Idag gick ingenting som jag tänkte.
Först skulle jag skjutsa yngsta dottern till jobbet på morgonen. På vägen dit fick hon telefon i bilen om att man dubbelbokat vikarier på stället hon skulle till. I stället blev hon erbjuden att välja bland tre andra jobb. Hon bestämde sig för ett av dem. Men det började två timmar senare. Så vi åkte hem igen.
Jag åt frukost och tog det lite lugnt. Sedan åkte vi iväg igen. Det gick snabbare än vi räknat med att komma fram till dagiset. Det var okända trakter för mig, ett område med många nybyggda villor. Vi körde runt och tittade lite på de nybyggda husen innan jag släppte av dottern vid hennes jobb.
Jag började bli hungrig och funderade över att kanske äta något på stan. Men jag bestämde mig för att åka hem i alla fall och göra rotfruktspytt, som jag nästan fått fnatt på att äta den senaste tiden, så gott är det.
Först när jag kom hem gick jag ner i tvättstugan och la i en tvätt och satte igång tvättmaskinen. Sedan tillbaka upp i köket igen.
När jag ställde mig vid diskbänken fick jag en panikattack som var så smärtsam att tårarna rann ur ögonen på mig. Det är svårt att förklara för den som inte har upplevt det, men de där tårarna är omöjliga att stoppa, hur gärna man än vill det. Det är bara att hålla ut. Men det gör ont i hela kroppen. Autopiloten hade gått igång igen. Men jag stod kvar och skar rotfrukter för glatta livet i alla fall. Jag var så hungrig.
När jag fått in den insmorda formen i ugnen, rörde jag ihop en kall sås med örtkryddor. Sedan vilade jag en stund. Hämtade andan.
Sedan gick jag ner i tvättstugan för att se om tvätten var klar. Det var den inte. Tvättmaskinen var som död. Den hade inte ens gått igång. Troligen var det en säkring som hade gått eller något annat elektriskt som krånglade. Jag tänkte att det får min make som är elektriker fixa när han kommer hem.
Jag tog det lugnt en stund till och väntade på att maten skulle bli klar. Äggklockan som jag ställt ringde efter 40 minuter. "Mums, nu ska det bli gott med mat", tänkte jag. Jag gick fram till spisen, böjde mig fram, öppnade ugnsluckan för att ta ut formen ur ugnen.
Inte hade jag behövt använda grytlapparna. Ugnsformen var kall. Precis som rotfruktspytten. Spisen fungerade inte heller. Det är i sådana stunder som jag börjar skratta, tack och lov.
Efter att ha druckit ett stort glas vatten, funderade jag först på att ge mig iväg för att köpa mig en korv med mos på stan. Men i stället testade jag mikrougnen. Den funkade. Som tur var hade jag en Billys Pan Pizza i frysen som jag kunde värma. Det är inte särskilt gott, tycker jag, men det fungerar som en nödlösning ibland.
Efter maten var jag inne i Facebook och kikade lite vad mina vänner där höll på med. Det var märkligt tyst kring det jag själv skrivit. Inte ett litet gilla-klick någonstans. Det kändes skumt. Var alla mina vänner sjuka, eller vad hade egentligen hänt? Av en slump fick jag se att höger om inläggen i min logg stod det att bara EN av mina vänner kunde se det jag skrivit i FB. Aha! Där var i alla fall det problemet löst. Lite fixande i säkerhetsinställningarna så började mina vänner se det jag skrev igen.
Eftermiddagspromenaden kring kvarteret gick i alla fall som den brukar göra.
Jag skulle jobba lite med redovisningen efter promenaden, tänkte jag. Men för det behövde jag kopieringsmaskinen. Den fungerade inte heller.
Fast solen håller precis på att gå ned som vanligt just nu därute. Det finns en trygghet i naturen sådana dagar när inget går som man tänker.
Blogga gick ju bra i alla fall.
Eller?
Kan du se det jag skrivit?
