Om det är något som verkligen kan förstöra relationer så är det lögner och svek. Det har jag upplevt sedan jag var liten, många, många gånger om. Det gjorde att jag i tonåren medvetet bestämde mig för att jag själv ville vara en så ärlig, äkta och pålitlig människa som möjligt.
"Du är lika pålitlig som en Sankt Bernhardshund", minns jag att min lillebror sa till mig en gång.
På arbetet var jag känd som den som höll sina löften och såg till att om jag lovat att utföra ett jobb så gjorde jag också det. Till den tidpunkt som var bestämd.
Tillit är alltså en av de saker som jag värderar mycket högt i mitt liv. Alldeles särskilt i relationer. Därför är jag kanske också särskilt sårbar just när det gäller tillit. Fast visst är väl de flesta av oss sårbara när det gäller lögner och svek? Det tror jag. Även om man kanske är ännu mer sårbar som människa om man upplevt mycket lögner och svek som barn, från de som skulle varit de man kunnat lita på. Föräldrar. Nära anhöriga och vänner. Det tror jag också.
Så om du eller jag vet att där är en människa som har upplevt mycket svek och lögner i sitt liv, tänk på att vara alldeles särskilt rädd om den människan. Om det lilla barnet som finns inuti henne. Den där lilla som litade på den hon älskade mest i universum. Och som svek henne.
Därför att varje gång som den där lilla inuti den vuxna människan upplever en lögn, eller ett svek, så får hon flashback från de där sveken som gjorde så obarmhärtigt ont i hennes lilla fågelhjärta när hon var liten. Alla de där frågorna dyker upp i henne om "varför?". Det som hon inte ens klarade att sätta ord på som barn. Allt var bara känslor som gjorde ont.
Vad är det som gör att vissa människor ljuger till och från? Då menar jag inte vita lögner, utan andra lögner. Vad är det som gör att vissa människor sviker gång på gång på gång?
Jag har mina egna tankar kring det.
Vad tror du?
