Snäckorna i glasburken som står i mitt fönster här hemma plockade jag och mina döttrar med sina små varma knubbiga händer i närheten av Skagen i Danmark en härlig, varm semester den där sommaren innan jag blev sjuk.
Vi hade hyrt en stuga som var så mysig. På morgnarna gick min man och någon av döttrarna till bonden som vi bodde granne med och köpte nyplockade jordgubbar.
Vi köpte en drake. Den sprang vi med på stranden. Det gick en liten stig från huset vi hyrde till havet. Precis lagom långt för oss att gå.
Jag minns att jag läste en hel roman medan vi var där, "Ängeln på sjunde trappsteget". Ibland låg jag i solen på magen och läste. Ibland satt jag i den sköna soffan.
På morgnarna såg ungarna på sommarlovsmorgon samtidigt som vi åt frukost. Det kändes lyxigt.
Vi spelade badminton på den stora gräsytan i trädgården.
Det regnade bara en enda dag på två veckor.
Det var en mycket lycklig semester.
Livet kändes nästan för bra för att vara sant.
Jag minns att jag, ibland, kände obehagskänslor i trånga utrymmen. Eller på platser där det var mycket folk i rörelse, många intryck.
Idag förstår jag att jag hade börjat få tydliga tecken på utmattning och panikattacker. Fast det förstod jag inte alls då. Jag kände mig bara så konstigt trött ibland.
I morse vaknade jag med en härlig tanke.
Trots allt jag redan upplevt i mitt liv ...
Tänk ...
Om det bästa i mitt liv ...
Är kvar!
Om den vackraste snäckan av dem alla i mitt liv inte är plockad än.
Bara ligger där och väntar på mig.
På en strand ...
Någonstans.
