Du dog för tidigt för att vi två skulle kunna tala till varandra som vuxna.
Jag saknar dig så.
I vårt sista telefonsamtal, på min 30-årsdag, sa du "Jag vet att jag har varit en dålig pappa". Du lät ledsen, det hördes genom luren, trots att du var så långt bort i ett helt annat land.
Huset var fullt av gratulanter. Jag önskar att jag kunde gömt mig någon annanstans i huset och fått prata ostört med dig en stund. Men vi hade ingen mobil, ingen bärbar telefon då. Så jag stod kvar i hallen, i sorlet och skratten. Jag tror att det var första gången jag hörde dig säga att du hade varit en dålig pappa. Det gjorde så ont i mitt bröst. Du brukade alltid vara en sådan optimist, full av nya projekt och idéer. När jag vill kan jag höra din röst "Det ordnar sig". Så sa du ofta. Fast det gjorde inte det. Det ordnade sig inte.
Jag minns att jag svarade "För mig har du aldrig varit en dålig pappa". "Du har gjort så gott du kunnat". Jag viskade nästan i luren för att ingen annan skulle höra.
När det relativt korta samtalet var slut, kände jag hopp om att vi kanske skulle kunna våga prata med varandra på riktigt. Komma närmre varandra. Tala om känslor i stället för projekt och idéer. Men det blev tyvärr inga fler samtal. Polisen kom hem till mig en månad senare för att tala om att du var död.
Det gör fortfarande ont att tänka på att du lät så ledsen den där sista gången. Hade du en föraning om att allt snart var över?
Jag tröstade mig med att ditt lidande var slut, att du lidit nog och kanske hamnat i ett paradis. Att vi en dag skulle mötas där, sitta mitt emot varandra och tala, skratta och krama varandra. Vad hade jag att förlora på den drömmen? Ingenting. Jag drömmer fortfarande om det ibland.
Min egen älskade pappa. Du var den framgångsrika företagaren som var hyllad och avundad i hela Norden, när du stod på din topp. Fallet från toppen blev dramatiskt. Du förlorade företag, hem, släktingar, vänner, familj, försörjning. En del sa att du hade blivit lurad. Du hade trott för gott om andra och litat på folk som sedan lurat dig.
"Din pappa ska i fängelse", sjöng mina klasskamrater efter mig när jag gick hem efter att skolan slutat för dagen. Jag kan höra "sången" när jag vill än idag.
En kväll åkte vi bil genom vår närmaste stad. Jag minns att mamma skrek, att du lät arg, och att mamma sa: "Nu står det på löpsedlarna också". Ja, det var en smarrig historia för lokalpressen, min pappas misslyckade affärer och eventuella eko-brott. Du var något av en "pionjär" där, i början av 70-talet fanns det inte så många eko-brottslingar som idag.
Våra grannar vittnade i rättegången. De som förut varit våra vänner stod nu och pratade om hur slösaktig du var och om hur mycket leksaker du gav dina barn. Allt detta fick jag höra av vuxna i min närhet. Jag var tolv år.
Du hamnade i fängelse. Två år för eko-brott. Över en natt så var du borta. Fysiskt frånvarande. Ändå levande. Svårt att förstå. Barn fick inte besöka fångar. Min pappa var kriminell. Jag skrev många brev till dig. Jag sydde en kudde till dig i slöjden. "Den tog vakterna och sprättade sönder, sa mamma, när hon varit och hälsat på dig och haft med sig kudden från mig till dig. Då gjorde jag en träskål till dig i stället i ren ilska.
När du satt i häktet på Härlanda, skjutsade min morbror mig, min bror och min mamma oss dit för att mamma skulle träffa dig. Barn fick inte besöka sina föräldrar på häkten eller fängelser. När mamma kom ut var det mörkt. Hon sa att pappa hade kommit på att han kunde tända en tändsticka i ett fönster, så skulle vi veta att han fanns där och att han vinkade till oss.
Jag tyckte att det var ett stort, stort hus pappa var i. Plötsligt var där en tändsticka i ett fönster. Jag stod stilla. Jag saknade dig så. Du tände många tändstickor. Jag minns känslan exakt än idag. Jag minns mörkret. Tändstickorna i fönstret. Jag känner hur jag ser upp mot de små ljusen och hur jag längtar efter dig. Hur jag tänker på dig. Doften av höst.
Det var märkligt att ha en pappa som satt i fängelse. Jag var så arg, så arg på de som låste in dig. En gång berättade mamma att man satt dig i isoleringscell, man trodde att du var självmordsbenägen. Det var när du fått din dom. Jag tyckte som barn att det var fruktansvärt. Du sa till mig att det var det värsta du varit med om. Som vuxen kan jag tänka att det var ett försök att rädda dig från dig själv.
Du mådde också så dåligt av att vara bland människor som mördat och förgripit sig på barn. På den tiden hamnade eko-brottslingar bland andra kriminella. Du berättade att du var rädd. Du skrev till mig. Du skrev hur mycket du älskade mig. Än hade vi inte tappat den kontakten. Än skrev du till mig
När det blev bestämt att du och mamma skulle skiljas, var det du som berättade det för mig. Jag minns hur du sa att du hade verkligen försökt, att du älskade mig, mamma och min bror. Men att det gick inte. Du sa också att du var säker på att jag skulle få ett bra och lyckligt liv utan dig. Du kramade mig. Jag kunde inte gråta. Jag kunde inte tänka. När jag såg din ryggtavla utanför vårt fönster gjorde det så ont, så ont. Jag hade velat springa efter dig och följa med dig vart som helst. Men jag satt ensam kvar länge, utan en tår. Började skriva dikter.
När vårdnadsfrågan kom upp, fick jag tala med en kurator vid ett tillfälle. Du ville ha vårdnaden om mig. Jag hade lovat mamma att inte säga att jag ville bo hos dig. Som mamma förstår jag delvis min mamma. Det var klart att hon slogs för sina barn.
Till kuratorn sa jag att jag ville bo hos mamma. Fast egentligen var det dig, pappa, som jag ville till. Men jag kunde inte heller vara utan min lillebror. Han och jag kändes som en person då. Vi höll ihop mot de vuxna runt omkring oss. Jag kunde bara inte lämna honom.
Mamma har alltid sagt att hon älskat dig, att du var hennes stora kärlek. Du skriver samma sak om henne i dina brev. Men varför kunde ni då inte leva tillsammans? Varför gav ni upp? Det vill jag prata med dig om. Hur kunde ni låta era ekonomiska bekymmer få styra era hjärtan?
Jag var så ledsen. Jag sökte tröst hos mamma. Hon kramade mig. Hon började gråta. Jag minns att jag blev arg för att hon grät. Jag orkade inte att hon grät. Jag slog henne när hon grät. Så det blev aldrig många kramar.
Fortfarande börjar jag gråta om jag ser på TV att ett barn springer mot sin pappa. Han lyfter upp henne, han kramar henne, de skrattar mot varandra och ser in i varandras ögon. Så gjorde du med mig en gång. Jag minns det i hjärteroten. Plöstligt var allt borta. Över en natt. Och ändå levde du.
Du var ingen dålig pappa när jag var liten. Du var den som tröstade mig när jag hade tandvärk. Du var den som busade med mig. Du var den som var modig och fick mig modig. Du hade en fantastisk förmåga att få folk och mig att skratta. Du kunde berätta underbara och roliga sagor, från din fantasi. Du gav aldrig upp, du såg alltid framåt. Du var min trygghet. Tills allt hände.
Jag bär det som var bra i dig i mitt hjärta.
Jag önskar att du visste hur mycket jag älskar dig, än idag. Hur gärna jag skulle vilja att du fick träffa mina barn. Du hade varit en underbar morfar. Men jag berättar om dig för dem. Först berättade jag om allt det vackra med dig. När de var lite större och ställde fler frågor, fick jag också berätta att deras morfar suttit i fängelse. Det var tungt.
Jag har aldrig umgåtts med någon som haft en förälder i fängelse. Jag känner mig ensam om att ha haft en kriminell förälder. Suger till mig berättelser i tidningar och böcker om barn till kriminella. Då känner jag att jag inte är ensam.
Nu orkar jag inte skriva och minnas mer, pappa. Jo, jag fick på många vis ett bra och lyckligt liv, utan dig, som du sa. Men jag önskar att jag fått dela det med dig, att jag hade kontaktat dig oftare, att jag hade tagit mig tid och mod att söka upp dig, trots protester från mamma. Jag önskar att du inte gett upp kontakten med mig. Att du skickat mig kort när jag fyllde år, att du ringt mig regelbundet, att du hälsat på mig. Att du hade varit med på mitt bröllop.
Jag saknar dig så.
Jag kommer alltid att sakna min frånvarande pappa.
Kramar/Anna-Karin
(Det här är ett blogginlägg som jag skrev för cirka två år sedan. Fortfarande berörs jag starkt när jag läser det jag skrivit. Jag lägger in det i min blogg här kanske främst för att skicka ut ett budskap om hur viktiga alla pappor är för sina barn. Men också för att jag just idag tänker på min pappa som jag önskar att jag hade fått lära känna som vuxen.
Jag är ändå tacksam över alla de ljusa minnen jag har från min pappa. Han var en god själ inuti, trodde människor om gott. Spred ljus och glädje omkring sig. Brydde sig om andra människor, också de som var lite udda. Han var modig, djärv, orädd, social, kreativ, intelligent, optimist, glad, humoristisk, gav aldrig upp hoppet om att kunna räta upp sitt liv igen. Fast han hann inte göra det, han dog.
Det gör fortfarande ont i mig att han dog alldeles ensam och utfattig i Spanien och att det tog två veckor innan man fann honom död där. Men jag är lycklig att just jag fick bli hans dotter. Han älskade mig, det vet jag, inuti mig. Det är det som räknas, när allt annat fallit.)
