Nöjd

Jag vaknar med en rejäl knak i nacken och nackspärr. Inte bästa starten på min dag. Men, men det är bara att acceptera och att försöka komma i rörelse.

Det ser grått och isigt ut därute. När jag ger mig ut med Mimmi känner jag att luften är mildare än jag trodde. Snön kramar under kängorna där jag går. Riktigt skönt ute idag. Inte alls lika isande kall vind som de senaste dagarna. Istället nästan vindstilla.

Till lunch gör jag äggröra med bacon. Så enkelt och så gott! Mimmi kommer och nosar när hon känner doften av bacon. Hon tittar intensivt på mig med sina vackra, kloka ögon.

Jag plockar in i diskmaskinen och sätter på den. Plockar undan lite saker som ligger framme. Skär om tulpanerna och sätter dem i friskt kallt vatten. Sopar upp lite grus i hallen.

Känner en stilla känsla växa fram i mig. Förnöjsamhet. Kanske ett gammaldags ord idag. Men känslan är densamma genom tidernas gång även om uttrycken för den kanske förändras. Att känna sig nöjd med de små tingen. Känna sig tillfredsställd med det som är i denna stund. En vila från jakten efter mer och mer som är så vanlig i vår tid.

Jag vilar i förnöjsamhet en grå februaridag.

Lögner, svek och tillit

Om det är något som verkligen kan förstöra relationer så är det lögner och svek. Det har jag upplevt sedan jag var liten, många, många gånger om. Det gjorde att jag i tonåren medvetet bestämde mig för att jag själv ville vara en så ärlig, äkta och pålitlig människa som möjligt.

"Du är lika pålitlig som en Sankt Bernhardshund", minns jag att min lillebror sa till mig en gång.

På arbetet var jag känd som den som höll sina löften och såg till att om jag lovat att utföra ett jobb så gjorde jag också det. Till den tidpunkt som var bestämd.

Tillit är alltså en av de saker som jag värderar mycket högt i mitt liv. Alldeles särskilt i relationer. Därför är jag kanske också särskilt sårbar just när det gäller tillit. Fast visst är väl de flesta av oss sårbara när det gäller lögner och svek? Det tror jag. Även om man kanske är ännu mer sårbar som människa om man upplevt mycket lögner och svek som barn, från de som skulle varit de man kunnat lita på. Föräldrar. Nära anhöriga och vänner. Det tror jag också.

Så om du eller jag vet att där är en människa som har upplevt mycket svek och lögner i sitt liv, tänk på att vara alldeles särskilt rädd om den människan. Om det lilla barnet som finns inuti henne. Den där lilla som litade på den hon älskade mest i universum. Och som svek henne.

Därför att varje gång som den där lilla inuti den vuxna människan upplever en lögn, eller ett svek, så får hon flashback från de där sveken som gjorde så obarmhärtigt ont i hennes lilla fågelhjärta när hon var liten. Alla de där frågorna dyker upp i henne om "varför?". Det som hon inte ens klarade att sätta ord på som barn. Allt var bara känslor som gjorde ont.

Vad är det som gör att vissa människor ljuger till och från? Då menar jag inte vita lögner, utan andra lögner. Vad är det som gör att vissa människor sviker gång på gång på gång?

Jag har mina egna tankar kring det.

Vad tror du?

Den viktiga tilliten

Om det är så som Kofi Annan uttryckte i Skavlan häromveckan, att krig alltid börjar med brist på tillit. Och samma sak gäller för alla relationer. Hur viktigt är det då inte att vi litar till varandra? Att vi visar tillit. Att vi handlar tillitsfullt.

Från människa till människa.

Från vuxen till barnet.

Från myndighet till människa.

Från samhälle till människa.

Från land till land.

Och så viktigt det är att vi litar till oss själva.

Tillit vägen till fred och styrka

Jag läste häromdagen en intervju med en man som forskar i konflikter. Varför konflikter uppstår i vår värld. Just nu forskade han kring hur det kommer sig att religiösa konflikter innehåller grövre våld än andra konflikter. Han är själv kristen och troende.

När det gäller anledningen till att konflikter uppstår, menade mannen i intervjun att det finns ett enda enkelt och tydligt svar på det. Brist på tillit. Till exempel om ett land börjar rusta upp med vapen så litar andra länder mindre på det landet. Tilliten brister. Och de börjar ofta själva rusta upp. Vilket i sin tur leder till en negativ spiral med tanke på en värld i fred.

Jag tänker att när tilliten brister är det läge för konflikter i alla relationer. Man mot man. Människa mot människa. Oavsett om det handlar om parrelationer, vänner, politiker och samhällsmedborgare, land mot land.

Några rader från en vän i cyberrymden i ett helt annat sammanhang berättade om en annan man som menade att det mest allvarliga i Sverige idag är att vi har tappat tilliten.

Tilliten till varandra, tänker jag. Tilliten till att där finns stöd för oss att få när vi är svaga, sjuka, barn eller åldrande på väg in i döden. Från andra människor. Från samhället.

Tillit bygger goda relationer. Tillit skapar goda, starka och fredliga samhällen.

Tilliten börjar i mig själv.

Att jag vågar känna tillit.

Trots vad som varit.

Trots vad som kanske är.

Att bygga tillit när den en gång brustit kan ta tid.

Ibland är det kanske inte möjligt och kanske också till skada för mig själv som människa.

Det är viktigt att lita till det jag känner i mig själv.

Tilliten till mig själv bygger tillit också till andra.

Vilda känslor

Dessa vilda känslor ... dessa känslor starka som ogräs omöjligt att få bort, dessa känslor starka som outrotliga maskrosor eller kirskål. Så ljuvliga, vilda och så tröttande på samma gång.

Känslor så mäktiga och okontrollerbara att de nästan välter omkull mig.

Kontrollera känslor?

Jag ger upp.

Ingen idé att kämpa emot.

Låt känna det som känns.

Livet - kasta omkull mig, få mig att valsa runt i en vild dans av förvirrande, omtumlande känslor.

En dag landar jag igen.

Så ... låt mig flyga medan jag flyga kan!



#blogg100 #bloggswe

Förbereder plantering i krukor #blogg100

Intill trappan har den vita ölandstoken börjat få små, små ljusgröna blad. Jag stannar upp. Förundrad. Denna känsla av att få uppleva ett under varje vår.

Jag har förberett plantering av två krukor. Lila ljuvliga penséer med stenar och ett påskris med lila fjädrar i, ska fylla de ljusgrå krukorna här hemma snart.

Förresten, har du känt vilken skillnad det gör när känslan av ensamhet byts mot känslan och insikten om vilken frihet det kan bo i ensamheten.



#blogg100 #bloggswe

Vägledarna känslor

"Känslor är vägledare. De är inte helt skilda från förnuft.

När man känner mycket starkt för en människa, finns det en anledning till att man gör det.

Man ska lyssna till de känslorna.

De har något att säga till dig som människa."




#Blogg100 - Dag 83

Anti-stress: Hantera oro

Oro är en känsla som i sin tur kan leda till andra känslor som stress och panik. Oro skapar stress-andning som i sin tur ger andra effekter i kroppen. Jag har jobbat mycket med mina tankar för att minska oro.

Det här är ett sätt som jag använder mig av för att ringa in och ändra tankar som skapar oro i mig. Genom att vända mitt sätt att tänka får jag en annan känsla och minskad eller ingen oro alls.



Vad är det jag oroar mig för?

Vad är det för mening med att jag oroar mig för just detta?

Gör det någon nytta för mig att jag oroar mig för detta?

Finns det något jag kan göra åt det jag oroar mig för?

Om det finns något jag kan göra åt det, försöker jag att göra det. Om det är konstruktivt.

Kan jag tänka på ett annat sätt?

Som till exempel:

"Ja, jag känner mig orolig för att det här ska gå tokigt. Fast vad är det värsta som kan hända? Jag klarar att hantera det. Det är OK att ibland göra misstag som människa. Man får med sig erfarenheter. Egentligen är livet fullt av erfarenheter i stället för misstag. Livet kan man aldrig kontrollera som människa.  Bättre att vila i tilliten eller agera konstruktivt."



Oftast slutar svaren på de här frågorna för mig i en insikt om att hur meningslös min oro är. Den tar energi från mig i stället för att göra mig stark.

Ibland fyller oron en viktig funktion. Fast då kopplar jag den mera till när det handlar om intuition. En känsla i magen om att något inte stämmer, att någon inte mår bra.

Lita till din känsla, säger man ofta. Fast när det gäller oron tror jag att det ibland är klokt att fundera över varifrån den kommer och om man verkligen ska lita till den. Ifrågasätta oron utan att förneka att man känner den. Möta den i stället för att försöka springa ifrån den eller blunda för den, vilket kan göra att man blir ännu mera stressad än man redan är.

Jag tror att jag idag har ganska bra koll på när min känsla är oro eller intuition.

Har du något tips om hur man kan känna skillnad mellan oro och intuition?

Hur hanterar du känslor av oro?



#Blogg100 - Dag 77

Många känslor när ungarna lämnat boet

När jag passerade brevlådan intill muren till vårt hus, såg jag orden "Familjen Mattsson" som finns där på brevlådan.

Jag kände ett stort vemod i mig. Blandat med enorm tacksamhet över alla de där åren med hemmavarande barn och tonåringar och alla deras underbara kompisar som nu aldrig, aldrig mer kommer igen.

Så är livet. Blott en tid är våra barn nära oss. För evigt är de i mitt hjärta och i mina tankar.

En tår föll på min kind.

Ett leende spred sig i mitt ansikte.

Minnesbilder från förr med skrattande skuttiga ungar kring vår yttertrappa passerade framför mina ögon.



Något nytt väntar mig. Jag vet inte vad det är.

Jag är beredd.

Nyfiken.

Öppen.

Att ta emot. 



#Blogg100 - Dag 71

Tystnad som gör ont - om konflikter

Det går nog inte att leva ett liv som människa utan att ibland hamna i konflikter med andra. Både som barn och som vuxen. I relationer av olika slag.

Det är inget konstigt med det. Det viktiga är att man klarar att hantera konflikter på ett sätt så att man växer som människa i stället för att krymper, tänker jag.

När jag öppnar mitt hjärta för en människa i en konflikt och visar mitt sårbara jag, det innersta jag känner, kan jag bli bemött på så många olika sätt. Det är alltid en risk jag tar när jag väljer att öppna mig för en annan människa. Jag kan bli mött av allt från att få vila min ögon i en blick som är lugn och bekräftande till att mötas av flykt och tystnad.

Det sistnämnda gör så grymt ont i mig.

Härskartekniken osynliggörande. Där står du avklädd och möts av iskall tystnad och människor som vänder dig ryggen.

Jag förstår som vuxen idag själv anledningen till att jag reagerar så starkt som jag gör. Har man upplevt något tidigt i livet och dessutom gång på gång på gång, så sätter det sina spår i minnet och i känslorna.

Fast genom att vara medveten om varför jag reagerar som jag gör, kan jag välja att inte längre tillåta andra att utsätta mig för det. Jag kan sätta en gräns för hur jag tillåter andra att hantera mig. Välja vilka jag lämnar ut mitt innersta till och till vilka jag inte gör det.

Jag kan säga: "För mig är det inte OK att du lämnar mig mitt i en konflikt och vägrar reda ut det som har hänt. Jag önskar att vi samtalar med varandra i stället."

Sedan har den andra personen ett val att göra för sig själv. Det kan inte jag påverka och det är inte heller mitt ansvar.

När jag satt den gränsen kring mig själv, så tydligt och lugnt som jag klarar av, känner jag respekten för mig själv växa inuti mig.

Det är ett av de sätt jag visar kärlek till mig själv idag.

#Blogg100 - Dag 8

Om att släppa kontrollen

 

Har du känt hur tungt det känns att försöka kontrollera livet? Du kämpar och kämpar för någon gång någonstans lärde du dig att det var kämpa som gällde.

Du kämpar med att inte visa din smärta. Med att hålla inne din gråt. Du sliter för att passa in i mallen som den perfekta människan. Med de rätta åsikterna. Den rätta vikten. Det rätta beteendet. Den rätta bakgrunden och det rätta jobbet.

Har du känt hur lätt det känns efteråt när du lagt ned alla dina vapen? Tillåtit dig att visa dig som den du verkligen är. I all din smärta. Din skörhet. Din operfekthet. Din inte-passa-in-i-någon-mall-alls-sårbarhet. Låtit dina tårar falla. Dina frågor inuti dig tränga ut genom din mun och bli till ord. Eller till en bön om hjälp någonstans ifrån.

Har du känt hur trycket därinne lättar när du tillåter dig själv att vara den du verkligen är?

När du slutar att kämpa. Och vågar börja leva.

Ditt kanske enda liv.

Flyg, människa.

Flyg ...


#Blogg100 - Dag 7

En flyktig stund av lycka

Det var när jag precis kom ut från parkeringshuset inne i stan som himlen ljusnade och minsann om inte där var lite ljusblått däruppe en stund. En känsla av lycka for igenom mig från jag vet inte var.

Sådana flyktiga stunder är värda så mycket mer än guld för mig.

Tack för den stunden idag!

Sanningen

 

Jag var åtta år och satt vid mitt skrivbord och skrev i min skrivbok "Jag ska berätta sanningen". Det var en stark känsla när jag skrev orden. Där fanns beslutsamhet och kraft i mig. Så starkt att jag fortfarande kan hitta den känslan inifrån mig själv när helst jag vill.

Hur skulle jag berätta om sanningen? Genom att bli författare, präst eller journalist, tänkte jag då. Eller nunna, av en anledning som det tog mig många år att på något sätt förstå.

Åtta-åringen i mig lever fortfarande med full kraft. Även om jag med åren insett att när jag berättar sanningen, berättar jag min egen sanning, ingen annans. För det allra mesta.

Vi har alla rätt till våra egna sanningar.

Att vara sann mot sig själv är kanske den idag mest viktiga sanningen för mig själv. Det handlar om att jag vågar se mig själv. Också det som jag kanske inte vill se i mig själv. Att jag vågar se mig själv utan skygglappar. Utan att fördöma eller tycka illa om.

Sanningen kan vara att inse att jag inte kan berätta sanningen. För att jag har inte hittat det som är sanning  inifrån mig själv ännu.

Att söka min sanning är den väg jag vandrar idag.

När jag har lust, berättar jag också om den.

När jag känner att den kanske kan vara till hjälp för någon mer än mig själv.

Alla sanningar behöver inte berättas, älskade lilla åtta-åring inuti mig själv.

Det var en stor uppgift som du tog på dig.

Kram på dig, lilla älskade, starka vän och sanningsälskare.

Redan så tidigt i ditt liv fick du uppleva alltför många lögner.

Därför valde du så medvetet att i stället berätta sanning i ditt liv.

Du hade smakat på så många gånger hur ont lögnen gjorde.

Sett hur den förstörde relationer.

Med din sanna barnasjäl.

Spindlarna och jag

Jag ser spindeln i handfatet först när jag redan släppt på vattnet. Han kämpar för att ta sig upp för den glatta ytan. Komma bort från vattnet. Jag känner med spindeln. Stänger av vattnet en stund. Låter honom klättra till sin trygghet.

Ofta skriver jag om alla rädslor som jag har. För att ta blodprov. Gå till tandläkaren. Flyga. Och jag vet inte allt.

Fast jag kan ärligt säga att jag känner ingen rädsla alls för spindlar. Tvärtom. Jag tycker rent av om dem. Beundrar dem. Älskar att få se ett spindelnät en disig morgon. Eller glittrande i solljuset. Beundrar spindelns förmåga att spinna konstverk. Även om det är med avsikten att fånga ett byte.

Nu talar jag om spindlarna i Sverige. De är ju inte giftiga för mig. Fast man kan vara rädd för spindlar i alla fall. Som en nedärvd instinkt.

Att ha spindlar inomhus ska vara ett tecken på att husets klimat är bra. Att där inte är för fuktigt, har jag läst.

Det känner jag tacksamhet över varje gång jag ser en spindel. Spindeln visar mig att jag bor i ett friskt hus.

Visst blev det bättre med tiden

Det är bra att ha olika perspektiv i livet. Tidsperspektiv, till exempel. Min äldsta dotter börjar sitt nya jobb idag. Hon gick upp klockan halv fem i morse för att komma med tåget.

Hon letar efter lägenhet i Värnamo. Jag önskar att hon snart ska hitta en ledig med lagom dyr hyra.

Idag, märkligt nog samma dag som min äldsta dotter börjar sitt första jobb som färdigutbildad bibliotekarie, skulle min mamma ha fyllt 87 år. Jag ska gå till kyrkogården idag och sätta en bukett rosor på hennes grav. Och berätta för henne, där hon ligger nere i jorden, om att hennes barnbarn börjar jobba på bibliotek idag. Jag kan tänka mig att hon ler varmt av lycka djupt där nere då, i den mörka jorden, mamma. Jag kan tänka mig hur hennes ögon skulle lysa av stolthet över sitt älskade barnbarn som hon så ofta läste sagor för.

När min mamma var tonåring drömde hon om att bli fotograf. Min morfar fotograferade mycket. Han åkte runt och tog kort på människor. Både döda och levande, för så gjorde man på den tiden. Morfar fick betalt för att han fotograferade människor. En extra inkomst till den låga industrilön som han hade. Min mamma fick hjälpa honom att framkalla bilder i hans lilla ateljé där hemma. Hon tyckte mycket om att framkalla foton.

Mamma var så bra på att framkalla att hon blev erbjuden en anställning i Värnamo i en fotoateljé. Fast lönen hon blev erbjuden var så låg att hon hade inte råd att hyra sig ett inackorderingsrum i Värnamo utan tackade nej till jobbet. Började jobba på fabrik i stället. Tillverka krigsdetaljer. För detta hände sig under den tid då det var ett andra världskrig.

Min mamma fick ångestattacker i fabriksmiljön. Arbetade ändå så flitigt att hon förstörde ackordet för de andra anställda. Vilket ledde till att hon blev populär hos chefen fast mindre populär bland arbetskamraterna.

Så fort det var rast gick min mamma ut från den mörka, instängda fabriken med alla tunga lukter från metaller och gud vet vad. Från alla tankar på kriget och hennes fästman som var inkallad vid gränsen mot Norge.

Hon gick ut och promenerade i naturen.

Andades.

Visst har det blivit bättre i Sverige sedan den tiden.

Vilket inte hindrar alls att vi ska fortsätta att skapa ett så bra samhälle som möjligt för människan.

Idag känner jag stor glädje och stolthet över att min äldsta dotter får jobba med det hon älskar i en miljö som fått hennes ögon att tindra som stjärnor ända sedan hon var liten.

Idag känner jag saknad och sorg över att min mamma är död. Och jag känner tacksamhet över alla de år som jag fick ha henne som min världens bästa, mest älskade, klokaste, mest känslosamma och roligaste mamma.

Stolt efter blodprov

Jag känner mig trött och stolt över att ha tagit blodprov i morse. Utan att svimma, kanske tack vare mjukt bemötande och Jens Lekmans musik i mina öron.

Min revansch på skolsköterskan som kallade mig "schafsig" när jag svimmade redan på vågen inför en spruta och sedan fick hämtas av min pappa utan att ha fått sprutan sittande ensam ute på trappan till skolan. Ofta med nedkissade, kalla trosor efter svimningen.

En revansch på den läkare som tvångshöll mig som 3-åring för att ta blodprov på mig. Vilket ledde till mitt livs första, fast långt ifrån sista svimning.

Som sagt. Jag är stolt över att jag gick mot min rädsla idag även om jag kände mig så liten inuti i morse.

Minns att hur vi möter varandras rädslor som barn kan påverka en människa för resten av hennes liv.

Jag började dölja min rädsla när de vuxna kallade mig schafsig. Istället blev den till ångest i mig.

Idag förstår jag mönstret. Och mig själv.

Nu ska jag fira mig själv med kaffe och bakelse!

Jag är ingen schafsig människa. Jag är en känslomänniska. Högkänslig. En starksköring.

Jag är stolt över att vara jag.

Längtan

Även om jag tycker att det känns vemodigt att sommaren går mot sitt slut på allvar nu, så är det genom att känna längtan efter något som gör att man blir så där sprittande och pirrande lycklig när sommaren med all sin grönska och alla sina blommor kommer tillbaka igen.

Och den där längtan handlar inte bara om att längta efter sommaren.

Det finns något vackert i att längta.

Den är först när man känt längtan som man kan känna sann lycka.

När man inte längre har något att längta till.

Hur levande känns livet då?

Känslan kontra tanken

Känslor är vägvisare.

Tankar kan lura dig.


(Anna-Karin)

Behöver jag dig?

"Jag behöver dig".


"Jag behöver ingen förutom mig själv".


Vilken skillnad det gör i känslan att läsa de olika meningarna för mig.

Att behöva skapar beroende, ofrihet. Antingen det handlar om saker eller om människor.

Att inse att den enda jag, först av allt, behöver är mig själv, skapar frihet. Självständighet. Kraft.

Sedan är ju sanningen för mig, att vi människor också behöver varandra på olika sätt.

Fast först av allt behöver jag mig själv. För utan mig, vad har jag då?

Därför så viktigt att jag kommer ihåg att ta hand om mig.


Kan du känna skillnaden när du läser de två första meningarna?

Vem/vad behöver just du?

Är mitt hjärta tryggt i dina händer?

Jag läser Anna Kåvers bok "Himmel, helvete och allt däremellan - Om känslor". Fastnar för orden "Är mitt hjärta tryggt i dina händer?".

Så viktigt att ställa sig den frågan ibland när det handlar om relationer. Både vänskapsrelationer och kärleksrelationer. Och kanske framförallt att känna efter inuti sig själv, lita till sin känsla när det gäller hos vem eller vilka mitt hjärta kan vila tryggt.

Är mitt hjärta tryggt i dina händer? Kan jag visa mitt innersta för dig utan att du använder dig av det jag delar med mig av för att göra mig illa?

Kan jag dela med mig av det mest sårbara av mig själv utan att du kränker mig eller sviker mig?

Är mitt hjärta tryggt i dina händer?

Kan jag hålla ditt hjärta tryggt i mina händer?

Jag lovar att jag alltid försöker göra det.

Om du är en människa som jag håller av.

Det är viktigt för mig att hålla hjärtan tryggt i händer.


"Bli sparkad runt några gånger, som en del måste bli, för att fatta vad som betyder nåt och vem som går att lita på". 

(Håkan Hellström)