Ibland skär det i bröstet på mig för att jag känner mig besviken på någon. Jag litade på det han eller hon lovade mig. Så många gånger i mitt liv som jag känt förväntan. Så många gånger i mitt liv som jag känt besvikelse. Så många gånger jag litat till en annan människa, känt tillit. Så många gånger jag känt smärtan när det jag förväntat mig inte alls blivit så.
Jag tänker; är det jag som förväntar mig för mycket av andra? Är jag för lite misstänksam mot andra människor? Är jag alltför blåögd, naiv och godtrogen? Som ett litet barn som tror alla om gott.
Hur ska jag slippa de här besvikelserna, den här smärtan när jag aldrig kan ändra någon annan människa än mig själv? Ska jag bli mera misstänksam? Lita mindre på vad människor lovar mig. Kanske inte lita alls på andra människor. Inte på samhället och absolut inte på politikerna. Kanske inte ens lita på mig själv. Sluta känna tillit överhuvudtaget. Då slipper jag ju bli besviken. Är det lösningen?
Kan lösningen vara att aldrig någonsin förvänta mig något som helst av livet? Då måste ju allt positivt som händer bli en sorts aha-kick; "Aha, oj, hon gjorde det, fast jag inte trodde att hon skulle göra det." "Aha, oj, det hade jag inte trott, så fantastiskt att det blev så".
Jag vet inte. Jag hittar ingen lösning på det här. För inuti mig bor det någon som känner att hon VILL kunna känna tillit. Hon vill kunna lita på andra människor. Även om det ibland kommer att göra ont. Hon vill kunna känna tillit därför att de andra människorna är människor som hon själv är. Ibland brister vi. Ibland klarar vi inte att hålla det vi har lovat.
Om jag tillåter andra att få bryta löften tillåter jag också mig själv att få göra det. Att misslyckas med att hålla det jag har lovat.
Kanske är lösningen att försöka leva så som den norske statsministern uttryckte det efter det som hänt på Utöya; att leva ännu mera öppet och med ännu mera kärlek. Utan att för den skull vara naiv.
Men var exakt går gränsen för att vara naiv?
