Det går nog inte att leva ett liv som människa utan att ibland hamna i konflikter med andra. Både som barn och som vuxen. I relationer av olika slag.
Det är inget konstigt med det. Det viktiga är att man klarar att hantera konflikter på ett sätt så att man växer som människa i stället för att krymper, tänker jag.
När jag öppnar mitt hjärta för en människa i en konflikt och visar mitt sårbara jag, det innersta jag känner, kan jag bli bemött på så många olika sätt. Det är alltid en risk jag tar när jag väljer att öppna mig för en annan människa. Jag kan bli mött av allt från att få vila min ögon i en blick som är lugn och bekräftande till att mötas av flykt och tystnad.
Det sistnämnda gör så grymt ont i mig.
Härskartekniken osynliggörande. Där står du avklädd och möts av iskall tystnad och människor som vänder dig ryggen.
Jag förstår som vuxen idag själv anledningen till att jag reagerar så starkt som jag gör. Har man upplevt något tidigt i livet och dessutom gång på gång på gång, så sätter det sina spår i minnet och i känslorna.
Fast genom att vara medveten om varför jag reagerar som jag gör, kan jag välja att inte längre tillåta andra att utsätta mig för det. Jag kan sätta en gräns för hur jag tillåter andra att hantera mig. Välja vilka jag lämnar ut mitt innersta till och till vilka jag inte gör det.
Jag kan säga: "För mig är det inte OK att du lämnar mig mitt i en konflikt och vägrar reda ut det som har hänt. Jag önskar att vi samtalar med varandra i stället."
Sedan har den andra personen ett val att göra för sig själv. Det kan inte jag påverka och det är inte heller mitt ansvar.
När jag satt den gränsen kring mig själv, så tydligt och lugnt som jag klarar av, känner jag respekten för mig själv växa inuti mig.
Det är ett av de sätt jag visar kärlek till mig själv idag.
#Blogg100 - Dag 8
