kärleksfull, tillitsfull, ödmjuk, energisk eller vad jag nu vill bli.

Jag blir en blomma som frodas i den bästa av jordar när jag tillåter mig att vara den jag egentligen är. Jag blir en förtorkad frukt när jag inte gör det.

En blomma vill jag vara. Äkta och ärlig vill jag vara. Öppen för allt som finns där inne i mig. Tacksam och orädd för alla mina känslor. Blomstra och växa och fröså mig själv till världen. En blomma... vill jag vara. En maskros...

måndag 19 juli 2010

Tankar i det blå


Det är måndag den sista veckan på min semester och himlen är alldeles blå. Ja, semester. Jag vet inte säkert än om jag har semester eller om jag "bara" är sjukskriven. Jag har inte fått klart hur det blir med arbetet än, men jag tror att det löser sig. Eller rättare sagt, jag vet att det löser sig. Jag vet bara inte riktigt vilket alternativ det blir än.

Hur som helst så tänker jag inte särskilt mycket på det längre. Efter drygt tio år som sjukskriven och med hälsa som kommer och går, så har jag blivit så van vid att leva i ovisshet att det har blivit en livsstil. Jag tar dagen som den kommer mycket mera än jag gjorde förut. Och det är rätt skönt, det.

Jag känner en trygghet i mig själv att det ordnar sig alltid på något sätt. För det har det ju gjort hittills i mitt liv, när jag tittar bakåt. Ibland på ett annat sätt än jag kanske önskade mig, men jag andas ju och jag kan skratta, jag kan älska, jag kan tala, skriva, sakna och sörja. Jag är levande, det är det enda som räknas egentligen. Det viktigaste av allt.

Med livet i mig står dörrarna öppna. Allt är där ute och väntar på mig. Det meningsfulla, människorna, glädjen, blommorna, stjärnorna, solen, sjöarna och haven. Fåglarna. Vinden och regnet. Livet väntar på mig. Idag igen. Ännu en dag att få leva, ännu en dag att få andas, ännu en dag med massor av intryck och upplevelser. Ännu en dag... och det är stort. Ofattbart stort.

Nu går jag ut och gör något bra med den dag jag fått!

söndag 18 juli 2010

Mina ord är glädje för mig

Jag minns när jag satt på jobbet för många år sedan, då innan jag blev sjuk, och skrev och skrev och skrev dagarna i ända och brukade ibland tänka; "Kommer jag någon gång att få skriva mina EGNA ord?". Därför att mitt jobb var att till största delen skriva och redigera andras ord. Ibland andras ord och tankar med mina ord. Men det är inte samma sak. Inte samma sak som att skriva mina EGNA ord.

Att skriva mina EGNA ord, det är för mig att klippa av alla hinder mellan det som drar fram genom min hjärna och det mina fingrar gör på tangentbordet. Att skriva mina EGNA ord, det är för mig att ta mina fingrar och händer till hjälp för att försöka beskriva de känslor, tankar och fantasier jag har inuti mig själv, i mitt innersta, min själ. Att skriva mina EGNA ord, det är för mig att få till direktkontakten mellan det som rör sig i min hjärna, mitt hjärta, min själ just då och det som hamnar på det vita pappret eller datorskärmen. Det som är det unika i just mig som människa, min upplevelse av livet, och det som varje människa har unikt inuti sig själv. Vi hittar olika sätt för att uttrycka oss på som människor. En del dansar. Andra bygger sig ett hus. Vissa målar tavlor. En annan skapar en trädgård. Jag använder mig allra helst av orden.

Det finns så många olika sätt att uttrycka sitt "jag" på. Mitt "jag" tror jag finns i min längtan och i mina drömmar. En gång satt jag där, dagarna i ända och längtade så starkt efter att få skriva mina EGNA ord. Idag gör jag det. Den drömmen lever jag. Men jag kunde aldrig drömma om att någon annan skulle vilja läsa det.

Tack, du som läste det jag skrev idag. Tack, för att du var nyfiken på mina känslor och tankar som jag hade idag. Tack, för att du delar med dig till mig så ofta med dina egna tankar, känslor och upplevelser från livet.

Tack, för att jag fick tiden i mitt liv att skriva mina egna ord, tack mina fingrar och händer för att ni finns och inte minst för att ni fungerar igen, att ni fick tillbaka förmågan att skriva. Tack, min lilla laptop för att du finns. Tack, Internet, för att du finns. Tack...

Idag känner jag en stor tacksamhet inne i mig själv över allt jag har och allt jag har fått. Det flödar över i mig. Och tack, allra, allra mest tack för tacksamheten. Därför att tacksamheten är vägen till glädjen!

lördag 17 juli 2010

Lycka - dottern ska plugga i Sverige!





Geografi har hittills aldrig varit min starkaste sida. Det är som att jag behöver besöka platser för att riktigt fatta var de ligger någonstans. Det hjälper inte mycket med karta eller jordglob. Och prata inte om kompass. Så många gånger som jag sprang vilse i skogen när jag gick i skolan och skulle orientera.

När jag flyttade ensam till Jönköping som 19-åring, minns jag att jag rev ut kartan som fanns i den stora, tjocka telefonkatalogen och hade med mig den i väskan var jag än gick någonstans. För att lära mig hitta. Och så minns jag att jag var lycklig över att Vättern fanns intill Jönköping. För där hade jag en riktpunkt. Precis som Munksjöpipan. Och Vättern visste jag ju låg norr om Jönköping, så på det sättet blev det lätt att hålla reda på väderstrecken också.

Nu var det ju det här med Borås. Igår var jag i Borås. Borås ligger i Västergötland, eller? Visst gör det. Ungefär mitt emellan Jönköping och Göteborg. 66 km från Göteborg och 83 km från Jönköping, tror jag att det var. Det är ju enkelt nu för tiden. Med Internet och Google. Annat än på den tiden när jag gick med telefonkatalogens karta i handen som nyinflyttad jönköpingsbo. Så lätt att veta var man är nuförtiden.

Jag var alltså i Borås, i Västergötland. Och sist men inte minst; Borås ligger i Sverige. I Sverige och inte i England.

Varför jag skriver det, det är för att jag är så himla lycklig att Borås inte ligger i England. För min äldsta dotter ska börja studera på Högskolan i Borås nu i höst. Igår var jag med och såg studentrummet hon ska bo i. Utbildningen är på tre år. Och det innebär alltså att hon troligen kommer att vara i Sverige ett bra tag framöver, ungefär en timmes resväg från mig. Och det känns alldeles underbart när hon varit i England 1 1/2 år! Jag hoppades att hon skulle landa i Sverige en period till i sitt liv, men jag kunde inte veta innan. Inte förrän nu, häromdagen.

Detta är den här sommarens andra bästa sak för mig. Den första sommarens bästa sak för mig var när jag flög till Brighton. Som alltså ligger i England. Fast både Borås och Brighton börjar med B.  Jag önskar av hela mitt hjärta att hon ska trivas lika bra i Borås som i Brighton. Känner du pressen på dig, Borås? Det är nog tur att Göteborg är så nära Borås, har jag en känsla av. Och från Göteborg är det ju inte långt till London. Världen är allt rätt bra liten. Nu för tiden.

torsdag 15 juli 2010

Mitt i sommaren mitt i livet


Är ni trötta på sommaren? Den är väl halvvägs nu, sommaren. Den 15 juli, det är väl så mitt i sommaren som man kan vara, tänker jag. Jag är inte trött än. Inte trött på sommaren. Jag älskar att jag fortfarande kan ta på mig bara en lös, luftig klänning när jag klivit upp ur sängen, dra borsten genom håret, eventuellt ta på mig ett par lätta sandaler och så är jag färdig för dagen. Klar att ge mig ut utanför ytterdörren utan att ens behöva ta på mig en jacka. Det är underbart! Så lätt att leva, så här mitt i sommaren!

Mitt i sommaren, mitt i livet... ungefär som jag själv då, mitt i livet, tänker jag. Det är ju precis lika härligt det, tycker jag. Jag är inte trött på det heller än, att vara mitt i livet. Jag älskar att vara mitt i livet! Jag känner mig så trygg i mig själv, allt mer harmonisk och bara mer och mer modig för varje dag som går.

Jag kunde aldrig ana att det skulle kännas så bra att vara mitt i livet som det gör för mig. Man har ju som kvinna matats med så mycket annat om hur jobbigt det är att vara mitt i livet. Det är det säkert också för vissa. Men inte för mig.

Jag njuter av all tid jag kan lägga på mig själv idag efter att ha gett så mycket tid och kraft åt andra under många år. Jag njuter av att ha lyckan att se mina barn ha blivit så vuxna att de klarar att ta så bra hand om sig som de gör idag. Jag njuter av att ha tid att göra saker som jag brinner för, som jag blir glad av och som känns viktiga för mig. Jag njuter av att själv kunna styra mitt liv på ett helt annat sätt än tidigare.

Jag vet att jag när jag började blogga för ungefär 1 1/2 år sedan, kunde jag fortfarande sakna och näst intill sörja småbarnsåren. Jag är övertygad om att det var en process som jag skulle igenom. Det var något som gick över i alla fall.

Visst kan jag tänka tillbaka på när barnen var små ibland och minnas vilka härliga år det var, hur lycklig jag var och så mycket roligt vi gjorde. Men det jag känner idag, jämfört med för kanske två år sedan, det är en stor lycka och tacksamhet över att jag har fått vara med om den tiden, över alla härliga minnen som jag har. Jag känner inte sorg eller saknad över att den tiden är förbi längre. Jag känner mig bara så otroligt lycklig över att vara där jag är. Levande mitt i livet!

onsdag 14 juli 2010

Grattis Gunillas Blogg på femårsdagen!

Idag fyller Gunillas Blogg mellan himmel och jord fem år! Grattis, Gunilla, vilken prestation! Jag önskar att din blogg ska leva i många, långa år, hipp, hipp, hurra!!!

Vad hade min egen blogg varit utan dig, Gunilla? Det var du som lärde mig att länka. Bland annat. Det kändes jättesvårt för mig, men du kunde vägleda mig genom allt det här tekniska som var så svårt i början för mig som bloggare. Och rätt som det var så kunde jag länka. Du utmanade mig genom att ge mig uppgifter där jag skulle länka till kanske sju olika bloggare och det var minsann ansträngande för mig, det gick runt i huvudet för mig, men till slut gick det lätt som en dans. Ibland om jag undrade om något när det gällde bloggandet, skrev jag till dig. Och du svarade mig tillbaka, hjälpte mig på vägen på ett så pedagogiskt sätt.

Sedan är det ju allt det andra, det som jag skrivit till dig om förut mer än en gång. Om när jag som ny bloggare på Passagen upptäckte din blogg. När jag gick in i den för allra första gången, fick se gravstenen och förstod att du förlorat en son som var i ungefär samma ålder som min egen äldsta dotter. Det gjorde så ont i hela mig att jag bums gick ut från din blogg och kände att jag inte orkade läsa det som stod där, inte möta sorgen där.

Men jag kände mig ändå nyfiken på din blogg. Så ibland, lite då och då, gick jag in där. Jag vågade börja läsa lite och sedan var jag fast. Jag upptäckte att mitt i all denna sorg fanns där en kraft, en styrka som jag också känt i mig själv när sorgen varit som störst. Igenkänning. Det finns beröringspunkter för oss alla som känt djup sorg, vad än den kommer sig av. Vi kan trösta varandra när vi känner att vi inte är ensamma om våra känslor, vår ångest, vår gråt, vår förtvivlan. Vi kan stötta varandra genom att visa att titta, här är jag! Jag gick upp idag också. Trots allt, trots att det allra värsta som kan hända har hänt, trots att mitt barn har dött så har jag gått upp ur sängen idag också. Jag lever vidare, trots allt. Det är gemensamt för oss människor. Vi har en kraft inuti oss själva som är så mycket starkare än vi ens tror oss om att ha. Den finns där. Det är, bland annat, Gunillas blogg ett mycket levande bevis för, tycker jag.

Idag är Gunilla och jag bloggvänner. Vi skriver dikter båda två och där har vi också blivit vänner i cyberrymden alldeles nyligen. Vi har också blivit vänner på Facebook. Än har vi inte träffats i verkligheten, det kanske vi gör en dag, vem vet. Men det är inte så viktigt. Ibland kommer man varandra så nära ändå i cyberrymden. Gunilla har läst om mina tunga stunder i livet. Jag har läst om hennes. Det är sådant som förenar människor och som gör att man aldrig glömmer en annan människa. 

Hemma hos mig finns idag en av Gunillas diktböcker. Jag läser i den ibland och kan hitta tröstande ord och också igenkänning i det Gunilla skrivit. Livskraft och framförallt livsmod. Mod att leva livet fullt ut så som det nu än blev. Det beundrar jag hos dig, Gunilla. Ditt livsmod.

Jag önskar dig allt gott nu och i framtiden, Gunilla! Må din blogg leva länge!

Du får en rosa ros av mig idag, Gunilla. En rosa ros med svart bakgrund. Det påminner mig om när jag själv befann mig i det svartaste av mörker. Jag vet att jag mitt i förlamningen köpte mig en svart plåtburk med fåglar i rosa. Jag minns att jag orkade tänka att fåglarna finns där, också i det svarta. Det gör rosorna också. De finns där också i mörkret. En dag tar de över det svarta och där är bara rosor kvar.

Livet är så mycket mer än mörkret. Livet är så mycket större. Livet är så fullt av rosor och fåglar. Det finns stunder när man aldrig mer tror att man ska se rosorna och höra fåglarna. Men det är bara som det känns. För härdar man ut igenom det svarta, så kommer det en dag med rosor och fågelsång igen. Jag önskar att den här dagen är en sådan dag för dig, Gunilla.

Kramar/Anna-Karin

tisdag 13 juli 2010

Jag springer tre mil om dagen nu...

... fast det gör jag ju inte, det var ren och skär lögn. Det är uselt med motionen nu för tiden. På sin höjd blir det någon intressant yogaposition på stranden. Och så att doppa sig i Vättern då, det måste man väl kunna kalla motion? I alla fall är det balansträning på hög nivå att försöka ta sig ett par meter ut i vattnet på små runda, hala stenar dit där sandbotten är, utan att ramla omkull. Igår såg jag en äldre man som fick krypa tillbaka i vattnet till stranden för att han hade så svårt att gå på stenarna.

Jag önskar att jag kunde springa tre mil om dagen. Undrar hur stark tankens kraft är egentligen? Undrar om jag kan tänka mig till att kunna springa tre mil om dagen? Jag har ju känt hur stark tankens kraft är i många sammanhang. Det är klart att det går. Jag ska träna idag, på att springa. Jag ska sitta i min Baden-Baden och så ska jag blunda och tänka mig att jag springer.

"Jag springer, jag springer, jag springer en mil och två mil och två och en halv och nu har jag sprungit tre mil...".

Om jag gör det varje dag, i tanken, så kanske min kondition är densamma när jag börjar jobba som den var när jag slutade jobba. För det är inte lätt att hålla uppe konditionen i den här värmeböljan som ju verkar fortsätta nästa vecka också. Helt otroligt! Fyra veckors värmebölja EXAKT samtidigt som jag är ledig!

Frågan är bara om jag ens orkar TÄNKA på att springa. Det är redan 28 plusgrader därute. SMHI varnade för att det kan bli kraftiga åskväder här i Jönköping idag. Luften är minst sagt tryckande. Gräsmattan brunbränd. Kommer åskan ska jag njuta av dofterna efteråt. Är det inte en av de ljuvligaste dofter som finns, doften efter att ett åskväder passerat en riktigt, riktigt het sommardag?
 

söndag 11 juli 2010

Jag tänkte på kräftor...

... när jag fick se mig själv i spegeln. Det var skönt med åtta timmar i skuggan på stranden igår. Men det kanske var lite för många timmar för min hud.

Jag doppade mig tre-fyra gånger i Vättern. Det var varmare i vattnet igår än förut, där var många människor som faktiskt simmade i Vättern, stod eller gick i vattnet länge och barn som lekte i vattenbrynet.

Vättern var stilla och spegelblank de första timmarna jag var där. Sedan blev det alltmer sjöbris och med den kom de små vågorna. Ljudet från vågorna ökade under dagen och jag njöt av att lyssna till bruset.

Man blir inte särskilt hungrig en sådan där varm dag på stranden. Det är som att man kan äta sig mätt på och leva av allt det vackra runt omkring. Det räcker med en knäckemacka och massor av vatten, kanske lite melon. Och så en glass, förstås. En glass, bara för att det är så mycket sommar i en glass.

När jag går ut i Vätterns vatten kan jag se botten även om jag går ut i midjehöjd. Intill kanten precis där jag går ut, på min favoritplats, är där stenar. Solstrålarna tränger ned genom vattnet och får stenarna att gnistra där på sjöbotten. Det är så vackert att jag tappar andan och alldeles glömmer bort att vattnet känns kallt som en isglass mot min hud.

När jag klarat att balansera på stenarna utan att falla omkull, kommer jag fram till sandbotten. Den är alldeles ren. Sand, sand, sand... så långt ögat når. Jag kunde stå där igår, på sanden i vattnet, ett bra tag innan jag doppade mig. Det var ungefär lika långt ut från land som när jag gick ut på Vätterisen i vintras. Fast då hade jag tjocka kläder på mig. Igår hade jag baddräkt.

Naturen skiftar som livet. Ibland är det kallt, isigt och fruset och man får ha tjocka kläder på sig som skyddar för det runt omkring. Ibland är det varmt, ljumma vindar och man kan inte ha mer på sig än en baddräkt. Och hur det än är, så finns solen där. Uppe i det blå. Även om man inte alltid ser den.
 

lördag 10 juli 2010

Människokärlek?

Varje gång jag ska skriva om kärlek så kan jag inte det. Fingrarna låser sig, tankarna stannar. Det känns... övermäktigt.

Jag läser i bloggar och i dikter om hur ni kämpar, ni människor. Om vad ni varit med om, vad ni gör, vad ni tänker och vad ni känner och ju mer jag läser desto mer känner jag hur jag fylls med en känsla av ömhet och ibland tåras mina ögon.

Jag älskar människor! Jag gör det, verkligen, på riktigt. Jag har alltid älskat människor. Jag tror att alla människor föds goda. Jag är fullkomligt övertygad om att det är det som händer oss som små och senare i livet som får oss att ibland göra varandra och oss själva illa. Jag tror att alla människor föds goda...

Jag älskar människor! Jag har riktigt svårt för att tycka illa om en människa, hurdan han/hon än är. Jag kan inte tycka riktigt illa om någon enda människa, faktiskt. Tycker synd om gör jag ibland, tycker synd om dem som är olyckliga och som har skadat andra, men tycker illa om, nej, det gör jag inte.

Blir arg... det blir jag ibland... fast jag har lätt att förlåta människor. Därför att det är många gånger så svårt att vara människa. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur svårt det kan vara. Hur lätt det är att det blir fel. Det blir lätt att förlåta då, när jag sett i mig själv hur lätt det är att det blir fel, hur jag kan göra något dumt som jag egentligen inte menade att göra. Så lätt att förlåta mig själv... så lätt att förlåta också andra.

Jag söker efter det som är fint och ljust i varje människa och det finns där, jag blir nästan aldrig besviken. Det vackra finns där, inuti oss alla. Vissa visar bara mer av det än andra.

Det vackra finns där... det är en vacker tanke.

Kanske är detta kärlek? Kanske är kärlek att kunna se att det finns något att älska i varje människa man möter? Kanske är kärlek just det? Så enkelt... kan kärlek vara så enkelt?

Var det jag skrev nu en text om kärlek? Eller om något helt annat?

Vad är kärlek? Finns det olika sorters kärlek? Eller finns det bara en? Den som ser. Betraktar. Möter blickar. Får andra att känna sig sedd.

Är kärlek konsten att kunna se?

Kunna se ljuset också i mörkret.
Kunna se det goda bortom det onda.
Kunna se inte bara människor, utan också allt annat levande.

Kunna se det vackra i det fula?

Är detta kärlek?

fredag 9 juli 2010

Tropikvärme i Sverige

I helgen ska det bli tropikvärme har jag läst. Hur "överlever" man den? Jag tänkte dela med mig av mina knep för att klara heta sommardagar. Ett av tipsen har jag fått från Recurvens blogg. Ett annat fick jag från min trogne läsare Kalle häromdagen. Ge mig gärna fler tips på vad man kan göra för att må så bra som möjligt i hettan. Lite galna tips tar jag särskilt gärna emot. :)

Hur man mår bra under eventuell "tropikvärme" i Sverige (meterologerna kan ju faktiskt ha fel...)

1. Doppa sig i Vättern.

2. Skölja handlederna i kallt vatten.

3. Lägga en blöt handduk på huvudet.

4. Vara i gillestugan.

5. Sitta i skuggan under ett träd.

6. Köpa sig en pool till trädgården (om det finns några kvar att köpa denna varma sommar).

7. Skaffa ett gammalt badkar, eller en gammal båt. Fylla den med vatten och så doppa sig där ibland när man blir för varm.

8. Har man badkar inomhus så kan man fylla det med svalt/kallt vatten och doppa sig där när man blir för varm.

9. Blöta solhatten i kallt vatten titt som tätt. Och gå med den blöta hatten på huvudet.

10. Duscha svalt/kallt med kläderna på. Inomhus eller utomhus.

11. Dricka vatten. Hela tiden. Små klunkar ofta.

12. Göra så lite som det bara är möjligt. Bara vara. Allra helst i skuggan av ett träd på en strand intill vatten.

13. Skaffa sig en solfjäder eller använda en gammal tidning som solfjäder.

onsdag 7 juli 2010

Gammaldags rosor och sköldpaddor



I Rosariet i Jönköping såg jag sköldpaddor igår. Förutom en hela massa ljuvligt doftande gammaldags rosor och andra blommor i mängder.

Sköldpaddorna i Rosariet har en alldeles egen liten historia. Det hände sig för kanske 3-4 år sedan att man i den lilla guldfiskdammen i Rosariet plötsligt upptäckte att där var en stor sköldpadda. En kanske 15 cm stor Skalman. Ingen förstod någonting. Men när man funderat så anade man att det var en privatperson som lagt dit sköldpaddan. Den verkade trivas, man kontaktade någon kunnig på sköldpaddor. Och Skalman fick bo där, i Rosariets damm, tillsammans med alla guldfiskarna. En och annan människa sökte sig säkert till Rosariet mest för att titta på sköldpaddan den sommaren, mer än för att titta på rosorna. Jag var en av dem.

Jag minns inte hur länge det dröjde, men det dök upp fler sköldpaddor i dammen. De fanns inte där på kvällen. Men på morgonen bara var de där. Folk smög sig dit på natten och la dit sin sköldpadda som de tröttnat på. Så Skalman behövde inte längre vara ensam. Plötsligt fanns där tre sköldpaddor i dammen.

Igår var jag i Rosariet för just nu är där alldeles underbart med alla gammaldags buskrosor och nyponrosor som blommar för fullt. Som ett fyrverkeri i gräset! Luften är full av dofter, särskilt när det är varmt. Och jag stack näsan i så många rosor som jag bara hann.

Sedan gick jag till dammen. För att se hur Skalman och hans kompisar hade det. Och jo. De var där i sommar också. Tillsammans med alla guldfiskarna. Tre sköldpaddor, pigga och livliga var de. Fina att titta på.

Jag undrar hur det är att vara sköldpadda. Ibland är det nog ganska skönt, tänker jag. För var man än befinner sig, så blir man rädd eller trött, så kan man dra in huvudet och sina ben under det hårda skalet och ta skydd för världen eller något hotfullt. Eller varför inte ta sig en liten tupplur, där i skalet. När man ändå är där. Det skulle jag nog göra. Om jag var sköldpadda.

Nu är jag ju inte det. Jag är ingen sköldpadda. Jag är en människa. Utan något hårt skal som jag kan skydda mig under. Visst händer det att jag bygger mig ett skal ibland, en mur. När livet är alltför hårt. För som människa är jag egentligen sårbar, ibland näst intill hudlös.

Därför tycker jag att vi människor ska vara snälla mot varandra. För som jag är, så är också alla de andra människorna runt omkring mig. Sårbara. Sköra. Mjuka intill skelettet. Tillsammans däremot, när vi gör goda saker mot och för varandra, är vi starka. Och då behöver vi allt färre hårda skal och murar i oss själva.

söndag 4 juli 2010

Premiärdopp i Vättern - skönt!


Nu är det gjort. Jag har doppat mig i Vättern. Det värkte i benen när jag gick ut i det kalla vattnet. De stora stenarna på botten gjorde att jag fick bra balansträning samtidigt. En liten bit ut, där vattnet var höftdjupt, fanns det bara fin sand, inga stenar. Det var där jag gjorde det. Doppade mig. Jag skrek rätt ut, så kallt var det.

Men efteråt var det skönt, helt underbart. När jag nedkyld vingligt tagit mig tillbaka på stenarna till stranden och solstolen igen.

Det måste vara att vara lite fakir att göra en sådan här sak, tänker jag. Känslan efteråt är kanske densamma som när man har legat på en riktig spikmatta. Jag mådde så gott!

Bildebeviset på att jag faktiskt doppade mig (jag badade till och med två gånger i Vättern idag), det finns här i min lilla mobilblogg "Bloggrosor".  Bilden är liten, men det är jag som badar i Vättern. Helt säkert, på hedersord.

Idag fick man se upp på Vätterstranden. Där var småpojkar med stora vattengevär. Vilka strålar! De låg i häckarna och sprutade vatten på förbipasserande.

Det märks på Vätterstranden en solig sommardag hur mångkulturellt Jönköping faktiskt är. Jag såg människor som rökte vattenpipa. Hörde massor av olika språk. Och jag kunde känna som att jag ibland vandrade i Asien, ibland i Indien, ibland i Sverige och ibland någon helt annanstans. Om jag plockade ut de olika små grupperna som satt där, på stranden. För tyvärr. Vi sitter oftast varje liten grupp för sig av människor från olika länder. Så var det idag en somrig julidag år 2010 i Jönköping på Vätterstranden.

Nu är jag jättehungrig! Sjön suger...

Jag kan alltså skicka bilder till bloggen i Wordpress nu. Skulle jag då inte också kunna få in bilder till Blogspot från min mobiltelefon, tänker jag. Vet någon hur man gör, berätta gärna för mig. Jag har läst om det här på Blogger men än har jag inte fått det att fungera. Jag jobbar på det.

lördag 3 juli 2010

Doppade jag mig idag?

Det blev nästan en hel dag på Vätterstranden för mig idag. Ensam. Jag hittade ett nytt favoritställe med en nyponbuske alldeles nära så att jag kunde känna doften. I trädskugga. Där var fridfullt. Bara en liten bit bort kryllade det av solande människor i alla åldrar och storlekar. Man delade ut Fanta-burkar gratis och det spelades musik. Men i mitt lilla "gömställe" var det friden som rådde.

Jag njöt av att höra kluckandet från vågorna, känna den lätta sjöbrisen från Vättern. Se på segelbåtar, kanoter och någon enstaka motorbåt. Folklivet. Där var människor som badade. Modiga människor. Som sa att "det är så kallt att det gör ont", när de gick ut och doppade sig.

Folk matade fiskmåsar och skrattmåsar så att jag blev omringad och näst intill attackerad uppifrån av alla de där fåglarna. Nyponrosorna doftade. Jag stack ned mina bara fötter i den varma sanden, sänkte ned solstolen så att jag låg ned, slöt ögonen, log, drog in sjöluften och njöt av att få leva och andas en så här förtrollande underbar och varm sommardag!
Om jag doppade mig idag? Nej. Jag glömde baddräkten hemma. Jo, det är säkert. Jag glömde den, det är alldeles sant. Hur i hela friden jag nu kunde göra det.

Fortsättning följer om jag kommer att doppa mig eller inte i Vättern den här sommaren.
 

fredag 2 juli 2010

Det här med att doppa sig



Jag är en badkruka. Jag badar sällan om det är under 23 grader varmt i vattnet. En gång gjorde jag det. Det var i Danmark. Den enda soliga dagen den sommaren. Därför badade jag trots att det var, jag vet inte hur få grader i havet den dagen. För att liksom få det gjort. Jag njöt, minns jag, trots kylan. Huttrade mycket efteråt. Skakade tänder.

Jag gillar att gå i vattnet med fötterna. Att stänka lite vatten på mig själv, det gillar jag också. Även om det är kallt i vattnet. Jag kan gå ut i vattnet ända upp till halva låren. Men det är sen... när det kommer högre upp som det börjar ta emot i hela mig. Jag vill inte. Jag vill gå upp på land igen.

Jag menar, en gång i tiden gick ju människan upp ur vattnet och upp på land, visst var det så? Så vad ska man nere i havet att göra igen då? När man nu en gång kommit upp ur det.

Fast ibland bara gör jag det. Även om det tar emot som bara den och även om det är svinkallt och även om hela mitt inre skriker åt mig att vända om mot stranden igen. Även om jag är rädd som en liten hare...

Ibland bara slänger jag mig rätt i vattnet. På mage. Rätt i... hämningslöst... släpper alla mina spärrar och låter mig omfamnas av det först kanske kalla men sen så underbara vattnet.

Jag har flugit. Fast jag var rädd så flög jag för några veckor sedan.

Idag kanske jag doppar mig i Vättern. Fast, bara kanske...

torsdag 1 juli 2010

Nattvioler

Jag tog en sen kvällspromenad igår och fick se att där det brukar blomma enstaka nattvioler, där var det igår ett helt fält alldeles fullt av nattvioler! Det var en kylig kväll så den underbara doften från blommorna fick jag krypa nära blomman för att känna.

Det var min svärmor, död sedan länge, som visade mig nattviolen på fältet intill där jag bor första gången. Min svärmor älskade blommor och kunde namnet på de flesta. Också på sånt som jag tyckte såg ut som gräs. Jag lärde mig mycket om blommor, tack vare henne. Inte bara namn, utan också andra saker om blommorna.

Jag lärde mig mycket om grönsaker och allt som har med odling att göra också av min svärmor. Hon var mycket intresserad av allt som växte, hade riktigt, riktigt "gröna fingrar".

Det kändes som en hälsning från min svärmor igår när jag fick se hela fältet med nattvioler. Det gjorde i alla fall att jag tänkte mycket på henne en stund. Det var märkligt att där var så gott om den ljuvliga orkidéen här hos mig i år. Jag skulle kunnat tro att jag var på Öland när jag stod där, men det var jag ju inte. Jag var hemma i Jönköping. Fast det kändes som att jag var på Öland när jag såg alla de vita, ståtliga orkidéerna.

Hur har de kunnat bli så många på en enda gång? Kan det bero på den långa, snörika vintern? Eller beror det på hur förra sommaren var? Det var en regnig sommar förra året, om jag minns rätt. Man glömmer fort, i alla fall gör jag det. Särskilt regniga somrar, det är sånt som jag brukar glömma väldigt, väldigt fort.

Blommande, doftande orkidéer som nattvioler i mängder på ett stort fält; det däremot brukar jag minnas väldigt, väldigt länge. Resten av mitt liv, tror jag.