Det verkar inte som att det var förkylning jag fått igår. Allt som ville rinna ur mina ögon och näsan slutade efter ett par timmar. Det var gråt som ville ut i stället.
Under flera år efter att jag blivit utmattad kändes det som att jag jämt var förkyld. Det rann ur mina ögon hela tiden. Det gick inte att stoppa. Så småningom förstod jag att det inte var snuva, utan gråt. Jag minns vintriga dagar och regniga dagar och soliga dagar när de ostoppbara tårarna rann nedför kinderna under mina långa promenader som jag gav mig ut på.
Men det är svårare att inte kunna gråta än att kunna gråta. Det händer fortfarande att jag hamnar i de här perioderna med ostoppbara tårar och gråt, men oftast inte lika starkt och inte lika ofta som förut.
Jag har levt på kanten till en depression hela vintern, våren och försommaren. Det har varit så mycket stress. Anhöriga som blivit sjuka. Utförsäkringen. Den långa vintern. Det kändes som att jag äntligen var på väg att vända den ordentligt de senaste veckorna. Men... en anhörigs sjukdom och så backar jag igen.
Det är så det är att leva med utmattningssyndrom. Det kan vara en lång väg att bli stark igen. Och man blir inte så som man var förut, man får närmre till sina känslor. Ibland är det på gott. Ibland känns det som att det är på ont.
Igår eftermiddag när jag satt på ett café och drack grönt té, tänkte jag att nu har jag den där känslan av hudlöshet i mig igen. Som att det inte finns något skydd mot mig och världen .Bussarna dånar mer än normalt, jag hoppar till för minsta lilla höga ljud och jag känner mig överspänd. Hudlöshet... därför rinner tårarna fritt när helst de vill..
Det är bra att jag kommit så långt att jag kan känna igen mönstret, även om det tog lite tid igår innan jag gjorde det.
Jag sover. Det är viktigt. Det är jag tacksam för. Och att jag vet att jag är i en process. Ibland får jag bakslag. Men för varje bakslag reser jag mig snabbare igen. Hela tiden är jag på väg uppåt. Det är bara att jag trillar ned i små gropar ibland. Oftast för att jag blivit för trött. Tålamod är bästa medicinen för mig när det blir så här. Musik, tålamod, skratt och små promenader eller annan rörelse.
