Sänkt skatt för de med sjukersättning

Vänsterpartiet och regeringen har kommit överens om att sänka skatten för personer med sjukersättning läser jag i en debattartikel i Svenska Dagbladet idag.

"Inkomster i form av sjukersättning eller aktivitetsersättning omfattas inte av vare sig jobbskatte­avdraget eller det förhöjda grundavdraget. Det kan inte vara meningen i ett välfärdsland som Sverige, att den som är sjuk ska betala mest i skatt vid ­samma inkomst." (Debattartikel, Svenska Dagbladet)

"Sänkningen berör uppskattningsvis 340 000 personer som har sjukersättning eller aktivitetsersättning. Skattesänkningen beräknas bli cirka 1 600 kronor per år vid genomsnittlig kommunalskattesats för personer som fyllt 30 år och som har hel sjukersättning på garantinivå. För dem med högsta möjliga ersättning, och genomsnittlig kommunalskattesats, beräknas skattesänkningen bli cirka 2 500 kronor per år." (Debattartikel, Svenska Dagbladet)

Det här är en välkommen sänkning av skatten för mig och många andra som har sjukersättning, det som förut kallades förtidspension. Den innebär att vi som har så låg ersättning att vi ofta hamnar på gränsen till eller under gränsen för ekonomisk fattigdom i Sverige kommer att få mer pengar.

Ett litet steg mot en rättvisare beskattning vilket är allt annat än hur det ser ut idag. Även med denna sänkning kommer vi som har sjukersättning att fortsätta att betala betydligt mer i skatt varje månad än de som arbetar vid samma inkomst. Sedan Arbetslinjen infördes av Alliansen har det inneburit att vi med sjukersättning kunnat betala ca 1000 kr mer i månaden i skatt än de som arbetar. Det på en inkomst så låg att den för det mesta innebär ekonomisk fattigdom för individen.

För den som lever på gränsen till ekonomisk fattigdom är varje ökning betydelsefull. Det kan göra skillnad mellan att ha råd att hämta ut sin medicin eller inte. Att ha råd att köpa sig nya skor eller inte. Att ha råd att gå till tandläkaren eller inte.

Den här sänkningen av skatten är dessutom ett mycket viktigt erkännande av regeringen om att vi som har sjukersättning beskattas felaktigt idag.

Själv anser jag att vi med sjukersättning ska beskattas lika som de som arbetar. Dit är det en bra bit kvar att gå. Jag hoppas verkligen att det här är första steget mot det. Det är så många människor med sjukersättning som mår dåligt idag inte bara på grund av den försämrade hälsan utan också därför att de lever med oro för ekonomin och otrygghet utan särskilt stor möjlighet att själv kunna påverka sin situation. De allra flesta människorna i den här gruppen är kvinnor.

Detta handlar inte "bara" om beskattning och inkomster.

Det handlar om människosyn och om rättvisa.

Om att skapa ett samhälle med minskade klyftor vilket i sin tur leder till ett bra samhälle för alla.



Se även:

"Vänsterpartiet har i budgetförhandlingar fått igenom skattesänkning för sjuka"

(Solrosuppropet)

"V får igenom sänkt skatt för sjuka" (SVT)

"Vi ska ej behöva vara tacksamma eller känna skam och skuld när trygghetsförsäkringarna fungerar" (Solrosuppropet)



Blogg100 - dag 20

Den orättvisa beskattningen av sjuka - artikel i DN idag

Vi är fortfarande människor även om vi inte är fullt arbetsföra. Vi har all rätt att få må så bra som det är möjligt. 

Det blir allt svårare att göra det när våra ersättningar står helt still medan arbetsföra människors löner stiger alltmer vilket i sin tur gör att priser höjs på både det ena och det andra. Klyftorna ökar vilket skapar ohälsa i sig.

Det handlar ytterst om människosynen. Om människovärdet.

/Anna-Karin Mattsson

(Mina ord från 2015, se "Socialförsäkringsutredningen början till något bättre?")


Idag har DN två långa artiklar som handlar om sjukersättningen, det som förut kallades förtidspension. Enligt bestämmelserna ska den som får sjukersättning få 64,7 procent av sin tidigare inkomst från Försäkringskassan. Men i verkligheten blir det sällan så mycket visar siffror från FK som DN tagit fram.

I artikeln förklaras varför det blir så att sjukersättningen ofta blir mycket lägre än 64,7 procent. Jag tänker inte gå in på detaljerna här. Där hänvisar jag till artiklarna. Men det är ett faktum att av de 200.000 människor i Sverige idag som beviljas sjukersättning blir många ekonomiskt fattiga. Detta efter en ofta mycket lång och tuff sjukskrivningshistorik där man har försökt allt för att få tillbaka så mycket hälsa som möjligt och provat precis allt för att hitta ett lämpligt arbete igen. De hamnar på en inkomst som ligger på gränsen till ekonomisk fattigdom i Sverige eller ofta till och med under den gränsen.

"Försäkringskassan har tagit fram siffror till DN som visar att det genomsnittliga månadsbeloppet för de drygt 200.000 personerna med hel sjukersättning var 10.642 kronor i månaden i februari 2017. Snittet har legat på ungefär samma nivå i många år och till exempel bara höjts med 200 kronor sedan 2009." (DN, 20170305)

"Jobbskatteavdraget bidrar också till att öka skillnaden. Det beror på att skatten blir högre om inkomsterna inte kommer från arbete. Sjuka, arbetslösa och föräldralediga betalar den högsta skatten. Pensionärer har inte heller jobbskatteavdrag men deras skatt har sänkts genom ett förhöjt grundavdrag från det år de fyller 66 år." (DN, 20170305)

"Den som har en lön på 12.000 kronor får till exempel ut 10.130 kronor efter skatt medan den som har sjukersättning bara får 9.160 kronor." (DN, 20170305)


Många människor känner skam för att berätta om att de har en så låg inkomst att de lever på eller under fattigdomsgränsen. Det händer att jag själv gör det i svaga stunder. Men det finns ingen skam i att vara sjuk och fattig. Skammen ligger i ett skamligt system som gör sjuka människor fattiga. Så räta på ryggen är det du ska göra som är i den här situationen tycker jag.

Idag har jag 75 % sjukersättning. Det innebär 9638 kr i inkomstrelaterad sjukersättning + 92 kr i garantiersättning. Därifrån dras skatt på 2380 kr. Vilket i sin tur betyder att jag får ut 7350 kr netto varje månad i sjukersättning.


Jag själv beviljades sjukersättning för drygt fem år sedan. Då hade jag haft tidsbegränsad sjukersättning under jag tror att det var tolv års tid. När jag beviljades sjukersättning hade jag provat att jobba i butik, som redaktionssekreterare, på kontor, i kyrkans barnverksamhet och med kyrkans tidning under två år, jobbat som journalist i två år på ett mindre företag med mera och så småningom startat eget som frilansjournalist.

Som frilans kände jag att det fungerade att jobba för mig med den förhöjda stresskänslighet som jag lever med som ett funktionshinder efter mitt utmattningssyndrom. Jag kunde själv styra när jag arbetade och jag kunde ta så många pauser som jag behövde när jag behövde dem. Jag kunde jobba delvis självständigt hemifrån i en lugn miljö eftersom jag hade svårt att koncentrera mig när jag arbetade på ett kontor med flera anställda och alla ljud och intryck där.

Att man först ska förlora sin hälsa, sitt arbete och jobbarkompisar med allt som det innebär socialt och sedan dessutom få så låg inkomst att man hamnar vid eller under fattigdomsgränsen i Sverige är inte rätt anser jag. Att man dessutom beskattas hårdare vid samma inkomst än de som arbetar anser jag inte det finns någon som helst rimlig förklaring till. Jag anser att det är ett fel i välfärdssystemet som makthavarna helt enkelt ska rätta till så snabbt som det bara är möjligt. Ingen människa blir frisk eller friskare av att bli ekonomiskt fattig.

Jag vet att jag gjort precis allt jag kunnat för att bli så frisk och arbetsför som möjligt igen efter min utmattning. Så här i eftertankens kranka blekhet, undrar jag ibland för mig själv om det var avsiktligt FK inväntade "rätt timing" för att bevilja mig sjukersättning. Alltså en tidpunkt när jag tjänade så låg inkomst så att det skulle bli så billigt som möjligt för dem att ge mig en ersättning. Men det är bara en tanke och inget som jag har några bevis för. Hursomhelst är det den verklighet som jag får leva i nu och länge, länge framöver. Kanske resten av mitt liv. Precis som så många andra i liknande situation.

Om inte, vilket jag aldrig kommer att sluta att kämpa för och hoppas på, regeringen fattar beslut som leder till en bland annat rättvis beskattning mellan den som har sjukersättning och den som arbetar. Eller något annat sätt att kompensera så att sjukersättningen blir en inkomst som man kan vara självförsörjande på som människa, fast att man inte har en hälsa så att man är fullt arbetsför. En rättvis och riktig ersättning.


Några som arbetar aktivt för att det ska bli verklighet är Solrosuppropet. En ideell förening som bejakar sjuka människors intressen.

Carina Wellton är en av dem som är aktiva i Solrosuppropet. HÄR berättar hon sin historia i DN idag.



Blogg100 - dag 5

När höjs sjukersättningen?

Det är inte rätt att människor med sjukersättning fortfarande betalar mer skatt än den som arbetar vid samma inkomst. Det är inte rätt att sjuka människor som saknar arbetsförmåga och som utretts i många långa år, idag har en sjukersättning som är under eller på gränsen till fattigdom.

Jag är kvinna och jag har 75 % sjukersättning sedan drygt tre år efter att i 15 år ha haft tidsbegränsad sjukersättning. Jag vet att jag inte är ensam i min situation. Tyvärr är vi alltför många. Och de allra flesta av oss är kvinnor.

Kvinnor som arbetat och slitit. Utbildat sig. Ställt upp för arbetsgivaren i tid och otid. Duktiga flickor. Ofta också för anhöriga och älskade i olika åldrar och livssituationer. Tills den dag vi stupade. Vi har försökt och försökt att komma tillbaka i arbetslivet igen. Men vi har inte lyckats. Till sist är sjukersättning det enda alternativ som är kvar.

Oavsett om det handlar om en man eller en kvinna, människa som människa, så är det vare sig rätt eller försvarbart i ett gott samhälle, att man när man drabbas av ohälsa, fysisk eller psykisk, som gör att man inte längre klarar att arbeta så som arbetslivet ser ut idag, att man förutom de förslitningar och bestående besvär man har fått, dessutom ska bli så ekonomiskt utsatt att man ibland är fattig. Inte bara idag. Utan resten av sitt liv. Detta gäller så klart också för de människor som föds in i obotbar ohälsa av något slag.

Jag är en människa som brinner för att få bort orättvisor. Jag engagerade mig mycket när det gällde att få bort det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka. Idag finns de inte längre. Jag önskar att jag aldrig mer får uppleva att de kommer tillbaka. Tokigheter ska man inte upprepa, även om vi människor ibland gör det.

Det finns stunder när jag tvivlar. När jag känner som att det finns inget mer att göra. Motståndskrafterna är för stora.

Men då tänker jag på de kvinnor som en gång i tiden kämpade för kvinnlig rösträtt. Tänk om inte de hade kämpat. Hade min mormor då någonsin fått rätten att rösta? Min mamma? Jag själv? Vem kan veta.

Idag är där andra utmaningar än rösträtten för att vi ska få ett mer rättvist och jämställt samhälle. Jag kan icke räkna dem alla. För de är så många. Jag vet att där är många olika grupper som behöver få det bättre i vårt samhälle. Jag kan bara vara en röst för det som jag själv har erfarenhet av. Desto viktigare att vi är många som brinner inte bara för en sak, utan för många olika saker. I tidningen häromdagen läste jag om hur de ekonomiska klyftorna ökat de senaste åren och fortsätter att öka i Sverige. Det blir inget bra samhälle där det finns stora ekonomiska klyftor mellan människor. Det är min starka övertygelse. Vi behöver vända Sverige i riktning mot minskade klyftor mellan människor istället för tvärtom.


Vi som har sjukersättning betalar fortfarande mer i skatt vid samma inkomst än den som arbetar. Hur tokigt är inte det. Kan någon enda av er som läser detta ge mig ett enda vettigt skäl till att vi ska ha det så i Sverige?

Den minsta förändring jag vill se när det gäller sjukersättningen är att vi som har det betalar samma skatt som den som arbetar vid samma inkomst. Men jag vill så klart mera.

Jag vill att vi som har sjukersättning har en skälig ersättning som går att leva på. Som går att vara självförsörjande på som människa. För det är knappast möjligt så som ersättningen är idag. Själv får jag ut 9.622 kr i sjukersättning per månad. Den summan är före skatt. Efter skatt får jag ut 6.736 kronor. Och det finns de som får betydligt mindre än jag själv. Den här inkomsten är bestående resten av livet om inte det blir förändringar i systemen.

Den låga sjukersättningen gör att man riskerar att bli ekonomiskt beroende av en partner. Vilket i sin tur gör att man hamnar i den gamla tidens beroendeställning till en partner. Eftersom de allra flesta med sjukersättning är kvinnor, blir det alltså ofta en man som kvinnan blir beroende av. Ett så gammalmodigt system tycker jag att det är dags att vi gör oss av med en gång för alla.

Det parti som inte förändrar detta när de har makten att göra det, det parti kan inte påstå att man är ett parti som vill jämställdhet enligt mig.

Jag kommer att vara mycket besviken om inte regeringen förändrar detta under sin period vid  makten. Säkert också många andra. Vilket i sin tur förmodligen kommer att påverka röstresultatet vid nästa val. Själv kommer jag så klart att rösta på det parti som vill jämlikhet och förbättringar i sjukersättningen nästa gång jag röstar.

Om du tycker som jag, dela gärna det jag skrivit. Sprid mina eller dina egna tankar kring den låga sjukersättningen och den orättvisa beskattningen av oss som har sjukersättning. Kommentera gärna det jag skrivit.

Jag skriver detta för min egen skull. För min mammas skull som också slet ut sig i arbetslivet och fick leva på en mycket låg inkomst ända in i döden där jag ofta fick stötta henne ekonomiskt.

Jag skriver detta för mina döttrars skull. För att de en dag, gud förbjude, om de av något skäl inte längre kan arbeta på grund av ohälsa, ska kunna vara ekonomiskt självständiga ändå resten av sina liv.

Jag önskar att jag kunde skriva detta för att jag har en syster. Men jag har ingen syster. Därför är alla kvinnor mina systrar och jag skriver detta för deras skull. För er skull. För din skull, du som läser. För att du ska kunna känna dig ekonomiskt oberoende av en partner oavsett hur arbetsför du är. För att du själv ska kunna välja om du vill stanna i en relation eller inte. Och inte behöva stanna kvar i en dålig relation därför att du inte har ekonomiska förutsättningar att ha ett bra liv utan en relation.

Jag skriver detta också för dig som är man och är i samma situation. Kanske är det särskilt tufft för dig som är man, eftersom det inte finns så många män i just den här situationen.

Jag skriver detta för ett samhälle där vi som människor har samma värde livet igenom oavsett hur arbetsföra vi är eller inte. Där vi beskattas lika vid samma inkomst oavsett arbetsförmåga. För ett samhälle där vi har rätten till en värdig inkomst och att vara ekonomiskt självständiga oavsett arbetsförmåga.

Jag skriver detta för en bättre sjukförsäkring för oss alla.

Jag skriver detta för ett bättre samhälle för oss alla med minskade klyftor mellan människor.



Citat från Socialdemokratiska seniorer i Göteborg, 2016:

"En ... sjukskriven med en ersättning på 22.000 kronor i månaden betalar under ett år 19 560 kronor mer i skatt än en lönearbetare."


Solrosuppropet och de människor som står bakom den ideella föreningen, är en förening som ger mig hopp när mitt eget hopp sviktar. De arbetar för en värdigare sjukförsäkring på olika sätt. Om du inte redan känner till dem, kika gärna in i deras sida och stötta dem på något sätt.



Se även:

"Vi vill ha rättvis skatt" (Socialdemokratiska seniorer i Göteborg)

"Byt fokus för att minska sjukfrånvaron"/Solfrosuppropet (Expressen)

"Den orättvisa skatten som ingen vill tala om" (Aftonbladet)

"Sjukersättning - sjukt låg ersättning" (Solrosuppropet)

"Se över sjukersättningen så att man kan leva ett värdigt liv" (Arbetarbladet)

"Låg sjukersättning skapar ny underklass" (Dagens Arena)

"Sjukpensionärer diskrimineras" (SLA)

Om stresstålighet noll vid utmattningssyndrom och senaste forskning kring hur man kan läka

Igår hittade jag ett intressant program med den senaste forskningen kring utmattningssyndrom. Det tar upp vad man idag vet händer i hjärnan vid en utmattning. Också det man idag vet kan lindra eller bota den skada man har fått.

Förut har man sett att konditionsträning är bra medicin vid utmattningssyndrom. Nu kan man se att styrketräning faktiskt hjälper ännu bättre än konditionsträning. Avslappning är också viktigt. Det handlar om att hitta en balans mellan konditionsträning, styrketräning och avslappning.

Anti-depressiv medicin har däremot ingen som helst effekt enligt forskarna. Ändå fortsätter läkare att skriva ut det till många med stressrelaterad psykisk ohälsa fortfarande enligt vad som sägs i programmet. 

När jag hör hur man i programmet hävdar att alla kan "komma tillbaka" efter ett utmattningssyndrom, även om man inte ska komma tillbaka till den livsstil man hade förut, förutsatt att man får rätt vård, stöd från omgivningen och från arbetsgivaren, så tänker jag på hur tufft det verkligen var när jag själv blev sjuk för 18 år sedan. Där fanns ju ingen som förstod vad det var med mig eller vilken hjälp jag behövde. Att känna sig så sjuk som jag gjorde då och att inte få någon förklaring till mina symptom och ibland till och med bli misstrodd av både läkare, anhöriga och myndigheter, ja, jag kan lugnt säga att det är bland det mest tuffa jag upplevt i mitt liv. Och då har jag ändå upplevt flera tuffa trauman i mitt liv.

Istället fortsatte man att pressa mig ännu mera tills jag mer eller mindre stupade helt. Jag anklagar ingen. Man kan inte hjälpa om man inte förstår vad det handlar om. Eftersom "medicinen" att bota utmattningssyndrom inte var känd då, så kunde man helt enkelt inte ge mig det stöd som jag hade behövt då. Jag fick prova mig fram själv genom åren till det som hjälpte mig.

Jag rätar på min rygg och känner mig stolt att jag trots allt överlevt den utmaningen jag fick i mitt liv. Jag har gjort precis allt jag har kunnat för att bli så bra som det är möjligt efter utmattningen, det vet jag.

Fast oj vad jag många gånger kan sakna att inte ha ett arbete fortfarande.

En plats att höra till. En hyfsad inkomst.

Att-inte-ha-något-jobb-ångest

På vägen norrut längs med Vättern har träden redan börjat få höstfärger. Den torra sommaren sätter spår som inte går att göra något åt längre. Äppelträden dignar hur som helst av frukt. Jag drömmer om äppelkaka med vaniljsås och varma ugnsäpplen med kanel.

Rönnbären är fulla av bär. Undrar om det blir en kall vinter i år då? Vem kan veta. Från mina smultronplantor i kruka kan jag skörda söta smultron. Vinbärsbuskarna är fulla av röda vinbär. Häromdagen gjorde jag krusbärskräm. Så god och så vackert kärleksröd att den var en sann njutning för både magen och själen.

Många har börjat jobba nu efter semestern. På radion tror jag att man säkert tjugo gånger de senaste dagarna berättat om olika sätt att hantera jobbångesten efter semestern. Fast inte en enda gång nämnde de något sätt att hantera att-inte-ha-något-jobb-ångest.

Mitt sätt att hantera den ångesten är att försöka ta vara på det som är bra med varje dag. Att känna tacksamhet över att jag kan styra min tid själv. Att jag kan vara utomhus när andra kanske måste sitta inne och jobba fast att det fortfarande är så somrigt ute.

Även om det finns det som jag saknar från den tiden jag var i arbetslivet, så har också denna tid i mitt liv många positiva saker att ta vara på och njuta av. Till exempel har jag massor av tid att ta hand om min hälsa. Att vara ute i naturen. Känna mig fri från andras krav på prestation. Möjligheter till pauser när jag behöver det. Tid att blogga och skriva och skapa. Ett liv med mindre tidsstress. Även om där finns delvis annan stress i mitt liv idag istället. Men eftersom jag har gott om tid för återhämtning så är det ändå hanterbart.

Jag har inget minne av att jag hade ångest för att jag skulle börja jobba efter semestern alla de år som jag arbetade. Jag brukade tycka att det var skönt att komma in i vanliga rutiner igen. Även om jag så klart njöt av att vara ledig när jag var ledig. Hur som helst så hade jag ett jobb jag gillade och jag tyckte om att arbeta och att samarbeta med andra människor. Det gjorde mig glad. Säkert kan det kännas annorlunda om man är på en arbetsplats där man inte trivs.

Solrosuppropet kämpar för höjd sjukersättning på Vänsterpartiets kongress

Carina Wellton med flera i Solrosuppropet kämpar för bland annat höjd sjukersättning för långtidssjukskrivna. Det är ett så viktigt arbete som de gör. Jag beundrar hur de orkar kämpa trots egen långvarig ohälsa.

Nu senast i helgen har Carina Wellton deltagit i Vänsterpartiets kongress och där lagt fram en motion för en mer rättvis sjukersättning.

Från Solrosuppropet.se:

"För två år sedan släppte Inspektionen för socialförsäkringen en rapport om utvecklingen av socialförsäkringsförmåner mellan 1992 och 2012.

Man jämförde utvecklingen med de som arbetar och har full arbetsförmåga och resultatet borde fått politiker att reagera. Medan en medelinkomsttagare under perioden fått sin reala disponibla inkomst ökad med 56,4 procent har den med sjukersättning fått sin minskad med 8 procent. Minskad!

Vänsterpartiet har i helgen sin kongress och där finns en motion av särskilt intresse. Ulla Andersson ger ett löfte.

Rapporten från ISF gav inga rubriker och det fick tyst passera, man kanske tänker att åtta procent mindre inte är så stor försämring? Men det är under en tid när alla andra fick plus och det var ju inte så att man gick bakåt från någon hög ersättning."

Ingen människa ska behöva bli fattiggjord för att man blir långvarigt sjuk. Det är ett mycket fattigt samhälle som gör så att sjuka människor blir ekonomiskt fattiga tycker jag. En utveckling mot allt mer ökade klyftor mellan människor vilket i förlängningen leder till ett konfliktfyllt och dåligt samhälle för oss alla.

Jag vill se en förändring och jag delar Solrosuppropets krav på höjd sjukersättning för långtidssjukskrivna.

Sverige har råd, helt enkelt.

Stressjukdomarna ökar stort - det är inte människan det är fel på

För 15 år sedan brukade jag tänka att en dag, om inget förändras i arbetslivet, kommer alla att känna någon eller själv vara den som blivit sjuk av stress.

Nu 2016 är vi tyvärr där.

Kanske att vi nu tvingas inse att så här kan vi inte ha det. Detta bygger inget starkt samhälle.

Så synd att inte man lyssnade på oss som blev sjuka av stress tidigt. Men nej. Det var oss det var fel på. Hette det då. Men så är det inte. Människor är aldrig "fel". Däremot kan ett sjukt samhälle och arbetsliv och orimlig belastning skapa psykisk och fysisk ohälsa.

Ibland är det roligt att "få rätt". Men i detta sammanhanget önskar jag verkligen att jag hade haft fel.

Hög tid för förändring är det nu.

Det här sättet som vårt samhälle fungerar på idag håller inte.

Vi behöver alla tid för återhämtning.



Tankar:

Jag vägrar att bli ett offer.

Jag skapar mig ett så bra liv som möjligt.

Med det jag har. Där jag är. Av det som är jag.



Lästips: "Oacceptabelt att jobbet gör människor sjuka" (DN Debatt)



#Blogg100 - dag 9
 

Slut på utförsäkringar av sjuka

Åh WOW! Det pirrar av glädje i min mage och mina mungipor dras uppåt hela tiden. Idag är ingen vanlig dag. Idag är dagen när Sverige inte längre utförsäkrar sjuka människor!

Idag är slutet på ett alltför långt lidande för ca 100.000 sjuka/ej arbetsföra människor och alla de runt omkring.

Idag är slutet på ett inhumant system och experiment med sjuka människor i Sverige

Idag är slutet ... och jag ska fira!

1 februari 2016, en historisk dag.

Tack för att jag orkade ända hit.

Tack för att jag får uppleva denna dagen. Att förändring är möjlig. Att tillsammans är starkare än ensam. Tack till alla som gjort min dröm till verklighet. Alla mina vänner i Solrosuppropet, Martin Moberg, Kjell Rautio, regeringen tillsammans med Vänsterpartiet. Med flera med flera. Tack till alla ni som läst, gillat och delat det som jag skrivit genom de tunga åren med utförsäkringar av sjuka människor.

Det är i det mest mörka som en låga kan växa sig så stark att den till sist förtränger mörkret.

Idag firar jag att det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka tas bort! Att göra tårtan på bilden tog inte mycket tid eller kraft. Det gjorde det däremot att leva i en tid med hets mot sjuka människor.

Nu är tid att för en dag fira en vändning mot ett friskare samhälle och Sverige!

Som en bonus läser jag idag i nyheterna att Fas3 nu också fasas ut.

Hurra, hurra, hurra, hurra!


Lästips:

"Sjuka blir inte friskare för att de blir fattigare" (Aftonbladet, Annika Strandhäll, Tomas Eneroth)

"Sjuka behöver inte förnedras" (Aftonbladet)

"Ta tillvara på kraften underifrån" (Kjell Rautio, LO-bloggen)

"Idag är det slut på borgarnas stupstock för sjuka" (GP)

"Idag avskaffas utförsäkringarna" (J-Mini)

Till minne av de som utförsäkrades

På måndag den 1 februari 2016 avskaffas det inhumana systemet att utförsäkra sjuka människor. Ett vallöfte som regeringen nu genomför. Äntligen, tänker jag. Läser Lisbeth Lippe Forsbergs ord hos Solrosuppropet.

Jag känner tårarna börja rinna nedför mina kinder för varje ord jag läser. De rinner i en allt stridare ström. För varje regndroppe som slår mot min fönsterruta, rinner en tår ... rinner tår efter tår nedför mina varma kinder, flödar känslorna genom mitt bultande blodröda hjärta, sköljer tårarna genom min kropp, min själ ... för alla oss, för alla dem som upplevt hur det var och är att bli utförsäkrad samtidigt som man är sjuk.

Det är tårar av sorg över hur samhället svek oss när vi som mest behövde samhället. Rester av sorgen över hur Alliansen tillsammans med SD genom politiska beslut, debatter och artiklar, la skulden på sjuka människor för den ohälsa de hade. Hur de förminskade, förlöjligade, fattiggjorde, misstänkliggjorde och hånade oss som var sjuka.

Tårarna fortsätter att rinna, det är också lättnadens tårar. Tårar efter så många års oro och stress över att tvingas leva i ett inhumant system som sjuk och ej fullt arbetsför. Tårar som behöver få komma ut innan jag kan skratta med mitt hjärta på riktigt igen.

Läkningens tårar ... Hoppets tårar ...

Allt blandas, allt som finns kvar därinne och ännu inte hämtat sig.

Sedan ska jag fira.

Fira och känna glädje över att sju års kamp och skrivande för att avskaffa utförsäkringarna äntligen är över. Det är snart, mycket snart, tid att fira.

Jag vill att mina ord tillsammans med andras ord ska leva vidare. I cyberrymden. För alltid.

Till minne av dem som inte orkade hela vägen.

Till minne av dem som tog sina liv därför att stressen och pressen att utförsäkras blev alltför tung.

Till minne av mig själv och alla andra som utförsäkrades samtidigt som de var sjuka.

Jag ska fira ...

Men jag ska aldrig någonsin glömma.

Jag ska berätta för mina barnbarn om jag får barnbarn en dag. Så att de kan berätta för sina barn och sina barnbarn.

Jag ska berätta att ingenting är någonsin självklart.

Be dem att leva med öppet hjärta, öppna ögon och öron så att de ser och hör vad som sker i det samhälle de lever i.

Inte för att de ska sluta känna tillit.

Utan för att de ska förstå att förändring ALLTID är möjlig. Även om den ibland kan ta tid.

För att de ska förstå att livet handlar om att aldrig någonsin sluta hoppas.

Moderaterna med Anna Kinberg Batra i spetsen, har redan uttryckt mycket tydligt att de vill återinföra systemet med utförsäkringarna om de får makten.

Detta trots att det här systemet bevisligen från många olika håll och myndigheter inte haft den minsta effekt på vare sig hälsa eller antal sjukskrivna.

Så, håll dig vaken.

Låt det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka människor nu äntligen bli historia.

Punkt.

Slut.




Detta är min personliga historia av att bli utförsäkrad och vara sjuk:

I ETT FRISKT LAND SKA MAN KUNNA BLI SJUK

Jag får en känsla av overklighet där jag sitter hos Arbetsförmedlingen. I magen bär jag en stor klump. Mitt huvud värker. Vad gör jag här? Efter elva år som långtidssjukskriven för utmattningssyndrom. Efter alla försök som jag själv, experter och läkare försökt att göra för att få mig arbetsför igen.

Jag är utförsäkrad. En bricka i ett nytt system, ett experiment med sjuka människor. Handläggaren från Försäkringskassan och handläggaren från Arbetsförmedlingen pratar med varandra. Jag får många frågor att svara på. Jag orkar inte ta in det de säger till mig. Ångesten, min ständiga följeslagare sedan utmattningen, är med i rummet. Jag ser suddigt. Rösterna i rummet ekar. Jag tappar kontakt med det som sker ibland. Så in i norden trött i min hjärna. Ljuset från lamporna i rummet skär i mina ögon.

Det passerar bilder framför mina ögon. Min kollaps under rehabiliteringen som jag skickats i väg till efter min första misslyckade arbetsträning. Den långa vägen med undersökningar, deltagande i olika projekt, KBT-terapi, ideellt arbete.

Sjukgymnastik och stöd från arbetsterapeut. Bara något år tidigare en stor undersökning av mig hos ett privat vårdföretag som Försäkringskassan betalade. Slutkonstaterande där: min arbetsförmåga ligger på 25 procent.

Den där sommaren jag utförsäkras är min mamma döende. En gång i veckan åker jag till Arbetsförmedlingen och träffar min handläggare. Hon ställer frågor till mig. Jag svarar. Det är allt.

På nätterna drömmer jag mardrömmar. Jag vaknar badande i svett med hjärtklappning.

Jag känner oro för att inte kunna behålla huset jag bor i. Mitt hem. Under somrarna brukar jag återhämta mig. Fast den här sommaren är jag som en spänd fiolsträng dygnet runt. Muskelspänningarna som håller om alla instängda känslor av vanmakt och förtvivlan, värker och smärtar. Allra mest under nätterna. Min stress smittar av sig. De som håller av mig mår också dåligt.

Jag som alltid var den flitige anställde. Jag älskade att arbeta. Jag var den glada skattebetalaren. Därför att jag levde i tron att de pengar jag betalade in i skatt, skulle finnas där för mig om jag eller någon jag älskade eller någon annan medmänniska en dag skulle bli sjuk och behöva ekonomiskt stöd.

I dag får jag 9 540 kronor per månad från Försäkringskassan. Det beloppet är före skatt. Tack vare att jag i dag har låga boendekostnader, lever tillsammans med en man som har heltidsarbete och att mina barn är utflugna, klarar jag mig på den ersättning jag får. Fast jag mår dåligt av att känna att jag delvis är ekonomiskt beroende av min partner. Att vara ekonomiskt självförsörjande har varit mycket viktigt för mig som människa i hela mitt liv.
I systemet med utförsäkringar finns inga öppna hjärtan. Där finns bara svarta siffror på vita papper. Handläggare som följer regler. Noll empati. Ingen förståelse för livets olika faser, bara en bortre tidsgräns.
180 dagar som sjukskriven. Sedan är du utförsäkrad. Oavsett om du är mitt i en tuff sjukdomsbehandling. Deprimerad. Separerar. Eller om en nära anhörig ligger för döden.

Att utförsäkra människor är inhumant. Det är omöjligt att tidsbestämma hur snabbt en människa läker samman. Varje människa är unik. Utförsäkringar av människor leder till ökade klyftor i ett samhälle, vilket i sin tur leder till känslor som vanmakt och hat och blir en grogrund för konflikter och främlingsfientlighet.
Jag tror att vi kan förändra. Jag vill att Sverige blir ett välfärdsland för alla igen. Valet 2014 är ett vägval.
För eller emot en inhuman sjukförsäkring.

För eller emot välfärd för alla.

/Anna-Karin Mattsson

(Debattartikel, Aftonbladet, 2014-09-05)

Tillit ökar oxytocin, stärker hälsan, samhället och minskar sjukskrivningar

När människor känner tillit till varandra frigörs oxytocin. Hörde jag i morse i radion att forskarna nu kan bevisa. Jag tänker på den ökande ohälsan i Sverige. Hur viktigt är det att samhället och vi själva skapar tillit för att vi ska ha hälsa?

Själv tror jag att tillit är mycket viktigt och att det finns ett samband mellan tillit och hur man mår. Både på individ- och samhällsnivå.

Så många människor i vår tid som har smärta och psykisk ohälsa. Kanske till viss del brist på tillit?
Ett symptom delvis på hur det är i samhället?

Hur kan vi förändra det? På individnivå. Samhällsnivå.

Jag tror att vi alla kan göra något. Också det "lilla" är stort i de här sammanhangen.

Om tilliten i samhället brister kan det kanske kompenseras genom att man är i sammanhang privat där man känner tillit. Och tvärtom.

Det verkligt tuffa blir när tilliten brister både i samhället och i privatlivet. Samtidigt. Hur klarar man sig då? Hur mår man då? Var hittar man tilliten? Kanske i sig själv. Självtillit är kanske där allt börjar. Att lita till sig själv. Att man klarar det, vad än det är. Samtidigt tror jag att vi människor behöver varandra. Det är min övertygelse. Vi är som människor flockvarelser och beroende av varandra för att må bra.

Om oxytocin skapas genom tillit. Och tilliten brister. Då brister också relationer. Samhällen. Och också människors hälsa.

Tillit är vägen till minskade sjukskrivningar, samhällsbygge och välmående människor, tror jag.

Idag talar vi så mycket om och lägger så otroligt mycket tid på kost och motion. Det är i och för sig bra. Fast ändå ökar antalet människor som blir sjuka.

Tänk om i stället tillit är svaret och vägen mot hälsa?



Oxytocin är ett hormon och en signalsubstans som skapas i hjärnan vid t ex amning och tydligen också vid tillit. Här information från Wikipedia om hur oxytocin påverkar oss människor psykiskt, socialt och fysiskt:


"Oxytocin är avgörande för upprättandet av gemenskap, parbildning, omvårdnad, och förmåga att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit, minskar aggressioner, ångest, samt dämpar aktiviteten i  amygdala. och minskar troligen också stress.
Höga värden av oxytocin, vaspressin och prolaktin är avgörande för utvecklingen av moderskänslor. Djurförsök har visat att administration av oxytocin och östrogen fungerar ångestdämpande på honor och ökar deras sociala samspel. Honor med större omvårdnad om barn har också visat sig ha ett större antal östrogenberoende oxytocinreceptorer i hjärnan, och detta är ärftligt från moder till dotter. Sådana östrogenberoende oxytocinreceptorer ökar dessutom honornas sexuella mottaglighet.
Oxytocin gör människor lyckligare och tillitsfulla. Det ökar viljan till parbildning, och är starkt involverat i sexuell lust. En orsak till detta är att det skänker lugn genom dess påverkan på glatt muskulatur. På grund av dess höga plasmanivåer vid olika former av känslor av kärlek och lust, brukar det kallas "kärlekshormon". Hos män bidrar oxytocin även till ejakulation och erektion. 
Förutom glatt muskulatur, påverkar oxytocin skelettmusklerna. Fungerande oxytocinaktivitet är avgörande för nybildning av muskler. Det tycks vara förändringar i oxytocinet som ger såväl sarkopeni som muskelsvaghet på ålderdomen.
Oxytocin ökar den autonoma hjärtkontrollen, genom att exempelvis öka heart rate variability, vilket förbättrar kroppens förmåga att hantera stress, ett samband mellan HRV och stress som påvisats exempelvis vid  borderline personlighetsstörning. Oxytocin tycks spela en viktig roll i regleringen av det kardiovaskulära systemet. Tillsammans med vasopressin har det en roll i uppkomsten av kronisk hjärtsvikt."

Källa: Wikipedia


Lästips: "Sorkar tröstar också varandra" (Sveriges Radio)

"Oxytocin kan stärka muskler" (Sveriges Radio)

HÄR hittar du massor av intressanta artiklar om oxytocin.

"Därför vill vi titta på djur på nätet" (DN)

"Jämlikhetsanden - alla mår bättre av jämlikhet" (DN)

Glädje på recept?

Jag har känt mig så trött hela december. Det har varit så mycket att fixa och att tänka på av olika skäl länge för mig nu. Men att efter sju års kämpande och skrivande få uppleva att det jag och andra med mig kämpat för, att det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka människor nu är beslutat i riksdagen att det avskaffas, blev som en vitamininjektion för mig mitt i det mörkaste mörkret i december.

Tänk vad glädje kan göra för hur vi människor mår!

De som är sjuka behöver glädje, kanske ännu mer än andra. De sjuka behöver sist av allt stress och press och sånt elände som utförsäkringar.

Så, hur skulle vi kunna lösa det? Hur kan vi erbjuda sjuka människor mer glädje, funderar jag. Går det att skriva ut "Glädje" på recept?

Jag vet att man kan söka sin glädje själv. Och att man som vuxen människa också bör göra det.

Men när man drabbas av ohälsa och inte minst psykisk ohälsa, är det ofta mycket svårt att hitta glädjen i kanske smärta, sömnlöshet och ångest.

Då behöver andra finnas runt omkring den som mår dåligt. Det är då vi behöver varandra som människor. När vi blir sjuka och som små barn igen ibland. Svaga och jättetrötta. Fulla av gråt.

Om vi alla insåg det, skulle vi också se att det finns en mening i att leva, en mening med våra liv som människor. Hur än våra liv ser ut.

Meningen är att vi ska finnas där för varandra i både med- och motgång, tror jag.

Att vi ska ta hand om varandra.

Lyfta den som är svag.

För att vi alla ska bli starka.

Att ge glädje, ger glädje tillbaka.

Regeringsbeslut: Äntligen! Bortre tidsgräns i sjukförsäkringen tas bort

De sju svåra, svarta åren med utförsäkringshelvetet är på väg att avslutas. Igår, den 9 december 2015, infriade regeringen vallöftet att besluta om att ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Det som kallas utförsäkring eller stupstock i folkmun.

Sedan Alliansen tillsammans med SD, stående i riksdagen och applåderande det vansinniga beslutet att göra det orimliga att tidsbestämma sjukdom, har halta, lytta, cancersjuka mitt i pågående strålbehandling, människor sönderstressade in i kollaps med flera med flera diagnostiserade kommit gående eller i rullstol och ibland fått bäras in till Arbetsförmedlingen för att man där skulle kunna se om de verkligen var sjuka. Om de verkligen inte skulle kunna arbeta.

Samtidigt har de sjuka ofta fått vänta på sin ersättning under tiden de varit utförsäkrade och ofta också en tid efteråt. De har blivit av med sin SGI och fått sin sjukersättning sänkt. De har hamnat i ekonomisk fattigdom på grund av att de varit sjuka. De har levt i oro och stark stress för en ofta redan ansträngd ekonomi.

Handläggarna på Arbetsförmedlingen och handläggarna på Försäkringskassan slet sina hår och vred sina händer och sökte bland alla papper efter en instruktion för hur de skulle hantera allt detta. Läkarnas ord på att den som var sjuk verkligen var sjuk betydde inte längre något som helst. Jo, jag vet. Jag kan skriva under på allt detta. Därför att jag har upplevt det genom mina egna ögon. När jag själv utförsäkrades. Jag kommer aldrig att glömma vilken kränkning det innebar. Vilken förnedring att bli så misstrodd i en så utsatt position som jag var just då.

Vi är 90.000 människor som har upplevt att bli utförsäkrade under vår sjukskrivning. Dessutom tillkommer lidandet för barnen, anhöriga och älskande till den sjuke. Antalet människor det då handlar om är betydligt större än 90.000.

Detta absurda experiment med levande människor i stället för labb-råttor, pågick i sju långa och tunga år för den sjukskrivne. Det fanns de som utförsäkrades inte bara en gång, utan två och till och med tre gånger.

Det fanns också de som inte orkade pressen en utförsäkring innebar. Det fanns de som valde att ta ut ålderspension i förväg och som nu får leva med den ekonomiska försämring det innebär resten av sina liv.

Det fanns de som valde att lämna sjukförsäkringen och bli anhörigförsörjd. Med allt vad det innebär av osjälvständighet, beroende, ojämlikhet och risker om relationen går i kras. (Och de allra flesta sjukskrivna är kvinnor vilket i de här fallen ofta innebär att det är mannen som blir den ekonomiskt starke i relationen, tillbaks till mitten av 1800-talet, häpp!).

Det fanns de som inte orkade längre. Det skär i bröstet på mig att skriva det. Det fanns de som avslutade sina liv. Det fanns de som begick självmord för att samhället satte sådan press på en sjuk människa.

Mitt hjärta blöder fortfarande för alla dessa människor. Det är för dem som jag skrivit varenda bokstav de år som jag bloggat, skrivit debattartiklar, deltagit i sociala medier med den kraft jag haft för att synliggöra de sjukas situation i Sverige under den tid som Utförsäkringshelvetet pågått.

Det här kan låta illa nog. Men vad värre är och som kommer att ta tid att ställa till rätta, är den människosyn som beslutet om utförsäkringar av sjuka människor innebar för vårt samhälle. Ett skapande av "vi" och "dom". Ett skapande av "vi duktiga som minsann jobbar och betalar vår skatt och är värda att få ännu mer i plånboken BARA FÖR ATT vi är så otroligt friska!". Ett skapande av tänkandet att den som är sjuk är lat och inte betalar skatt. Vilket faktiskt den sjuke också gör. Till och med högre skatt än den som arbetar vid samma inkomst så som verkligheten är idag. Ett skapande av tänkandet att sjukförsäkringen är ett bidrag i stället för den försäkring som den egentligen är. Uppbyggd av skatteintäkter från generationer.

Ett skapande av tänkandet att den friske har rätt att frossa. Medan den sjuke får skylla sig själv att han/hon är sjuk och minsann ska pressas om så ända in i döden till att bli frisk. Tänkandet att sjukdom och också stressrelaterad ohälsa går att bota genom ännu mera stress och press. Tänkandet att den som är sjuk egentligen är en fuskare och en som man ska misstro precis som man ska misstro läkaren som sjukskrivit en människa. En människosyn som bygger på misstro i stället för tillit.

Det är min personliga övertygelse att skapandet av detta "vi" och "dom" som utförsäkringarna inneburit, det missnöje som detta inneburit för de drabbade och deras anhöriga och vänner, den människosynen är en av flera orsaker till den rädsla vi ser i vårt samhälle idag. Främlingsfientligheten. Utanförskapet.

Ja, jag tror att den rädsla som det sjuka systemet med utförsäkringarna skapade även bidragit till att ännu fler blivit sjuka. Den stressrelaterade ohälsan i Sverige ökar. Den som varit arbetsför har känt rädsla att bli sjuk och därför slitit sig själv ännu hårdare och så småningom ända in i väggen.

Ett samhälle där människor känner sig rädda, svikna och saknar tillit till samhället självt, blir i slutänden ett svajigt och farligt samhälle. Ett samhälle där vi inte längre litar på demokratin, på de människor vi valt att leda landet, på varandra, blir ett oroligt och otryggt samhälle där människor mår dåligt. Blir sjuka.

Jag har själv upplevt hur utförsäkringen påverkade mig. Jag har bloggat om det här i min blogg. Skrivit debattartiklar. Jag utförsäkrades den sista sommaren min åldrande och då mycket svaga mamma var i livet. Hon var döende. Jag genomlevde det. Fast som i en dimma. Efteråt var jag så trött att jag somnade så fort jag satte mig ned. Jag svimmade ett par gånger. Jag backade bakåt i mitt tillfrisknande flera år.

Precis som för den stora majoriteten av dem som utförsäkrats, så kom jag tillbaka in i sjukförsäkringen igen så småningom. Utförsäkringen gjorde ingen som helst nytta. Tvärtom gjorde den både mig och så många andra allt sämre. Tala om bortslösade resurser på så många olika områden. Införandet av utförsäkringarna är en av de största flopparna under Alliansens tid vid makten anser jag.

Den som inte varit där eller haft någon på nära håll som utförsäkrats, tycker jag ska låta bli att döma eller misstro den som varit där. Den som inte personligen upplevt utförsäkringarna, tycker jag ska respektera och lyssna på vad vi som upplevt det har att berätta. Så att vi lär för livet om vad vi aldrig någonsin får göra med sjuka människor.

Den 1 februari 2016 försvinner den bortre gränsen i sjukförsäkringen.

Den 1 februari 2016 ... jag läser orden jag skrivit gång på gång på gång. Som jag längtat. Så många vi är som hoppats. Som kastats runt mellan hopp och förtvivlan genom den här mycket tunga perioden för sjuka människor. Som bollats hit och dit mellan olika myndigheter i stället för att få läka samman i lugn och ro. Sår som rivits upp gång på gång och aldrig ens fått chansen att bli till ärr ...

Utförsäkringshelvetet som snart är ett svart minne blott i Sveriges historia.

Detta är ett första viktigt steg mot en bättre sjukförsäkring i Sverige och minskat antal sjukskrivna. Det finns mycket kvar att göra. Till exempel att människor med sjukersättning ska få en högre ersättning i stället för att som nu ligga under eller på gränsen för fattigdom i Sverige. Regeringen har ett åtgärdsprogram. Vill du läsa om det kan du kika in in i en av de länkarna som jag tipsar om efter det här inlägget. 

Till sist, vi som varit med om att bli utförsäkrade samtidigt som vi varit sjuka, låt oss för alltid minnas vad som kan hända genom politiska beslut. Ta inte några rättigheter för givna någonsin. Låt oss ta på allvar att vi kan påverka. Låt oss komma ihåg hur vi kan påverkas av det politiker beslutar om. Tänk på hur viktigt det är vilka ledare och vilket parti vi röstar på. Och hur viktigt det är att vi röstar. Minns att förändring är möjlig.

Blunda inte.

Sov inte alltför hårt.

Håll dig vaken.

Se det som sker.

Bry dig.

Tro på att förändring är möjligt.

Också de mest svarta dagar av dem alla.

Det brinner ett ljus i mörkret.

Det brinner ett ljus ...

Ett ljus som vi alla kan tända

Ett ljus i ögonen hos den som tappat sitt hopp

En glimt av ljus i den sjukes brustne blick

Låt oss tända det

Nu

Inte imorgon

Utan ... nu

Därför att det är ...

Bråttom

Låt oss upprätta

Hopp

Tillit

Medmänsklighet

Empati

Solidaritet

Låt oss bygga ...

Ett sant samhälle

Tillsammans

Ett samhälle utan ett "vi" och ett "dom"

Ett samhälle där alla har plats och lika värde



Lästips:

"Nu tar vi bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen" (Annika Strandhäll, Socialdemokraterna) (I denna artikel finns länk till regeringens åtgärdsprogram för sjukförsäkringen)

"Hetsjakten på sjuka är äntligen över" (Expressen)

"Gräns i sjukförsäkringen avskaffas" (SVT)

"Den bortre tidsgränsen är borta!!!" (Solrosuppropet)

"Parlör inför dagens riksdagsdebatt om utförsäkringarnas avskaffande" (Solrosuppropet)

"Bra men några applåder blir det inte" (Martin Mobergs betraktelser, FB)

"Bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen tas bort" (Regeringen)

"Bortre tidsgräns i sjukförsäkringen slopas" (Svenska Dagbladet)

"Bortre tidsgräns i sjukförsäkringen tas bort" (SVT)

"Anständighet återupprättad" (Östra Småland)

"Äntligen ryker stupstocken" (Värmlands Folkblad)

"Läkarupprop mot utförsäkringarna" (Solrosuppropet)

"Grattis alla jävla latmaskar och andra reaktioner" (Solrosuppropet)

"Nya regler när utförsäkringarna stoppas" (Solrosuppropet)

"Äntligen avskaffas stupstocken" (Kjell Rautio, LO)

Hur ska det bli med utförsäkringarna?

Moderaterna vill stoppa regeringens budgetförslag att ta bort det inhumana systemet med utförsäkringar. Trots att utförsäkringarna bevisligen inte haft nästan någon effekt alls på sjuktalen. Utan istället fått sjuka att må ännu sämre och dessutom blivit fattiggjorda i och med utförsäkringen.

Jag kan bara önska att Moderaterna misslyckas i det här fallet. Skulle de lyckas känner jag så starkt med de sjuka som inte har något val. Som fortsätter att kastas ut ur den sjukförsäkring som man oftast själv varit med om att betala pengar till. Kastas ut inte bara en gång utan gång på gång. År efter år.

En del människor orkar inte ens igenom processen att bli utförsäkrad. Utan tar sitt liv eller blir anhörigförsörjd med allt vad det innebär. Eller hamnar i försörjningsstöd eller tar ut ålderspension i förväg.

Vem som helst av de flesta av oss kan hamna i sitsen att bli sjuk och så småningom utförsäkrad. Det är så viktigt att få bort systemet med utförsäkringar av sjuka om vi vill leva i ett solidariskt samhälle.

Att behålla utförsäkringarna är att slå på den som redan ligger för att sänka skatter för dem som redan har mer än de behöver. Det är vad det handlar om för mig.


Lästips:

"Alliansens kryphål för att behålla utförsäkringarna efter DÖ-fallet" (Solrosuppropet)

"För och emot att behålla utförsäkringarna" (Solrosuppropet)

"Fråga till Jonsson (C) och Björklund (FP)" (Solrosuppropet)

Vikten av att känna att man finns med i ett sammanhang

Ibland, eller rättare sagt ofta, saknar jag att inte ha jobbarkompisar längre. Att inte finnas med i en arbetsgemenskap som förut. Det är smärtsamt och kan göra ont i mig.

Fast nu är det som det är just nu. Hur det blir i framtiden vet jag inte. Jag drömmer om att kanske en dag hitta till ett jobb som jag klarar av trots den stresskänslighet som jag lever med. Jag har inte gett upp hoppet även om det vissa dagar känns tröstlöst.

Där har trots allt funnits perioder när jag klarat att arbeta till viss del. Det har känts härligt att vara med i en arbetsgemenskap igen.

Det är viktigt för en människa att känna att man finns med i ett sammanhang. Ofta i vårt samhälle idag tror jag att det är genom arbetet som vi hittar en känsla av sammanhang. Men vad gör vi då när arbetet inte längre finns där för oss av någon anledning?

Genom åren som sjukskriven när jag saknat arbetsförmåga och inte klarat pressen att vara anställd, har jag kompenserat det genom ideella saker som att vara sagotant på ett dagis varannan vecka. Jobbat i Röda Korsets second-hand-butik en gång i veckan. Jobbat ideellt inom Svenska Kyrkan i barngrupper och med deras kyrkoblad med den kraft som jag haft just då.

Just nu är jag i en fas där jag funderar över hur jag vill gå vidare med mitt liv. Jag har något viktigt för mig som får mig att ta mig igenom de här faserna. Min känsla av sammanhang med naturen.

Det är så stort att ha fått ett liv som människa på denna jord och att få vara en del av det fantastiska universum och den natur som jag lever tillsammans med, tycker jag! Den kärlek som finns i naturen och som omsluter oss alla. Antingen vi känner det eller inte. Villkorslöst.

Sjukfrånvaron ska brytas enligt Annika Strandhäll

Idag har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll lagt fram regeringens första åtgärdspaket för att dämpa uppgången i sjukfrånvaron. Hon har blivit intervjuad i flera media.

Det var så många, långa och tuffa år under Alliansens tid när man som jag själv var sjukskriven. Motståndet var så stort. Empatilösheten från politiker och myndigheter ibland kvävande. Hånet och misstron mot de sjuka människorna så inhumant att jag egentligen inte vet hur jag orkade ta mig igenom de där åren. Alla orkade tyvärr inte det heller.

Därför är det omtumlande att nu, faktiskt, ha överlevt. Att få uppleva förändringens vindar svepa fram i politiken. Det känns gott i min mage. Samtidigt som jag känner tillit är där en ilning av vaksamhet inför vad som nu händer. Jag och många med mig har ju verkligen fått uppleva hur politiska beslut kan påverka livssituationen för människor som sjukskriven under Alliansens tid vid makten.


Debatten om regeringens budgetförslag att ta bort det sjuka systemet med utförsäkringar från och med den 1 februari 2016 är högaktuell. Imorgon, torsdag den 24 september kommer man att diskutera den frågan i direktsändning i SVT Debatt.

De ökande sjuktalen i Sverige ställer saker och ting på sin spets. Hur kommer det sig att så många människor får psykisk ohälsa idag? Vad ska vi göra åt det? Vilket är samhällets ansvar och vilket är individens ansvar? Arbetsgivarnas ansvar? Hur har det kunnat bli så här i ett så rikt land som Sverige?

Frågorna är många och svaren är inte särskilt enkla, tror jag.

Fast verkligheten ger ändå vissa svar. Verkligheten visar att det hjälpte inte på något sätt att minska sjukskrivningar eller att bevara människors psykiska hälsa genom att pressa människor. Vare sig i hårt slimmade arbetsmiljöer eller i en hårt pressande sjukskrivningsprocess. Inte heller hjälpte det att utförsäkra sjuka människor. De flesta sjuka blev bara ännu sjukare av att utförsäkras. Dessutom blev de fattiggjorda. En del försvann i tomma intet. Blev anhörigförsörjda. En del orkade inte längre att leva. De tog sina liv.

Om människor hade blivit friska av att vara hårt pressade, hade vi idag haft låg sjukskrivning och minskad psykisk ohälsa i stället för tvärtom. Den slutsatsen är lätt att dra om man tänker till en stund. Och om man vill se verkligheten i vitögat.

Inte heller gjorde det människor friska och arbetsföra att Alliansen under åtta års tid snabbt och kraftfullt ökade de ekonomiska klyftorna i Sverige. Nej, det blev precis tvärtom. Ökade klyftor och ett ojämlikt samhälle gör människor sjuka. Ett sjukt samhälle skapar sjuka människor helt enkelt. Medan ett jämlikt samhälle med minskade klyftor mellan människor får människor att må bra. De rika såväl som de mindre rika. Det är min starka övertygelse.

Vägen framåt mot ett friskt samhälle med så friska och välmående människor som möjligt tror jag själv går genom t ex arbetsmiljöer med plats för andrum. Genom kunskap om vad stress gör med oss människor. Genom att vi litar till varandra och lyssnar på både oss själva och den som inte mår bra. Genom att vi reagerar och bryr oss om vi märker att en medmänniska inte mår bra. Vare sig det gäller på en arbetsplats eller i ett privat sammanhang. Genom att vi tänker långsiktigt när det gäller lönsamhet. Det ska kosta att vara en arbetsgivare som sliter ut folk. Individen ska våga säga nej när det blir för mycket utan att känna sig rädd att förlora jobbet.

Det är en lång väg att nå dit, tror jag. Men varje litet steg i den riktningen kommer att få människor att må bättre än vad vi gör idag.

Jag tror att många människor hamnar i psykisk ohälsa idag ibland därför att det blivit en skam att falla igenom och visa sig sjuk och svag. Pressen man sätter på sig själv för att stå kvar på benen fast att det gungar, kan göra att man rasar helt. Förr eller senare. Rädslan för drastiskt försämrad ekonomi om man blir sjuk, skapar spänningar i kroppen som ibland blir till sömnrubbningar, till oro och ångest och kanske så småningom ohälsa. Det blir en ond spiral av alltsammans. Nu är hög tid att bryta den spiralen. Sätta fart på den goda spiralen.

Regeringen vill i sitt åtgärdsprogram bland annat att arbetsgivarna ska ta större ansvar för sina medarbetares hälsa. Det är bra tycker jag. Bland åtgärderna finns också förebyggande åtgärder för att minska kvinnors sjukfrånvaro.

Att man ser till individen tror jag är mycket viktigt när någon blir sjuk. För den som har blivit sjuk av stress eller som har fått utmattningssyndrom kan bli ännu sämre av att pressas in i t ex rehabilitering i ett tidigt sjukdomsskede. Man kan inte använda samma mall för alla människor. Vi är alla olika och när vi blir sjuka befinner vi oss i olika stadier vid olika tillfällen. Vi har också så olika diagnoser. Det är mycket viktigt att man ser till den enskilde individen och vad just han eller hon behöver för att hitta tillbaka till hälsan igen. Ibland är det kanske ett annat arbete. Ibland vila. Ibland bra rehabilitering. Eller något helt annat.

Jag tror att trygghet skapar friska och starka människor. Och tvärtom. Att först bli sjuk och sedan se sin ekonomi försämras drastiskt gör knappast att man blir friskare.

Därför är det viktigt att den ersättning man får från sjukförsäkringen är tillräckligt stor för att man ska kunna känna trygghet också när hälsan sviker. Där väntar jag på den dagen när regeringen höjer sjukersättningen för de människor som försökt allt de kunnat men ändå inte lyckas bli arbetsföra igen.

Idag är sjukersättningen inte mycket pengar att klara sig på. Det finns risk att man med sjukersättning blir försörjd av sin partner om man har en partner. Det är knappast den bästa förutsättningen för en relation och kan i sämsta fall leda till att man stannar kvar i en dålig relation på grund av ekonomiska skäl. Det behöver också bli ett slut på att sjuka människor hamnar i försörjningsstöd en längre tid så som det har blivit idag. Vi betalar skatt till en sjukförsäkring som vi har rätt att känna finns där för oss när vi behöver den och som är tillräckligt hög för att vi ska känna oss trygga.


Här nedanför finns intressanta aktuella länkar om du vill läsa mer och skaffa dig kunskap om det som sker just nu när det gäller sjukförsäkringen i Sverige.

Samtidigt som jag läser om regeringens åtgärdspaket, ser jag nyheten om hur allt fler skaffar sig privata sjukförsäkringar. Det vill säga, de som har råd att göra det. Och de som är tillräckligt friska för att kunna skaffa sig en.

Vi får aldrig, aldrig glömma bort att det alltid kommer att finnas människor som föds i ohälsa. Att det kan hända över en sekund en olycka som gör att den som var frisk aldrig mer kommer att kunna arbeta igen som förut.

Jag vill ett solidariskt samhälle där alla människor som blir sjuka har samma rätt till vård. Oavsett arbetsgivare, livssituation eller inkomst.

Sedan tror jag också att för att vi människor ska må psykiskt bättre behöver vi själva inse vad våra själar mår bra av. Skapande, kultur, andlighet. Litteratur och skrivande. Musik. Naturen. Det är sådant som själar mår bra av. Stillhet och lugna djupa andetag. Mer fokus på det inre än det yttre. Att hitta till en inre tillit, en inre trygghet i sig själv.


"Uppgången i sjukfrånvaron måste brytas" (Dagens Industri)

"Både ros och ris till Strandhäll" (LO-bloggen)

"Strandhälls åtgärdspaket" (Solrosuppropet)

"Vägen tillbaka efter lång sjukskrivning" (SVT)

"M talar inte sanning om sjukfrånvaron" (Aftonbladet Debatt)

"Regeringens nya krav ska minska sjuktalen" (Dagens Nyheter)

"Bra förslag men det går att göra ännu bättre" (Martin Mobergs betraktelser)

"Allt fler har sjukvårdsförsäkring" (SR Ekot)

"Nytt mål ska få ner sjukfrånvaron" (SVT)

1 februari 2016 försvinner utförsäkringarna enligt budgetförslag

1 februari 2016 - då går det sjuka systemet med utförsäkringar av sjuka människor i graven. Enligt regeringens budgetförslag nu i höst.

Jag känner tillit och hopp.

Så länge som jag väntat på detta. Och så många med mig.

Vad jag ska fira den dagen!

Du som följt min blogg länge, vet hur jag brinner för att de sjuka utförsäkringarna av sjuka ska tas bort. I höstas var det nära och det såg ut som att de skulle försvunnit i somras. Men så gjorde SD ett spratt i "leken" och alla förhoppningar hos mig och många rasade omkull.

Den här gången önskar jag av hela mitt hjärta att det inte dyker upp några troll ur mörkret och ställer till det igen.

Det är sannerligen tillräckligt många sjuka människor som lidit länge nog nu på grund av den bortre gränsen i sjukförsäkringen. En galen idé från Alliansen som har ställt till med mer elände än den gjort någon som helst nytta.


I slutet av blogginlägget länkar jag bland annat till den ideella föreningen Solrosuppropets sida. Det är en grupp sjuka som startat Solrosuppropet för tre år sedan och som tillsammans kämpar för förbättringar inom sjukförsäkringen med mera. Jag stödjer Solrosuppropet och beundrar det de gör.

Häromveckan besökte de socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. De överlämnade en namninsamling och diskuterade bland annat med henne om hur de tycker att man ska kunna få det bättre som sjuk och sjukskriven i Sverige, vilka förändringar som behöver göras. Och också om hur man ska kunna förebygga ohälsa och rehabilitera sjuka.

Ta dig gärna tid att läs och skaffa dig kunskap genom deras sida.

Vem som helst av oss kan precis när som helst råka ut för något som gör att ohälsa för alltid förändrar våra liv. Därför är det för mig så viktigt med en tillräckligt trygg sjukförsäkring i Sverige.

Att drabbas av långvarig ohälsa och kanske viss eller helt förlorad arbetsförmåga, raserar ofta en viktig bit i en människas liv. Att då dessutom rasera ekonomin för den som blivit sjuk, är att slå på den som redan ligger och enligt mig inhumant.


Lästips:

"Bortre gräns i sjukförsäkring bort" (Aftonbladet)

"Stoppa utförsäkringarna - check!" (Solrosuppropet)

Åtta förslag för att förebygga utmattning från forskaren Agneta Sandström

Utmattningssyndrom är något annat än depression läser jag om i en mycket intressant artikel i ETC.

Det är forskaren Agneta Sandström som berättar om hur utmattningssyndrom som den sjukdom den är påverkar våra hjärnor och vår funktionsförmåga. Hur mycket man läker efter ett utmattningssyndrom är individuellt. Vissa människor läker samman igen. Andra får kvarstående sårbarhet och blir aldrig helt återställda.

Här är Agnetas åtta förslag för att minska stressen i oss själva och därmed undvika att bli utmattade:

1. Inför sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar

2. Individualisera och förläng föräldraförsäkringen.

3. Ge mer stöd till barn och föräldrar i dysfunktionella familjer.


4. Avskaffa de öppna kontorslandskapen och glasrummen som gör att alltför mycket händer i de yttre synfälten.

5. Se till att varje yrkesbefattning har tydligt avgränsade ansvarsområden.

6. Avskaffa det nya betyssystemet i skolorna som medför att en elev aldrig får svikta.


7. Ge mer stöd till ekonomiskt svaga grupper.

8. Chilla mera, man måste inte hela tiden jobba på att bli en "bättre människa".


(Källa: ETC)

Vems är ansvaret för att sänka sjuktalen i Sverige?

Annons från Ljusnan, lördagen 18 juli 2015

Bilden på en platsannons från Försäkringskassan som syns i sociala medier med rubriken "Vill du jobba för att sänka sjukskrivningstalen? Just nu söker vi en personlig handläggare ...", fick mig att börja fundera kring frågan om vem som egentligen har ansvaret att sänka de ökande sjuktalen i Sverige.

Har Försäkringskassan ansvaret för att sänka sjuktalen? För mig är Försäkringskassan en myndighet som bland annat ansvarar för sjukförsäkringen i Sverige. De ska se till att sjuka människor får den ersättning de behöver om de har rätt till ersättning och också att de får rätt ersättning enligt de lagar som gäller. OM det är så att Försäkringskassan har till ansvar att sänka sjuktalen, så är min tanke att man i så fall bör sluta att misstänkliggöra, pressa och stressa sjuka människor och i stället öppna sina hjärtan och börja lyssna på de människor som mår dåligt och också har intyg från läkare om att de behöver stöd i livet.

Ett sätt att få ned sjuktalen i Sverige som till största delen är på grund av psykisk ohälsa numera, tror jag är att sluta stressa sönder redan sönderstressade och i stället stötta och peppa och lyssna till den människa som mår dåligt. Det är min uppfattning om en väg mot ett friskare samhälle.

Vem kan mer ha ansvar för att sänka de ökande sjuktalen i Sverige? Individen, kan jag tänka. Vi har som vuxna människor så klart personligt ansvar för att ta hand om vår hälsa. Att motionera, leva hälsosamt, se till att få tillräcklig och god sömn, undvika alkohol och tobak, kunna sätta gränser så att vi inte kör slut på oss själva. Lämna allt som är destruktivt och söka det som får oss som människor att må bra. Fast om vi råkar ut för en bilolycka och blir totalförlamade över en sekund, har vi då ett personligt ansvar för vår hälsa? Eller om vi får cancer? En förlossningspsykos? Scizofreni, manodepressivitet?

Hur mycket av det vi kallar ohälsa är vi personligt ansvariga för? Kan vi kallas personligt ansvariga för genetiskt ärvda sjukdomar? Är vi personligt ansvariga för vilka vi valt som föräldrar och far- och morföräldrar innan vi ens föddes? Hmm ... intressant. Vad tänker du när du läser det jag skriver?

Vilket ansvar har arbetsgivarna för de ökande sjuktalen i Sverige? De extremt slimmade organisationerna. Anlitandet av bemanningsföretag i stället för att anställa egen personal vilket skapar enorm stress att leva i för de människor som jobbar som timanställda hos bemanningsföretag, tänker jag. Den ökade mängden arbetsuppgifter som lagts på varje individ att sköta genom årens gång. Jakten på vinster och kostnadseffektivitet in absurdum med minimerade möjligheter till pauser och andhämtning vilket gör att allt yngre människor hamnar i utmattning.

Kanske de borttagna eller mindre regelbundna hälsokontrollerna av anställda, vilket enligt den hjärtläkare som utredde mitt hjärta för några år sedan, var en väsentlig orsak till att allt fler människor idag i Sverige faller ner och dör knall fall i en hjärtinfarkt eller drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar.

Underanställning på arbetsplatserna i stället för överanställning som jag fick lära mig när jag läste Företagsekonomi tidigt 80-tal, var fullt normalt att ha på i alla fall större företag. Man överanställde personal därför att man visste att alla de anställda skulle aldrig kunna finnas på plats samtidigt en arbetsdag. Någon skulle vara sjukskriven. Någon skulle ha en anhörig som dött. Någon skulle kanske vara dagen efter. Därför att så är det att vara människa. Man kan ibland av olika skäl inte arbeta 100 %.

Ja, det där var länge sedan. Historia. Allt annat än hur samhällsandan är idag där vi människor ska vara robotar och fullt arbetsföra och helst mer än fullt arbetsföra 100 % och allra helst ännu mer än så och allra, allra helst ända in i graven.

Vilket ansvar har skolan för de ökande sjuktalen i Sverige? Dagisen? Barnavårdscentralen? När börjar en människas hälsa? När börjar en människas ohälsa? Hur påverkas människors psykiska hälsa av att vara i så stora grupper tidigt i livet att de inte känner sig sedda eller lyssnade till?

Vems är ansvaret för att sänka sjuktalen i Sverige? Ja, vems? Vad tänker du?

Kanske är svaret att det är allas vårt ansvar. Det är mitt ansvar lika väl som ditt. Det är samhällets ansvar och det är arbetsgivarnas. Det är vårdens ansvar och det är politikernas ansvar. Varje medmänniskas ansvar lika väl som mitt eget.

Allas vårt ansvar genom hur vi är mot varandra som människor. Hur vi möter varandra och hur vi handlar mot varandra. Och också hur vi är och vad vi gör med oss själva.

Och kanske är sänkta sjuktal då också Försäkringskassans ansvar. Där den intressanta följdfrågan då blir HUR det ansvaret ska visa sig i handling. Genom utförsäkringar, press och misstänkliggörande. Eller genom en tillräckligt trygg sjukförsäkring för den som behöver det och genom att lyssna in och göra bedömningar enligt det individuella behovet i stället för att hantera sjuka människor som att de alla hade samma behov för att läka samman så bra och så snabbt som möjligt igen.

Hur mycket nytt är det under solen egentligen? Den här bilden tog jag vid en allmosebössa utanför Medevi Brunn igår.

"Wänd ej kallsint bort ditt öga. Du som lycklig går förbi. Lägg din gåva häruti. Blott en skärf om än så föga. Minns att bifall från det Höga Skall din vedergällning bli! Allt hvad vi här kunna samla. Blir för Qvalets folk ett stöd. Sjuklingar i värk och nöd. Blinda som i mörkret famla, krymplingar bland barn och gamla. Söka helsan. Tigga bröd."

(Text från Alllmosebössa utanför brunnskällan från 1678, Medevi Brunn)


Lästips: "Försäkringskassan söker personal till att sköta stupstocken?" (Solrosuppropet)

"Försäkringskassan söker personal för att sköta stupstocken - del 2" (Solrosuppropet)

"Hög tid att diskutera den ökande sjukfrånvaron" (Försäkringskassan Press)

"DN, sjuktal och alliansens rehabkedja" (Kjell Rautio)

"Därför ökade sjuktalen på 90-talet" (Solrosuppropet)

De inhumana utförsäkringarna får människor att krympa i stället för att växa

Den här artikeln av Kjell Rautio är från 2012. Fortfarande halvvägs in i år 2015 fortsätter sjuka människor att utförsäkras på grund av det inhumana systemet som alliansen genomförde tillsammans med SD.

Så många, många fler människor än det som står i artikeln från 2012 är idag drabbade. Dessutom kan man lägga till siffrorna för alla människor runt omkring den människa som utförsäkras. Barnen. Anhöriga. Vänner. Alla påverkas av att en sjuk människa utförsäkras.

Relationer ansträngs och går ibland isär på grund av stressen när en partner utförsäkras.

För mig är systemet med utförsäkringar något som skadar hela vårt samhälle. Både de sjuka och de som fortfarande är friska och arbetsföra.

Att utförsäkra sjuka människor skapar en rädsla i ett samhälle som förminskar människor i stället för att få dem att växa.

Till dig som är utförsäkrad eller riskerar att bli det: Du ska veta att jag finns och att jag bryr mig. Du ska veta att jag alltid kommer att kämpa för att det inhumana systemet med utförsäkringar en dag är borta. Jag kämpar på det sätt som jag kan göra; med mina ord.

Själv känner jag mig ibland numera orolig för att jag i november ska få min ersättning från FK prövad igen efter att ha haft lugn och ro från dem i tre års tid. Förut fick man vara förtidspensionär i lugn och ro när det beslutet väl var i hamn. Fast så fungerar det inte längre i Sverige. Vart tredje år kommer oron tillbaka om man kommer att få fortsatt ersättning eller inte. Trots att jag i mitt fall utretts jag vet inte hur många gånger under 15 års tid och enligt läkare och mig själv gjort och gör allt vad jag kan för att bli så frisk som möjligt igen.

Tyvärr skapar oro och press i trygghetssystem för sjuka människor inte bättre hälsa. Särskilt inte för dem med psykisk ohälsa. Utan tvärtom blir man i stället ofta ännu sämre. Och det blir därmed också en långsammare och dyrare process för hela samhället.

Ett välfärdssamhälles grund är enligt mig att det finns jämlika trygghetssystem för en människa oavsett livssituation och hälsotillstånd. Jag vill att Sverige ska bli ett välfärdssamhälle igen.
Bort med utförsäkringarna av sjuka människor. Låt den som fått beslut om det man förut kallade förtidspension få lugn och ro och vila i det beslutet.

Lita till att människor vill vara friska och arbetsföra. För så tror jag att de allra flesta människor vill.

Precis som jag själv.

Vill vi ha ett samhälle som bygger på misstro eller tillit?

Jag vill ett samhälle som bygger på tillit. Därför att tillit skapar starka människor och starka människor skapar ett starkt och friskt samhälle.

Ska sjuka brännas med blåslampa? Johan Forsells (M) förslag om att få sjuka friskare

Du som är frisk och så lyckligt lottad att du kan arbeta, du som är där jag själv en gång var, jag vill säga dig detta: Om det hade gjort mig frisk att ha en blåslampa efter mig så hade jag varit arbetsför till 100 % för många, många år sedan.

Jag har som sjukskriven haft en blåslampa efter mig ända sedan den första dagen jag blev sjuk. Både från vården och Försäkringskassan. Och sist men inte minst inifrån mig själv.

Det enda som hände när jag hade den blåslampan efter mig var att jag blev allt sämre av pressen och så småningom också allt fattigare vilket i sin tur ledde till att jag mådde ännu sämre.

Jag blir så sorgsen över den oförståelse som vissa människor har inför vad det innebär att drabbas av ohälsa och därmed förlora sin arbetsförmåga, sina jobbarkompisar. Det är en livssorg.

Var är empatin? Var är inlevelseförmågan? Vem frågar den sjuke hur hen har det? Vem lyssnar med sitt hjärta?

Hur ska jag få dig som är frisk och arbetsför att förstå eller att i alla fall respektera mig som människa och mina upplevelser sedan jag förlorade min arbetsförmåga?

Och jag kämpade och kämpade och tog ut mig till sista droppen som fanns kvar i mig för att kunna komma tillbaka till att arbeta som jag verkligen ÄLSKADE ...

Vem är du/ni att säga att vi som har ohälsa och är sjuka är lata och ovilliga att arbeta?

Döm först när du själv gått i mina skor.

Vill du, om jag stilla ber dig, sätta dig i samma höjd där jag sitter, se mig in i ögonen, lyssna till det jag har varit med om och om vi båda försöker, tror du att vi kan nå varandra då?

För att få ett samhälle där vi respekterar varandra för det värde vi alla har som människor.

Lästips:

Agenda - Intervju med Annika Strandhäll (SVT Play)

"Fel att slopa tidsgräns för sjukskrivning" (SvD Debatt)

"Stupstockens vara eller icke vara" (Solrosuppropet)

"M:s förakt för sjuka är som SD:s för invandrare" (Dagens Arena)

 "Ska sjuka brännas med blåslampa för att ta sig i kragen?" (Solrosuppropet)

"Varning för statistikrelaterad politisk panikångest!" (LO-bloggen)

"Frågor till Annika Strandhäll om sjukförsäkringen" (Solrosuppropet)

"Viktigt med nya och genomtänkta mål för sjukförsäkringen" (Kjell Rautio, ETC)

"Stress och utmattning syns i hjärnan" (SVT)

"Det handlar om verkliga hjärnskador" (ÖP)

"Från frisk och arbetsför till fattiggjord och hemlös ..." (Solrosuppropet)

"Bra och nödvändig inriktning Strandhäll, men ..." (Martin Mobergs betraktelser, FB)



#blogg100 #bloggswe #socialpolitik #samhälle #psykisk ohälsa #sjukskrivningar #utförsäkringar #blåslampa