Utförsäkringen väcker mardrömmar

Kallsvettig vaknar jag i min värkande kropp av ångestattacken och försöker hålla ut. Nu är panikattackerna starkare igen. Just som de hamnat på den mer normala nivån efter att mamma kryar på sig, växer de i styrka igen efter brevet om utförsäkringen.

Igår var en bra dag. Jag levde i nuet så ofta som jag kunde. Skrattade med mamma. Skrev klart en artikel. Kände livsglädje. Såg höstlöv dansa vårdans.

Det är på natten det vaknar till liv. Oron för hur det ska bli. Minnena från min kollaps. Mardrömmarna från rehabiliteringen jag skickades iväg på. Spa:t, som man från FK sa skulle göra mig frisk.. som i stället visade sig vara ett ställe för att pressa mig till min yttersta gräns, för att utreda om jag verkligen var så sjuk som jag sa att jag kände mig. Det som jag efteråt kallade "Det onda spa:t", som skulle kunnat bli en mardrömslik bok om kränkningar och psykisk press om jag bara orkat skriva den. Det ställe som jag tvingades iväg till, tvingades skriva under papper på att jag skulle stanna kvar i, för att få behålla min ersättning från FK. Det som jag fick genomgå där var enligt chefspsykologen på sjukhuset här hemma en hjärntvätt. "Man glömmer inte helt en sådan sak, sa han till mig, när man varit med om det. Man glömmer det inte helt, men det bleknar".

Ja, det har bleknat. Men nu väcks det till liv igen, i mina nattliga drömmar. Med ett strypkoppel kring min hals försöker jag hålla ut igenom panikattacken som överrumplat mig där i min säng, mellan dröm och vaka. Jag försöker hålla ut tills jag kan tänka. Trött när paniken börjar lägga sig, söker jag i tankarna efter en anledning att stiga ur sängen som jag brukar. Jag vet hur viktigt det är att jag kommer upp ur sängen, att jag kommer upp när dagen börjar. Även om man från regeringshåll tycker att vi sjukskrivna ska lära oss att gå upp ur sängen, så vet jag i alla fall att det kan jag. Det har jag kunnat i tio år, faktiskt. Ta mig upp ur sängen på morgonen, vid klockan sex-sju ungefär. Däremot finns det annat som jag har problem med, till exempel de här panikattackerna som jag fått lära mig att leva med.

Det är barnen som får mig att komma ur sängen idag. Tankarna på mina älskade ungar. För deras skull ska jag fortsätta, för deras skull ska jag inte tappa hoppet. En mamma lägger sig inte i första taget. En mamma reser sig igen. Som min egen mamma gör just nu.

- Sen ska jag ta av mig det här, sa mamma igår när jag hälsade på henne och tog tag i larmet kring halsen.

- Men mamma, hur menar du nu, sa jag, som känt mig så lättad att hon äntligen har ett larm kring halsen om hon skulle ramla igen som hon gjort flera gånger det senaste året.

- Jo, du tror väl inte att jag tänker ha på mig det här sen, det här larmet som säkert någon legat och dött i? Smutsigt är det också, snöret som det hänger i. Har jag på mig det här, ja, då dör jag säkert, sa mamma. Och log.

Och jag började skratta, skratta åt min lilla mamma som äter som aldrig förr just nu och som tackar personalen från hemtjänsten och skojar med dem så att de börjar skratta. Som är så glad för de nya byxorna och de nya skorna som jag köpt till henne, som känner sig så fin i håret sedan jag klippte henne. Som är som en annan människa sedan hon fick nytt blod, rätt medicin och hjälp med det tunga arbetet. Vi skrattade länge tillsammans, jag och mamma.

- Vad har du tänkt nu, mamma, frågade jag. Har du tänkt att du ska bli en tonåring igen, eller?

- Hmmm... , sa mamma, log och plirade finurligt med ögonen när hon tittade på mig. Hmmm... ja, det kanske jag ska.

Bära eller dansa?

Bärandes på kaffemuggen i ena handen och en påse med sopor i den andra, kom jag att börja fundera över hur ofta jag egentligen går omkring utan något i mina händer? Egentligen?

Så klart när jag är ute och promenerar. Det är inte ofta jag tar med mig kaffekoppen då, på promenaden, det är det inte. Fast det brukar kännas så tomt i mina händer ibland när jag promenerar. Då brukar jag hålla om min näsduk som jag alltid har med mig i fickan. Den, näsduken, som är så bra att ta upp ur fickan om mina ögon börjar rinna så där som de gör i bland. De där tårarna som jag i flera år trodde var en förkylning eller vårallergi. Tills jag förstod att det var en depression.

Nu var det inte alls en vårdepression som jag skulle skriva om. Utan om hur sällan jag går omkring utan något i mina händer. Och sedan undrar jag över varför jag nästan alltid har ont i axlarna. Det är ju inte konstigt, alls, att jag har ont i mina axlar.  När jag ständigt går runt och bär på saker. I mina händer. Eller inuti mig.

Bättre att kasta loss ibland, tänker jag. Kasta loss båda prylar och bekymmer. Leva livet.

Dansa... dansa... medan jag ännu kan, medan jag lever, medans jag andas.

Dansa...

Utförsäkrad

Igår kom brevet från FK om vad som händer mig den 1 juli. För dig som, förhoppningsvis, aldrig kommer att få ett sådant här brev, vill jag dela med mig av innehållet:

"Snart har du fått ersättning från sjukförsäkringen i maximal tid. Enligt våra beräkningar får du inte ersättning från och med den 1 juli 2011.

När du har fått sjukpenning eller sjukersättning i maximal tid erbjuds du att delta i en arbetslivsintroduktion hos Arbetsförmedlingen. Arbetslivsintroduktionen är till för att du som varit sjuk länge ska få hjälp att komma tillbaka till arbetslivet. Det gäller om du är arbetslös men också om du är anställd eller egen företagare. Om du arbetar deltid kan du delta i arbetslivsintroduktionen på den övriga tiden.

Din personliga handläggare kommer att kontakta dig inom de närmaste veckorna för att boka ett möte med Arbetsförmedlingen."

Det har varit tufft ekonomiskt att vara sjukskriven i mer än tio år. Tiden som sjukskriven kommer att påverka också mitt framtida liv ekonomiskt, inte minst den dag jag blir ålderspensionär, det är jag medveten om. Jag har ändå kunnat känna mig rik över det jag har, över att jag har andats, över att jag fått den ersättning jag fått, även om den krympt med tiden.

Nu har jag fått en mindre egen inkomst tack vare att jag startat eget. Jag jobbar 25 %. Det är den arbetsförmåga jag har idag, 25 %. Hur gärna jag än vill kan jag inte påskynda mitt tillfrisknande. Inte ens om jag ber 1000 böner. Jag läker långsamt... och ska läka långsamt för att det ska bli bra, som min läkare sagt mig.

När nu FK tar ifrån mig cirka 6.000 kr brutto i månaden, ja, då blir det problem ekonomiskt. Jag är tveksam till att jag kommer att få något aktivitetsstöd eftersom jag inte är arbetsför till mer än 25 %. Varifrån är det tänkt att jag ska få pengar? När jag inte klarar att jobba mer än jag gör? När jag inte längre kan få ersättning för att jag är sjuk, därför att jag nått den bortre gränsen? Ska jag tigga på gatan?

Det som  hänt mig den senaste tiden, först att min mamma blev så sjuk och nu detta besked från Försäkringskassan, gör att jag börjar få så svarta tankar inifrån mig själv att jag blir mörkrädd. Jag är sårbar. Jag vill inte hamna i en "Försäkringskasseutlöst depression", som börjar bli en ny vanlig diagnos från läkarhåll. Jag behöver fokusera den energi jag har på de skrivjobb jag har i första hand. Och på att ta hand om mig själv. Söka efter ett sätt att överleva, helt enkelt. Meditera för att få hjälp inifrån mig själv att hämta kraften att göra det. Leva en minut, en timme, en dag i taget. Vara i naturen. Lyssna på musik.

Det finns inget skamligt i att vara fattig. Det är de rika som tar från de fattiga, som slår på de som redan ligger, som ska skämmas. Skäms på er, ni som beslutat om utförsäkringen. Allt jag gjorde var att jag "blev" sjuk. Jag har gjort allt jag kunnat de här tio åren för att bli så frisk som möjligt igen. När ni nu tar ifrån mig min ekonomiska basala trygghet som människa, säger jag; skäms på er. Det är den som är stark som ska vara snäll mot den som är svag. Hur starkt ett samhälle är visar sig i hur man tar hand om de svaga. En gång var jag stolt över att vara svensk, men det är jag inte längre.